Ny Mellanösternpolitik, igen

Så har multimiljonären Robert Weil, ägare av investmentbolaget Proventus och rankad som en av Sveriges 50 mest inflytande personer av tidningen Affärsvärlden 2006 tagit till orda.

När en sådan celeber dignitet tar bladet från munnen så är naturligtvis förväntningarna tämligen höga, men debattartikeln är tyvärr anmärkningsvärt usel.

Weil uppträder som pompös judisk kosmopolit med hemvist i Sverige, USA & Israel, utifrån detta kommer han med svepande anklagelser om "politisk flathet, handlingsförlamning och naivitet" som råder i det lilla landet Sverige. Det är näppeligen ett sätt att imponera på, men det är ett alldeles utmärkt mått på var Världsmedborgare Weil själv befinner sig åsiktsmässigt.

Robert Weil har uppenbarligen sina kvalitéer som riskkapitalist, men för att vara en person "som levt med Mellanösternkonflikten under hela sitt liv", är hans försök till beskrivning av Mellanöstern och dess problematik i det närmaste generande i sin ytlighet och brist på analys.
Istället så upprepas de vanligaste vinklingarna rörande staten Israel och dess krig mot Libanon & palestinierna, med tillhörande önskelista om vad som borde ske.

Att konfliktens kärna skulle ligga i brist på "politisk och kulturell frihet och mänskliga rättigheter för människorna i de arabiska diktaturstaterna", som Weil påstår, är rent nonsens.
Israel är inte avskytt och hatat bland araber för att man är en demokrati, utan för att man i egenskap av brutal och hänsynslös ockupationsmakt, bryter mot de absolut grundläggande mänskliga rättigheterna för palestinierna.

Konfliktens kärna består i att man på ett område där en överväldigande arabisk majoritet levde, 1948 skapade en judisk stat genom terror och etnisk rensning.
Situationen blev inte bättre när Israel 1967 anföll sina grannar, och sedan i strid med internationell rätt, försöker med näbbar och klor hålla sig fast vid de återstående områdena som man inte tog med våld 1948.
Att inte Weil skulle känna till detta är fullständigt uteslutet.

Däremot så tycks inte tanken slagit Weil att det land i Mellanöstern som har största möjligheten att skapa fred, är staten Israel, men det är något man mer än väl har aktat sig för under det senaste halvseklet. Sedan Egypten blev en amerikansk allierad, och skrev fredsavtal i Camp David 1978, så odlar Israel omsorgsfullt varje möjlighet till konflikt.
Den högljudde president Mahmoud Ahmadinejad i Iran, måste ha dykt upp som en skänk från ovan, när Saddam Hussein hade lagt massförstörelsevapnen på hyllan, och palestinierna svälts i Gazaremsan eller i sina ghetton på Västbanken, effektivt kringskurna av israelisk bosättare, deras vägar och israeliska armén, samt den groteska muren.

Jag vet inte vad Weil har för syn på demokrati och hur demokratier förväntas uppträda, men utsagor av typen "Israel är en effektiv och mogen demokrati" är ett påstående som våran anti-semit doktor Henrik Bachner, inte ens skriver under på.[1]

Den svenska givarkonferensen för Libanon är det senaste den svenska israellobbyn förfasar sig över. Libanon lovades åtskilligt med pengar för att bygga upp landet efter den israeliska bombterrorn, men Israel fick inget bidrag, vilket i sig inte är speciellt konstigt.

Påståendet att Hizbollah skulle vara främmande fågel i Libanon, som bygger bo "i civila områden" är ingen annat än trams och svammel. Hizbollah är demokratiskt representerade i parlamentet, invalda av libanesiska shiamuslimer.

Vidare, att Hizbollah skulle gömma sig bland civila, är en välkänd isrelisk propagandaklassiker av typen ”blaming the victim”, som i åratal har applicerats för att bagatellisera och bortförklara att oskyldiga civila drabbas av rättsvidrigt israeliskt övervåld.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch, som även kritiserade Hizbollah, har gjort en studie.

Korta verisionen finns här ,där HRW konstaterar att:

"...in none of the cases of civilian deaths documented in the report is there evidence to suggest that Hezbollah was operating in or around the area during or prior to the attack."

"In the many cases of civilian deaths examined by Human Rights Watch, the location of Hezbollah troops and arms had nothing to do with the deaths because there was no Hezbollah around."

När Robert Weil ondgör sig över hur den svaga demokratin i Libanon tillåts att bli påverkad av andra stater, borde han snarare reflektera över hur begåvat det egentligen var av regeringen Olmert i Israel att förorsaka denna totalt oproportionerliga förödelse av Libanons infrastruktur. Det är ju faktiskt detta som är orsaken till att det överhuvutaget behövs en Givarkonferensen.

Iran insåg den uppkomna möjligheten och öppnade glatt plånboken och kunde med ett raskt fotarbete öka Hizbollahs popularitet, på bekostnad av Bushadministrationen, vars blockerande av eldupphör redan gjort dom oerhört impopulära.

Detta var återigen ett scenario som Bushadministrationen, föga förvånande, helt negligerat och man fann sig återigen sidsteppade rörande utvecklingen i Mellanöstern. Detta noterades här, här & här

Det finns även andra som har reagerat på de märkliga artiklar som publicerats rörande Givarkonferensen.

[1] Henrik Bachner "Återkomsten-Svensk antisemitism i Sverge efter 1945",
sid 171

En ny svensk Israelpolitik?

I dagens GöteborgsPost citeras Jerusalem Post, där konstvandalen och tillika f d israeliska ambassadören i Sverige Zvi Mazel, uttalar sig om Sverige och valutgången.

Mazel är personifieringen av Israels politik emot omvärldens krav på ett slut på ockupationen; arrogant, oförskämd, lögnaktig.
Ambassadörens uppförande gjorde att även Tidningen Arbetaren stämde in i Expressens sågning av Israels högsta officiella ombud, detta torde vara något unikt.
Att sedan Mazel anser ”att den kommande svenska (borgerliga) regeringen kommer troligen att förändra den svenska Mellanöstern-politiken från "den yttersta vänstern" till EU:s "centrum", är naturligtvis enbart ett bra mått på hur skruvad hela den politiska skalan är i Israel.


I alla fall hoppas nu Mazel och ordförande i lobbygrupperingen Samfundet Sverige-Israel, moderaten Gunnar Hökmark på en "en mer balanserad politik" och "mer fokus på demokratisk utveckling i Mellanöstern".

Det är roande att se hur tydlig den tecknar sig, den avgrundsdjupa dubbelmoral som den tendentiöse pladderhatten Hökmark innehar. När det gäller skurkstaten Israel, då efterfrågas ”mer balans”, men när det gäller palestinierna och deras lidande under den olagliga ockupation som Israel bedriver, finns det varken en gnutta sans eller balans att tillgå från Hökmark.

Det är en oerhörd ironi att se när självutnämnda liberala fanbärare a lá Hökmark & Ahlmark sjunger frihetens lov men den sången når aldrig Gaza eller Västbanken, emedan när det gäller Israel råder istället närmaste en febrig religiös dyrkan. Kan blindhet och total brist på självinsikt stavas tydligare..

Genom att efterlysa "en mer balanserad [Israel] politik” skapar Hökmark en chimär av att svensk israelpolitik skulle vara ”obalanserad” till Israels nackdel. (”ensidig” är också ett annat flitigt förekommande ord)

Jag är beredd att till viss del hålla med Hökmark, regeringen Perssons hållning mot Israel har varit oblanserad - men till Israels fördel:

Det installerades ett statligt institut för att oavbrutet prata om förintelsen, Forum för levande Historia, som sedan tilläts att bli kapat av Israellobbyisten Henrik Bachner mfl, som sedan skämde ut sig å det grövsta via en fejkad undersökning.

Vi har ett intimt vapensammarbete med Israel.

Sverige driver inte frågan av en uppsägning av det ytterst förmånliga associationsavtal Israel har med EU, som i artikel 2 explicit nämner att "Relationerna mellan parterna, liksom föreskrifterna i avtalet självt, ska baseras på respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer, som styr deras [parternas] interna och internationella politik samt utgör ett grundläggande element i detta avtal".

Till detta ska även läggas den monumentala tystnad från Persson själv, det är ytterst sällan han själv yttrat några kritiska ord mot Israel.

Jag är fullständigt övertygad om att Alliansen säkert kommer att känna sig väl hemma i den Personska Israelpolitiken.

Om Israel får bestämma

Enligt den senaste "fredsplanen", den så kallade Vägkartan, så skulle en palestinsk stat utropas innan år 2005 var till ända...

Enligt den förra "fredsplanen", det så kallade Osloavtalet, som antogs 1993 så enades båda sidorna om att Västbanken & Gaza skulle betrakta som en "territorial enhet".

..en för palestinierna livsviktig passage mellan Västbanken och skulle Gaza ordnas...

Varför krävs bara att palestinierna ska följa ingångna avtal?

Sten Andersson är död

"Sten Anderssons bortgång är en stor förlust för Palestinas sak. Saknaden efter Sten Andersson är stor hos alla oss som arbetar för en rättvis fred i Mellanöstern."


Läs Palestinagruppernas uttalande


Helle Klein i Aftonbladet

Tre män och en båt

Så har den alltmer impopuläre Tony Blair annonserat sin avgång inom ett år, en impopularitet som grundar sig mycket på hans nära relation med Bushadministrationen.

Under den återstående tiden ska han ägna sig åt att försöka få igång fredsprocessen igen, berättade han på sitt besök i Beirut.
I Blairs uttalande, kan man känna igen Bill Clintons ord från 2000, då han likaledes försökte få ett bättre avslut på sin president tid, än att bli ihågkommen för sin affär med Monica Lewinsky.

Att Blair ska lyckas med att ha något större inflytande över George Bush är ytterst tveksamt, av historien att döma, och hans sits är väl som svagast nu.

Men naturligtvis, britternas historiska skuld i Balfourdeklarationen är knappast bortglömd av den arabiska befolkningen, i det tidigare mandatet Palestina.
Så visst hade det varit en synnerligen lämplig historisk gest om Tony Blair kunde få ett slut på ockupationen och förverkliga staten Palestina, men det är förmodligen ingen som är någon större optimist att dessa 3 försvagade herrar ska lyckas med att ta ett första litet steg mot detta.

Ehud Olmers avgång har krävts av många i Israel efter det katastrofala och onödiga anfallet på Libanon, där skadorna beräknas till 3,6 miljarder dollar.
Olmerts belackare i armén försöker redan reparera den krossade bilden av en oövervinnelig armé och odlar ”dolkstöts”-myten för fullt; att israeliska armén minsann var kapabel att besegra Hizbollah men man hindrades av politikerna…

Det är väl högst troligt att Olmert gamblade med en rejäl vinst över Hizbollah , att det då skulle vara mycket lättare att lämna delar av Västbanken, men okunskap & en rejäl portion arrogans samt, en motiverad och välbeväpnad Hizbollah, satte krokben.

Det ensidiga tillbakadragandet från Västbanken, som var Kadimas centrala budskap i valet, är numera skrinlagt, och Olmerts tvingas kämpa för sin politiska existens.

Mahmoud Abbas verkar ha lyckats med en samlingsregering, tillsammans med Hamas, men det återstår att se hur mycket faktiskt politiskt inflytande han har över sitt egna bångstyriga Fatah.
Som ett brev på posten brukar israeliska bombräder inträffa så fort palestinierna sitter i samtal för att enas, och extrema element inom Hamas och Fatah brukar inte heller försätta tillfället med våldsaktioner när samtalen inkluderar israeler…

I egenskap av moderat kraft har Abbas inga direkta ess i rockärmen utan tvingas bygga sin politiska existens på israeliskt godtycke.


En kvalificerad gissning är att Hamas förväntar sig att Abbas ordnar med frigivandet av deras fängslade toppolitiker, där en militäråklagare i skrivandes stund har stoppat frigivningen av de 20 sista, och Israel kräver säkerligen säkerhetsåtgärder mot de militanta, och mitt i mellan sitter Abbas…

Vad Olmert och Abbas ska prata om återstår att se, eftersom bådas manöverutrymme är begränsat, men om israelerna börjar tala med palestinierna så är det ett litet steg åt rätt håll.
Blairs uppgift i sammanhanget är väl att försöka hålla styrfart på båten, samt ösa ur det vatten som säkerligen kommer att stänka in under färden.

"It's very good" - sa Netanyahu om 9/11

I dag är det på dagen 5 år sedan de kapade flygplanen störtade in i World Rade Center och Pentagon.
Denna händelse innebar en dramatisk förändring för både palestinier och israeler.

Det israeliska styret under Sharon gnuggade händer och försökt maximera kopplingen mellan självmordsdåden i USA och de som självmordsbombningar som inträffat i Israel.

Den ockupation som israelerna hade ägnat sig åt i årtionden, och som i det israeliska allmänmedvetandet förskönats till något obskyrt ”krig mot Terror”, skulle nu förenas med Bushadministrationens visioner.

Den tidigare premiärministern Benjamin Netanyahu, gav händelsen följande intressanta och talande kommentar "It's very good." Then he edited himself: "Well, not very good, but it will generate immediate sympathy.[for Israel]"

Läs hur Ariel Sharon mfl reagerade på 9/11 attentaten:
New York Times 12 september 2001

Varför prata med palestinierna, när man kan skjuta dom istället?

Som det nu har visat sig så har det under en tid förekommit inofficiella samtal (naturligtvis) mellan Gilad Shalits kidnappare och israelerna, enligt både Haaretz och DN ska detta ha skett via Hosni Mubarak Egyptens president.
Detta är naturligtvis ingen större sensation eftersom det brukar gå till på detta viset, Hizbollah och Israel har en lång tradition av att byta fångar med varandra, och det pågår säkerligen även förhandlingar på den fronten också.

Denna gången framställdes istället kidnappningen som en attack på staten Israel, i och med att Shalit blev kidnappad inne i Israel av palestinier från Gaza.
Förvisso är kidnappningen en kränkning av Israelsgräns, men när bröderna Osama och Mustafa Abu Muamar kidnappades dagen innan i Gaza den 24 juni, av israeliska styrkor så var gränsen inget problem i sammanhanget.
Inte heller när israeliska jetplan den 28 juni kränkte Syriens gräns och flög över President Assads sommarresidens, var gränsen något större hinder för israelerna. Man kan ju fundera på reaktionen om det hade varit syriska plan som flugit över Knesset istället…

Föga förvånande så är det den gamla vanliga israeliska dubbelmoralen som gäller; en kränkning sker först när gränsen passeras av någon annan än israelerna själva.

Nu använde Israels premiärminister Ehud Olmert kidnappningen som en förevändning för att attackera Gazaremsan i ”Operation Summer Rain” som även inleddes 28 juni.

Mönstret är välbekant, 2002 använde Ariel Sharon liknande svepskäl, för att inledda "operation Defensive(!!) Shield", som la de palestinska myndigheterna på Västbanken i ruiner, och förstörde åratal av vad palestinierna mödosamt byggt upp.

Bland det första som bombades var Gazas stora elverk, som förser Gazaborna med färskvatten och elektricitet. Vidare så sprängdes en livsviktig bro, så Gaza delandes i två delar.

Detta var givetvis krigsförbrytelser, eftersom civila mål inte får attackeras, och bombningarna är att betrakta som en kollektiv bestraffning som även det är förbjudet enligt krigets lagar.

Sedan dess har attackerna avlöst varandra och den 3 augusti gick UNICEF ut med en pressmeddelande som ger en god bild över det groteska israeliska övervåldet riktat direkt mot civila.

En annan målande beskrivning gör Defence for Children International
De beskriver hur 200-250 artillerigranater dagligen regnar över Gaza, hur israeliska F-16 ägnar sig åt att skapa ”sonic booms” dvs man ägnar sig åt att spränga ljudvallen över tätbebyggda områden, vilket får husen att skaka, fönstren att splittras, dörrar att flyga av gångjärnen. För att inte tala om den panik och skräck det genererar på barnen.

När det gäller traumatiserade barn så är det som bekant annat som gäller när det rör sig om israeliska sådana...

I artikeln hävdas det att 22 500 israeliska barn behöver psykologhjälp efter Israels krig med Hizbollah, vilket naturligtvis är tragiskt.
Detta kan man jämföra med de 838 200 palestinska barn som lever i Gaza och under hela sin uppväxt dagligen utsatts för den israeliska statsterrorismen.

Nu visar det sig alltså att allt detta har varit totalt meningslös destruktivitet från regeringen Olmerts sida, eftersom man sedan tidigare sitter i hemliga förhandlingar för att få loss Shalit.
Valet att förhandla hade man naturligtvis från början, ivrigt förespråkat av Shalits närmaste.

Extremisterna i Gaza lär säkert glädja sig åt den monumentala vishet som regeringen Olmert visar, när han låter ännu en generation växa upp utan några framtidsutsikter eller något att leva för.

Gaza - en kort tillbaka blick

Det är snart ett år sedan Ariel Sharon genomförde Israels ensidiga tillbakadragande från Gazaremsan efter 38 års närvaro.
På en yta av 360 kvadrat km, motsvarande en tiondel av Gotlands storlek, trängdes 1, 4 miljoner palestinier med ca 8000 bosättare. Detta har gjort området till ett av de mest tätbefolkade områdena i världen, och den palestinska befolkningen i Gaza ökar årligen med ca 4%.

Hela idén med tillbakadragandet var att israelerna skulle dra sig tillbaka, stänga dörren och förklara att Gaza inte var ”ockuperat” längre och därefter inte bry sig om vad som fanns på andra sidan gränsen, palestinierna skulle få klara sig själva.
Den inte helt obetydliga detaljen i sammanhanget var att Israel ändå skulle bibehålla kontrollen över Gazas gränser och luftrum.

Nu ska man naturligtvis ha klart för sig att när Sharon för första gången offentliggjorde sina planer för Gaza, i januari 2004, så fanns det ingen önskan att palestinierna skulle få det bättre, utan Gaza var tvärtom, en belastning för Israel.
Det var både dyrt och farligt för armén att beskydda bosättarna där, och allt tyder på att Sharon såg Gaza som ett bondeoffer, som skulle möjliggöra att Israel i ett senare skede lade beslag på åtskilliga bitar av Västbanken.

När det väl var dags i augusti 2005, så ställdes det omfattande krav på de moderata palestinierna att evakueringen inte skulle beskjutas av militanta element, som då skulle ge ett sken av att israelerna flydde från Gaza. (Vilket man i realiteten ändå gjorde, utan motståndsgruppernas ständiga attacker på bosättare och militär, så hade israelerna naturligtvis inte evakuerat…)
Evakueringen skedde utan incidenter från palestiniernas sida och palestiniernas nytillträdde president Mahmoud Abbas höll sitt löfte.

Den 5 augusti så tog den deserterade och ”försvunne” israeliske soldaten Eden Natan Zada, och äntrade en buss i Haifa i norra Israel med sitt vapen. Han väntade tills han nådde till den arabiska staden Shefaram där han dödade 4, och skadade ett dussin israeliska araber.

Till sist så dödades Zada av en folksamling, och för ett par veckor sedan började israeliska polisen arrestera invånare i staden för mord på Zada! Detta obegripliga agerande har naturligtvis rört upp känslorna rejält bland araberna i Israel.

Nåväl, i den israeliska politiken mot Palestinierna är en av grundbultarna att man konsekvent missgynnar de moderata krafterna, till förmån för de extrema.
Sålunda valde Sharon ett ”ensidigt” uttåg som direkt gynnade den hårda linjens män, istället för ett förhandlat avtal med Abbas. Detta hade naturligtvis varit ett ess i rockärmen för de moderata, att ta fram i de stundade palestinska valen. När Israel för första gången lämnar palestinska områden så sker det efter förhandlingar. Men nu skedde inte så.

Samtidigt som Sharon gav Abbas en välriktad pungspark, så fick Hamas dessutom en oväntad present inför kommande palestinska val, man kan riktigt tänka sig att Sharon gnuggade händerna av förtjusning…

Den 4 januari 2006 så slog ödet till, och Ariel Sharon fick en omfattande Stroke, och befinner sig sedan dess i ett ”vegetativt tillstånd”, som för några dagar sedan rapporterades hade försämrats.
I de palestinska valen den 25 januari 2006, så tog mycket riktigt Hamas över makten från det Fatah för första gången och tog 74 platser mot Fatahs 45, av totalt 132 platser i parlamentet.

Detta var grundförutsättningen för att Sharon skulle kunna falla tillbaka på den gamla klassiska israeliska propagandan, påståendet att det inte fanns någon ”palestinsk partner” att prata med.
Detta skulle i sin tur ”tvinga” Sharon att ensidigt dra upp gränsen på Västbanken, och därmed skriva in sig själv i de israeliska historieböckerna.
Denna gräns hade Sharon redan så lägligt definierat genom byggandet av en olaglig mur tvärs över Västbanken.

Den första delen av Sharons plan hade lyckats, fast han fick aldrig själv uppleva det. Resten kommer knappast att förverkligas, och Ariel Sharon kommer istället att bli ihågkommen för sitt ansvar i massakrerna i Beirut 1982.