Palestina

Pinsamt Samfundet Sverige–Israel!

2012-01-24T12:32:00.005+02:00

Idag är debatten om antisemitism en helt urvattnad fråga, och begreppet som sådant har efter decennier av missbruk i praktiken berövats allt sitt innehåll.

Från början handlade antisemitism om vanföreställningar och fantasier om vad Judar gjorde.
Men för sisådär 20 år sedan genomgick begreppet en renässans - plötsligt handlade det istället om den ”nya” antisemitismen där det ansågs vara ”antisemitiskt” att påpeka vad högst levande judar faktiskt gjorde.

Utöver ”ny” eller ”klassisk” antisemitism så finns det även en hel rad av olika variationer; dels har vi renodlade ”antisemiter”, som musikern, poeten och skribenten Gilad Atzmon.
Sen har vi folk som anses ”uttrycka sig antisemitiskt” men ändå inte självklart är antisemiter, som Gina Dirawi.
Avslutningsvis har vi folk som inte uttrycker sig antisemitiskt men ändå stämplas som "antisemiter"… exempelvis gamle Mellanöstern korren Stefan Hjertén.

På Newsmill valsar ordföranden för Samfundet Sverige–Israel Ulf Överberg runt och har i ett par texter anklagat folk för just antisemitism.

I höstas anklagades Gina Dirawi, efter ha skrivit följande på sin blogg:
"Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem""

Det som är bestickande med anklagelserna mot Dirawi är att hennes kommentar, när den skrevs för ett och ett halvt år sedan inte genererade någon som helst uppmärksamhet.
Men när det blir offentligt att Dirawi ska leda Melodifestivalen 2012, då tar det plötsligt hus i helvete och noterbart är att de mest hysteriska rösterna kommer från svenska judar, Israelvänner och diverse pro-israeliska lobbygrupperingar.

Bristen på initial uppmärksamhet gör det lätt att misstänka att det hela handlar om något helt annat, nämligen att Dirawi har palestinskt ursprung och att man genom en klassisk smutskastningskampanj försöker att få henne petad från programledarjobbet.
Inga palestinier ska få synas i TV.

Att försöka osynliggöra är inte snyggt – men det är den nivån många Israelförsvarare håller.
Nu klev Fredrik Meition förtjänstfullt in och bemötte Överbergs osakliga trams, till många Israelvänners stora förtrytelse.

Så långt Gina Dirawi och hennes skriverier, men förkärleken för analogier gör sig även påmind när man besöker Samfundet Sverige Israels egna hemsida.

Det är inte så lite roande att se att i de två senaste texterna - publicerade i januari 2012 - görs motsvarande jämförelser med nazisterna…
Att man mindre än två och en halv månad efter anklagelserna mot Gina Dirawi, låter pennan vid upprepade tillfällen slinta så grovt - är minst sagt iögonfallande.

Man kan bara undra när Samfundet Sverige Israels Generalsekreterare Bengt-Ove Andersson börjar hojta om en ”Judenrein” Västbank, eller när Mats Olofsson påstår att ”Israel hotas av Förintelse av sina grannar...”. Japp, Förintelse stavat med stort F…

I vilka banor Andersson vill att folk ska associera lämnar inte så mycket över åt fantasin, men desto mer fantasi har Olofsson – Israel hotas inte alls av någon ”Förintelse” av sina grannar. Tvärtom.

Man erbjuds sedan 2002 erkännande av Arabförbundet, diplomatiska kontakter och ett avslut på konflikten om man själva avslutar ockupationen av Västbank, Golanhöjderna.
Israel svar på Beirutdeklarationen - att ignorera erbjudandet.
Om man verkligen varit hotad till sin existens, så hade man naturligtvis varit den första att acceptera ett sånt erbjudande.

Om Ulf Överberg ska försöka brännmärka folk som ”antisemiter” när man gör jämförelser med nazisterna, hade det varit önskvärt att han åtminstone började med att sopa framför den egna dörren i organisation han är ordförande för.

Pinsamt Ulf Överberg. Pinsamt Samfundet Sverige–Israel!

FP: vi är emot - för att vi egentligen är för

2012-01-18T18:18:00.008+02:00

När Folkpartiet i början av september förra året skulle försöka artikulera någon form av trovärdig inställning till Israel och palestinierna, så blottades en enorm tomhet och total brist på politisk trovärdighet.

Att man år 2011 inte kunde ge ett enda exempel på vad Folkpartiet rent konkret vill göra för att en tvåstatslösning ska komma i skeende är inget annat än rent pinsamt – särskilt som man säger sig sedan 42 år tillbaka stödja en palestinsk stadsbildning…

Av detta påstådda stöd har man inte sett röken av - däremot har Folkpartister under samma tid högljutt profilerat sig som de största och mest onyanserade Israelapologeterna.
Liberala ståndpunkter man gärna poängterar i alla andra sammanhang, har på löpande band offrats när det gällt Israel och statens uppförande - eller snarare brist på.

I dagarna kom en rapport från EU baserat på de senaste 20 årens utveckling på de ockuperade områdena, där man konstaterar att förutsättningarna för en två-statslösning snart inte existerar tack vare det israeliska agerandet.

I Sverige går samtidigt Centern öppet ut och deklarerar att man stödjer utropandet av en palestinsk stat på de av Israel ockuperade områdena, en åsikt som enig omvärld står bakom – Israel undantaget.

Ut på banan skickas då Fredrik Malm, Folkpartiets utrikespolitiska talesman och levererar ett antal kommentarer av nivån God dag Yxskaft – ”att utropa en palestinsk stat…kommer inte att förändra saker och ting på marken till det bättre”
”…inte med ett enda ord nämner [Centern] att halva Palestina styrs av terroriststämplade Hamas. Det är ju inte ett oväsentligt hinder för en fredlig utveckling i regionen...”
"...utropa och erkänna en palestinsk stat förutsätter att Gaza är med på tåget”
Det är synd att DN inte ställer den uppenbara motfrågan till Malm; om nu Centern har fel - vad vill då Folkpartiet göra åt saken?

Höstens härdsmälta har uppenbarligen inte genererat någon större i självrannsakan eller insikt om behovet av att Folkpartiet uppdaterar sin syn på regionen. Helt i linje kan den Folkpartistiska åsikten rörande en palestinsk stat, enklast sammanfattas i; vi är emot - för att vi egentligen är för...

Uppenbarligen har Folkpartiet (och för all del Moderaterna) i sin ständiga förnekelse av palestiniernas rättigheter, helt tappat bort grundförutsättningarna.

Anledningen till att omvärlden förespråkar två-statslösningen är att alternativet är en enstatslösning på hela Palestinamandatets yta.
Tvåstatslösningen har vi för I S R A E L S skull, och anledningen är den heliga demografin - utan tvåstatslösning ingen judisk stat!
Med andra ord, logiskt sett borde en Palestinsk stat vara en israelisk angelägenhet av högsta prioritet - men så är bevisligen icke fallet.

Att man i Israel har en märklig syn på sig själva, och ännu mer indoktrinerad syn på omvärlden och därför inte är kapabla att fatta rationella beslut, är ingen orsak till att folk utanför Israel som anser sig vara positiva till statens existens låter bli att agera.

När nu Centerpartiet går ut och förklarar att man stödjer en Palestinsk stat, så förändrades maktförhållandena. Under förutsättning at partipiskan viner blev motståndarna till en palestinsk stat minoritet i Riksdagen, …
Plötsligt skulle S, V, MP C utgöra 179 röster för, medan nejsägarna Kd, Fp och M skulle få ihop 150, med Sverigedemokraterna med på tåget når man 169.

Centern med flera kunde initiera en omröstning i Riksdagen – det hade åtminstone temporärt räddat Israel från ”vännerna” i Folkpartiet och Moderaterna, som hellre tittar bort än försöker förhindra att Israel begår självmord inför omvärldens ögon.

Har Israel en ambassad på mars?

2011-11-30T23:49:00.001+02:00

När man läser vad den israeliska ambassaden i Sverige påstår om Iran, kan man fundersamt fråga sig om tjänstefordonet är ett flygande tefat.

Att man i det klaustrofobiska och indoktrinerade Israel framkastar både det ena eller andra kan man åtminstone ha en viss förståelse för, men att man i Sverige befinner sig så uppe i det blå är minst sagt anmärkningsvärt.

Att ”Iran är nära att ha en färdig atombomb råder det knappast längre några tvivel om” är rent snömos, det finns inte ett enda konkret bevis för att Iran ens försöker att tillverka - än mindre är i full gång med bombtillverkning. Sådana uttalanden kanske går hem i Israel men i Sverige liknar det mest hysteri och kalkonvarning.

Nu är inte tongångarna från ambassadör Benny Dagen med flera unika.
Tvärt om är de mer än välkända, man kan exempelvis jämföra med New York Times: ”… after a United Nations report published evidence that the Iranian government was working on a nuclear weapon”

Och man lyckas även skaka fram en neokonservativ tankesmedja ”Demokratiernas försvar” som i samma tidning skrev en måttligt begåvad ledare om varför sanktioner just skulle funka mot Iran - som omgående avfärdades som ”nonsens”.

Dagan fortsätter - Sanktioner mot Iran måste hårdna. Det är glädjande att se att USA, Kanada, England, Frankrike och Tyskland just nu diskuterar hur man kan intensifiera sanktioner både mot iransk olja.
Med tanke att just skenande oljepriser tidigare har varit ”huvudförklaringen eller en bidragande orsak till amerikanska lågkonjunkturer (som nästan alltid lett till globala sådana).”
Eller att bland annat att England utpekas som känsligt inför prishöjningar på olja”Men stiger priset med ytterligare 20–30 procent, kommer vi få stagflation – alltså en ny djup lågkonjunktur och hög inflation samtidigt, säger Nouriel Roubini och pekar ut Storbritannien och de så kallade PIGS-länderna som extra sårbara”

En reality-check, inför en möjligt stundande lågkonjunktur och en känslig amerikansk ekonomi som går på kryckor och full röra i EU:s ekonomi, så förefaller det mest troligt att ”diskussionerna om sanktioner mot Iransk olja” – just förblir önskedrömmar från Israel.

Men om det är någon som någon kväll ser något diskformat flyga förbi fönstret är det bara israels ambassadör Dagan på väg hem från jobbbet…

Benjamin Netanyahu är fortfarande ingen fredsduva

2011-10-08T17:43:00.005+03:00

Egentligen kunde jag ha kopierat in min över två år gamla kommentar om Benjamin Netanyahu – för så ytterst lite har förändrats sedan dess!
Jag kunde även ha kopierat min lika gamla postning om president Obamas linjetal i Kairo – Snacka går alltid Obama.
För precis så har det varit - mycket snack och lite verkstad.

Att det fortfarande inte finns någon existerande Fredsprocess är omvärlden ännu mer enig om – två år senare - liksom att orsaken till detta stavas I-s-r-a-e-l.

Från min postning Juni 2009:
”Det finns för närvarande inget som överhuvudtaget talar för att Benjamin Netanyahu egentligen har ändrat sig från de ståndpunkter han tidigare haft, eller skulle vara mer intresserad av fred nu. Det man kan säga med talet som grund, är att han istället har omgrupperat motståndet.

”Inte ens Netanyahus val av förhalningstaktik är ny, utan är mer än välkänd och tidigare praktiserad av israeliska premiärministrar som Ariel Sharon & Ehud Olmert, bland andra.
Man ”accepterar” en ”tvåstatslösning” och ställer sedan ett antal krav och förbehåll riktade mot palestinierna – och om dess efterlevs så kan det möjligtvis ske något.
Själva finessen är givetvis att förbehållen är formulerade på ett sånt sätt att det är fullstädigt givet att palestinierna inte kommer att acceptera. ”

I nästa akt på farsen står sedan det israeliska ledargarnityret och slår ut med händerna i spelad indignation och uppgivenhet – titta här, vi israeler vill ha fred men palestinierna vägrar…”

I Aftonbladet skriver den israeliske ambassadör i Sverige, Benny Dagan, en debattartikel (”Vi vill förhandla – Palestina förhalar”) där han på ena eller andra sättet nämner förhandlingar 10 gånger. Han finner sig dock slagen av Lisa Abramovicz som i sin artikel (”Genom FN vill palestina lyfta konflikten till en ny nivå”) kommer upp i 13…
Som sagt, skylla ifrån sig.

Mycket enkla sanningen är att Benjamin Netanyahu har byggt hela sin politiska karriär på att vara motståndare till fred med palestinierna:
1993 var han mot Osloavtalet när det signerades av ett mer moderat israeliskt styre.
Tiden som premiärminister 1996-99 präglades av sabotage och blockeringar mot det ingångna Osloavtalet.
2002 radade Arabförbundet upp arabstaterna att skriva under Beirutdeklarationen, han förkastade den.
2003 sjösatte Bushadministrationen Vägkartan vilket inte accepterades, och efter det var han 2005 mot att Sharon lämnade Gaza, där han avgick i protest.

Sedan 2005 leder han israeliska Likud, det största partiet i sin koalition, som fortfarande år 2011 inte erkänner en palestinsk stat…

Netanyahu ”förhandlar” gärna – men målet är inte att nå någonstans, utan att låsa in palestinierna i 20 år av meningslösa procedurer. Abbas har genomskådat detta.
Kejsar Netanyahu har inga kläder.

Gunnar Hökmark suddar dåligt

2011-09-12T14:53:00.004+03:00

"Ett förstört samhälle kommer ta tid att bygga upp
Decennier av israelisk ockupation har förstört det palestinska samhället. Kvar är de gemenskaper som människor höll sig till under ockupationen, klanerna och de religiösa grupperingarna som kunde överleva. Efter ockupationens slut börjar en ny. Den kommer att vara svår och den är oviss. Det kan vara värt komma ihåg den insikt om ockupationens mentalitet och konsekvenser som vi har sett de senaste dagarna. Många kommer nämligen i kommande tider av osäkerhet hävda det var bättre förr.

Så länge människor bara nöjde sig med att vara ockuperade och accepterade eländet så hade de det bättre än när de gjorde slut på ockupationen, kommer de säga. Men vad de förtränger är mer än 40 års ockupation har förstört landet, utplånat normala samhällsstrukturer och skapat ett samhälle präglat av ockupationens brutalitet. Det är arvet av ockupationen vi kommer se samtidigt med något nytt förhoppningsvis växer fram.

Det kommer kräva både öppenhet och krav från demokratiska samhällen och det kommer inte ens när det går som bäst gå fort. Men det är likväl en väg bort från den gamla ockupationens logik. De som tror på demokrati bör inte hävda folket bör vara tacksamma för det som var eller längta tillbaka.
Men vi kommer få se och höra dem som säger så, som så många gånger tidigare. Som tågen gick i, eller barnomsorgen bättre eller sjukvården. Aldrig sant men alltid en del i den gamla ockupantens propaganda som återanvänds av dem som i friheten ser ett hot."

Så här skrev alltså Gunnar Hökmark den 1 september 2011.
Man blir förvånad hur klarsynt Hökmark kan vara inför de problem som ockupationen medfört och de som väntar det palestinska statsbyggandet.

Nu var det förstås så att den befolkning Hökmark egentligen beskrev var libyerna, det enda jag har gjort är att byta ut orden ”libyer” ”förtryck” ”diktatur” mot ”palestinier” ”ockuperad”, ”ockupant”.

Uppenbarligen drabbades Gunnar Hökmark av eftertankens bleka krankhet - därför valde han att radera sin text.
Han insåg förmodligen att texten precis lika gärna kunde ha lästs i en palestinsk kontext inför förestående FN-omröstning, och då blivit en svidande uppgörelse med Hökmarks egna position i frågan.

Agerandet är symptomatiskt för våra liberala Israelvänner – frihet och mänskliga rättigheter är viktigt för alla – utom palestinierna.
Stödet till Israel har gjort att man totalt tappar bort sin moraliska kompass - och då tvingas man sudda...

Kille med koll

2011-09-09T14:07:00.004+03:00

Jag anser att Sverige borde ha en mer balanserad hållning i Mellanösternkonflikten och verka för en tvåstatslösning och en fredsuppgörelse

Fredrik Malm har sedan länge försökt ta upp Per Ahlmarks fallna mantel när det gäller att vara den ledande ”Israelvännen” i kategorin enögda Folkpartister.
Att just han beklagar sig över ”obalanserad hållning” är inget annat än stor humor.

Mig veterligen så har Sverige inte övergivet tvåstatslinjen, så det var en fullständigt vidöppen dörr Malm försöker slå in.

Generande visionslösa Folkpartister

2011-09-03T16:45:00.002+03:00

Man kan nog misstänka att det krävts åtskilliga timmar och vägande av ord på guldvåg innan artikeln var klar – men resultatet skulle nog ändå få de flesta Mellanöstern-kännare och analytiker att skratta lite överseende. För artikeln är verkligen rent usel, och i många stycken rent världsfrånvänd.

Som någon kanske minns så fick dåvarande premiärministern i Israel, krigsförbrytaren Ariel Sharon den amerikanska fredsplanen ”Vägkartan” (The Roadmap) på halsen, 2002.
Inför världsopinionen tvingades Sharon till smärre justeringar av sina välkända åsikter.
Han gick från ett kategoriskt ”Nej”, till att istället säga sig acceptera en Palestinsk stat - dock på villkor och premisser som i praktiken gjorde den omöjlig.
Gärna stat- men inte nu, var budskapet.

När Folkpartisterna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson skriver i Expressen kör man samma resonemang; visst vi är för bildandet av en Palestinsk stat – när Israel önskar så.
Hela debattartikeln är i praktiken ett enda långt angrepp på att palestinierna tar saken i egna händer, och vänder sig till världssamfundet för en politisk lösning.

Trots fagert tal om att Folkpartiet var ”först att förespråka tvåstatslösningen” (1969) och att man lärt sig att det finns ”inga enkla lösningar i konflikten” döljs inte det faktum att Folkpartiet modell 2011 inte har några lösningar alls att erbjuda.
Har man bott i en garderob de senaste 42 åren?

Artikelns resonemang om att ett erkännande i FN skulle vara en ”genväg” och inte per automatik ger en fungerande palestinsk stat, är så naivt att man blir rent häpen.
Tror Björklund – Ohlsson inte att palestiniernas president Mohammed Abbas och premiärminister Salam Fayyad är mer än väl medvetna om detta faktum?

Utöver kritik av denna ”ensidighet” och kommentarer om att ”överreagera”, så lyser den givna följdfrågan om FN med sin frånvaro; Varför går Palestinierna till FN överhuvudtaget?

Ett faktum som Björklund – Ohlsson inte vill låtsas om, är att det existerar ingen reell ”fredsprocess”. Den ”Osloprocess” man refererar till är stendöd.
Begravd under otaliga israeliska bosättningar, vars faktiska olaglighet folkpartisterna inte ens förmår sätta på pränt i Expressen!

Det är över 10 år sedan Palestinier och Israel förhandlade seriöst.
Osloavtalet är inte ett ”incitament” för Israel att fortsätta förhandlingarna som Björklund – Ohlsson hävdar – utan tvärtom ett incitament för att inte förhandla, eftersom det oåterkalleligt kommer att skapa en palestinsk stat!
Detta eftersom Israel idag främst leds av Likud, och andra regeringar ständigt varit beroende av koalitioner bestående av judiska nationalister och religiösa partier, som inte erkänner existensen eller skapandet av en palestinsk stat.
Det är därför Palestinierna går till FN.

Utöver en remarkabel enögdhet till förmån för Israel och dess folkrättsbrott, så saknas i debattartikeln - visionerna.
Vad vill Folkpartiet rent konkret göra för att en tvåstatslösning baserat på förhandlingar som man så passionerat argumenterar för, och säger sig stödja sedan 42 år tillbaka, ska gå i lås?
Den generande enkla frågan tar märkligt nog varken artikeln upp, eller ger en enda ledtråd till.

Däremot verkar Jan Björklund och Birgitta Ohlsson vara måna om att även fortsättningsvis kunna springa på cocktailpartyn på israeliska ambassaden.

Israels man på Svd, Per Gudmundson - avslöjad.

2011-08-31T23:44:00.011+03:00

Tror man att Per Gudmundson regelbundet läser den palestinska tidningen Al-Hayat Al-Jadida, utgiven av Palestinska myndigheterna?
Antagligen inte, eftersom den är på arabiska.
(Dock finns den att läsa som pdf on-line)
Trots detta så känner Gudmundson ändå till väldigt mycket av vad som skrivs i den rörande de palestinska myndigheternas löneutbetalningar och ekonomi, som han använder sig av i sin artikel ”Så går biståndspengarna till terror mot Israel”.

Naturligtvis sticker hela storyn i ögonen, särskilt som Per Gudmundson knappast gjort sig känd för några större journaliska kvalitéer - utan för att agera Israelmegafon på Svenska Dagbladets ledarsidor, i gott sällskap med Claes Arvidsson.

Det är inte så lite pinsamma för Gudmundson är att han inte har Al-Hayat Al-Jadida som källa - som han påstår - utan Palestinian Media Watch. En israelisk lobby & propagandagrupp som leds av Itamar Marcus, judiska bosättaren från Efrat på Västbanken..

Det som naturligtvis är särskilt intressant är uppgifterna om antalet anställda, löner, antalet fångar mm .
Lustigt nog så finns just dessa uppgifter inte i själva tidningen Al-Hayat Al-Jadida, vilket då hade gått att kontrollera - utan i en bilaga, (”Life and the Market supplement to Al-Hayat Al-Jadida”). Bilagan finns inte att tillgå på nätet.
Alla försök att verifiera uppgifternas verkliga existens ger bara massa träffar mot diverse israelbloggar…
Dock är det ett glasklart bevis för att Gudmundsson har använt sig av andrahandskällan, PMW utan att nämna det.

När man då jämför PMW:s texter med Gudmundsons så upptäcker man intressanta saker; ”Drygt 30 miljoner kronor i månaden betalas ut till de palestinier och israeliska araber som fängslats av Israel”.
Men så står det inte hos PMW, där det står att summan är enbart för en månad, Maj 2011. (”17,678,247 Shekel ($5,207,000) a month, based on May 2011”)

PMW använder ett antal olika citat för sin ”rapport” – Gudmundson bakar ihop dom så att det inte framgår att de är plockade ur olika texter och sammanhang.

Så långt Gudmundssons ruttna journalistik, men hur är det med PMW:s uppgifter?
Som ovan nämnts så leder varje försök att verifiera uppgifterna att civila och militärt anställda skulle ha lägre betalt än ”terrorister” i israeliska fängelser, bara till massa Israelbloggar och sionistorganisationer.
Märkligt nog finns det inte en enda seriös källa som kan styrka det hela…

Ännu mera märkligt blir PMW:s ”medellöner”, där källan anges vara ”Life and the Market supplement to Al-Hayat Al-Jadida, June 19, 2011”.

Men det man kan se med blotta ögat är att man helt enkelt bara tagit antalet anställda och dividerat med summan pengar som utbetalats för Maj månad!
(“A total of 293,435,045 Shekel was paid to 101,802 civil servants, …The average salary for a civil servant in the Palestinian Authority is 2882 NIS..”.)
Vad är det för konstigt sätt att räkna ut ”medellöner” på, baserat på en månad?!?

Som om inte det var märkligt nog så brukar antalet anställda av PA anges till 150 000-160 000 personer, dvs en siffra 50% högre än vad PMW baserar sina beräkningar på.
New York Times sätter dessutom medellönen för palestinier till ca 1700 NIS…

Fångarnas medellön på 3129 NIS baseras på antagandet att det skulle sitta 5650 palestinska fångar i israeliska fängelser – samtidigt som PMW även sätter siffran till över 6000…
Sätt siffran på 6150 fångar så hamnar du på 2875 NIS och under tjänstemannalönen… Och plötsligt hade Gudmundsons punchline försvunnit….

Som synes är det hela väldigt rörigt, konstiga beräkningar och ostyrkta uppgifter, allt dessutom presenterat av en kritiserad judisk/israelisk lobbyorganisation, vilket inte nämns.
Gudmundson är ett hån mot hederlig och saklig journalism.

Ett faktum -Ship to Gaza påverkar

2011-07-06T19:59:00.003+03:00

Man kan inte annat än förundras över det otroliga hat som riktas mot en fredlig konvoj med förnödenheter till Gazas befolkning - Ship to Gaza.
Likt en tsunami sköljs projektet över av lögner, konstiga påståenden och anklagelser av de mest bisarra slag.
När har en hjälpsändning tidigare utsatts för något liknande?

När det bildas en Facebook-grupp där man som symbol klipper in ett nazistiskt hakkors i seglet på Ship to Gazas logga, har man inte gått över ett antal gränser då?

Eller menar man att nazisternas industrialiserade massmord på 13 miljoner människor under andra världskriget är samma sak som att leverera rullstolar till Gazas befolkning?
Judar borde vara vansinniga över tilltaget – tala om att förringa och trivialisera Förintelsen!

Grundproblemet och den enkla orsaken till att Ship to Gaza överhuvudtaget existerar är att Israel sedan 2007 blockerat införseln av civilt gods och bara tillåtit några få artiklar till Gaza, utöver att kvantiteterna ligger lång under vad behovet är.

Export av varor från Gaza är praktiken omöjlig då man bara tillåter 2 lastbilslass per dag

Det attackerna inte förmår att dölja är det enkla faktum att Ship to Gaza faktiskt påverkar, och redan förra året tvingade fram en förändring från Israel i policy mot Gaza.

I år, innan skeppen ens kommit i väg har Israel backat ytterligare.
Betong som var omöjligt att få in till Gaza under åratal – såvida det inte smugglades från Egypten –var plötsligt möjligt att få in.

Mer bekräftelse än så kan man knappast få att projektet både behövs och fungerar.

Skönmålning var ordet...

2011-06-22T09:34:00.004+03:00

Varför ägnar sig Sveriges utrikesminister åt skönmålning av Turkiet?

Insiktsfullt av Lisa Abramowicz avlönad Israellobbyist, som har gjort det till sin livsuppgift att försvara Israeliska kränkningar av de mänskliga rättigheter.

Vem är egentligen terrorist?

2011-04-28T17:46:00.002+03:00

Jag ser att israelkramarna Per Gudmundson på Svenska Dagbladet och Johan Lundborg på Axess, upprörs över att den palestinska ikonen Leila Khaled har inbjudits till Sverige.
För över 40 år sedan medverkade Khaled vid kapningar av 2 flygplan, därför anses hon fortfarande vara en ”terrorist”.

Den mycket enkla skillnaden mellan “terroristen” Leila Khaled och de israeliska ledarna Shimon Peres, Ehud Barack, Ariel Sharon Tzipi Livni Ehud Olmert är att de senare är ansvariga för hundratals civilas död, medan Leila Khaled haft ihjäl någon…
Så vem är det som är terrorist?

Ett tidigt aprilskämt

2011-03-31T23:29:00.003+03:00

I dagens nyheter läser man att den israeliska regeringen har planer på att bygga en 8 kvadratkilometer stor artificiell ö utan för Gazas kust, planer som man ska ha ”funderat över under många månader”. Hum hum…

Ön ska dessutom vara under internationell kontroll under minst 100 år, och därtill befria Israel från omaket att vara förbindelsepunkt med Gaza…
Man förstår att glädjen måste vara total över den israeliska regeringens genialitet…

På ön skulle det byggas hamn, hotell, flygplats, och den skulle förbindas med Gaza av en flera kilometer lång bro. Projektet skulle ta 10 år, och sedan kontrolleras av Palestinska myndigheten, dvs Fatah…

Som om inte detta var fantasifullt nog, så är det fullständigt osannolika skälet till spektaklet att ”öka befolkningen i Gazas livskvalitet”.
Åh, man kan bara beundra dessa stora israeliska tänkare…

När det gäller flygplats så finns det redan en i Gaza, naturligtvis förstörd.
En åtgärd som förre ledaren för Binyamin Netanyahus eget parti Likud - Ariel Sharon, beordrade i januari 2002.
Aktionen var en hämnd mot Palestinska myndigheten och Yassir Arafat, för att ”terroristerna” i Hamas attackerat och dödat 4 israeliska soldater vid militärposteringen Kerem Shalom, strax utanför Gaza. Samma postering där Gilad Shalit tillfångatogs några år senare.

Att bygga hamn i Gaza har Israel motsatt sig under åratal, och den befintliga är sedan länge förstörd. Gissa av vilka…
Senast år 2005 skulle man tillåta en återuppbyggnad, men 6 år senare finns fortfarande finns ingen hamn.
Man kan ju bara fundera över hur hela iden med hamn rimmar med det senaste israeliska rabaldret över påstådd vapensmuggling.

För att inte tala om nya Ship to Gaza–konvojer.

Den som inte kommer ihåg hur problemställningen formulerades inför det israeliska tillbakadragandet från det då av Fatah styrda Gaza, kan läsa detta citat från New York Times, sommaren 2005:

Among the issues still unresolved at this point are who will bear the costs for clearing away demolished settler homes, how to preserve existing jobs in Gaza and create a more self-sufficient economy there, and how to ensure security while allowing the smooth passage of people and goods through new checkpoints for border

Om man ser hur mycket pengar som EU pumpat in i Gazas infrastruktur, infrastruktur som Israel med jämna mellanrum lägger i aska och ruiner efter eget gottfinnande, eller när någon försvarsminister/Premiärminister behöver lite extra "trovärdighet" inför den inhemska publiken.
Det är inget annat än ett stort hån att Israel dessutom ska ha specialavtal med EU.

Men om nu faktiskt vill förbättra situationen i Gaza behöver inte regeringen Netanyahus ägna sig åt löjliga fantasiprojekt.

Ett mycket mindre oglamoröst steg är att öppna upp för byggnadsmaterial så man kan bygga upp de många tusen förstörda husen och byggnaderna.
Richard Falk från FN:s specielle sändebud för palestinierna rapporterar att med dagens hastighet, så kommer det ta 78 år.

“…the Israeli authorities have only permitted an average of 715 truckloads per month since the “easing” of restrictions in June 2010.55 At this rate it will take 78 years to rebuild Gaza, with a completion date in 2088.

“

Det är inte så svårt att förstå att de stora tänkarna I Israels regering hellre bygger sandslott

Israel"liberaler" förenen eder…

2011-02-19T13:16:00.011+02:00

Det som är så anmärkningsvärt med Israelliberaler som Svansbo, är att man ständigt månar om individens frihet, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar – utan när det gäller palestinierna.

I början av året tillkännagav Erik Svansbo, ägare av bloggen Pappskalle.. f´låt Pophöger, att han fått ”ett nytt jobb som är oerhört stimulerande, men som tar 100% av min kapacitet”.

Jag kan förstå det – för ytterst få hade nog tyckt det var speciellt stimulerande att ha en blogg där postningarna består klipp och klistra från diverse andra extrema Israel-bloggar.
Om Svansbo själv åtminstone stod upp för sina direkt anti-liberale åsikter under eget namn kunde bloggen ha varit lite intressant utifrån debatten där.
Men så är det inte, utan Svansbo kommenterar ytterst sällan - dessutom refuserar han kommentarer som inte passar agendan...

Istället är det diverse andra signaturer man aldrig ser någon annanstans, som ska försvara hans ståndpunkter och kommentarer om hur ”viktigt” Svansbos bloggande är…
Så mycket för den yttrandefriheten...

Tydligen tog inte bloggen så många procent av kapaciteten och stället fortsätter de sedvanliga angreppen på alla som inte sympatiserar med den israeliska avgrundshögern.

Senast är det reklambyrån Westander som attackeras för att man sovrar i uppdragen.
Som orsak anger man ”att Israel ockuperar palestinskt land, i strid med internationell rätt och flera FN-resolutioner”. Denna syn är inte speciellt kontroversiell utan delas av ca 99,9 % av världens stater.

Detta dög naturligtvis inte åt israelaktivisten Svansbo sätter den ”begåvade” rubriken Westander mot Israel, och via mail kräver ”förklaringar” till ”PR-byråns öppna politiskt ställningstagande”.
I vanliga fall brukar liberaler i allmänhet slåss med näbbar och klor för en fri marknad där man kan välja…

Patrik Westander tog sig tydligen tid att bemöta den fjantiga israelaktivismen och motiverar ytterligare med Regeringens ståndpunkter i frågan.

Varpå Svansbo replikerar att ”för att EU och Sverige tycker någonting så behöver det inte vara rätt”, och hänvisar till gamle Israelapologeten Ernst Klein och en text från Svensk Israelinformations sida...
Av barmärtighetsskäl så avstår jag att ställa följdfrågan, varför man i sådana fall anser att Klein med flera har mer ”rätt”, och om inte deras ställningstagande är lika ”politiskt”.

Avslutningen när förmodligen Sveriges fjantigaste folkpartist Erik Svansbo påstår att ”Sverige knäat för antidemokratiska krafter,och så gör man även i mellanösternfrågan” - samtidigt som han sågar den borgerliga regeringen för att de står upp för demokrati och mänskliga rättigheter – är rent klassiskt.
Mer förvirrat kan det inte bli.
"Israel"liberaler förenen eder…

Dagens Dokumentär

2011-02-02T19:59:00.004+02:00

Kan varmt rekommendera dokumentären Defamation
Filmen porträtterar bland annat världens förmodligen största pro-israeliska lobbyorganisation, Anti-Defamation League i USA – och är inspelat av en den israeliska filmaren Yoav Shamir.

Programmet är inte riktigt en strikt dokumentär, utan påminner något om Michael Moores filmer.

Shamir är en klart begåvad filmare, som ibland lyckas få folk att säga mer än vad de egentligen hade tänkt sig.

Klart underhållande är scenen med ADL chefen Abraham Foxman marscherandes i Auschwitz tillsammans med 150 israeliska militärer, eller när den ständiga provokatören och sanningssägaren Norman Finkelstein gör Hitlerhälsning.

Medverkar gör även författarna bakom boken Israellobbyn, Stephen M Walt och John J Mearsheimer.

Filmens hemsida

Se den på Svt Play

Israelisk inrikespolitik i ett nötskal

2011-01-30T23:55:00.010+02:00

Logik på hög nivå

2010-12-09T16:02:00.001+02:00

The Palestinians need to understand, as the Americans do, that it is unacceptable for either side to set pre-conditions

Israel's cabinet secretary, Tzvi Hauser

Alltså Israel har placerat ut ungefär 500 000 bosättare på ockuperad palestinsk mark, områden som man inför eventuella förhandlingar tänker behålla.
När palestinierna kräver att olagligheterna upphör, får man veta att det är oacceptabelt med ”förhandsvilkor”…

Dagens sjävinsikt

2010-11-30T23:30:00.003+02:00

Israel is a democratic and law abiding country that carefully observes international law and, when need be, knows how to investigate itself

Uttalande från Israeliska utrikesdepartementer rörande FN-utredningen om dess attack på Gaza flottan.

Naturligtvis, staten Israel brukar dela upp internationella traktat och lagar i två kategorier - dom vi bryter mot och dom vi struntar i...

Inte speciellt liberalt i Norrköping

2010-10-29T12:34:00.004+03:00

Att det nu råkar vara en av bröderna bäver i Norrköping, Mathias Sundin eller hans trogne vapendragare Erik Svansbo, som är en av dessa så kallade "liberala" israelvänner som i sin nit och sitt stöd till Israel trampar på den annars så omhuldade och liberala fundamentet yttrandefrihet, är inte speciellt förvånande.

Varken Sundins eller Svansbos stöd till Israel har aldrig någonsin varit speciellt genuint, utan varit ett sätt marknadsföra sina annars ointressanta figurer.
Modellen är efter Bert Karlssons att all publicitet är god publicitet.

Mig veterligen har inte överhuvudtaget Sundin eller Svansbo visat på någon djupare kunskap eller förståelse inför regionens problem, befolkningar och historia, istället har "stödet" bestått i att fullständigt okritiskt hålla med, eller kopiera hårdvinklade/felaktiga inlägg från diverse israelbloggar. Ju extremare desto bättre…

När Sundin & Svansbo nu plötsligt beklagar sig över hur flera av kritikernas "debattinlägg innehåller grova faktafel", är det enbart fånigt. Om man betänker bådas inställning till Israel så är den i sammanhanget minst sagt dubbeltydiga rubriken "Tvångsmässigt liberalt positionerande" stor humor - i båda fallen garanterat helt omedvetet…

Även jag har tidigare noterat vilket stort stöd Muhammedteckningarna har haft ibland många av de högljudda och extrema israelvännerna på den liberala kanten, och visst kan man argumentera för yttrandefrihet – men Lars Vilks är i sammanhanget en ointressant pajas.

Man kräver å en sidan en ansvarslös, gränslös och absolut yttrandefrihet när det gäller saker som sägs om muslimer, medan vad som "tillåts" sägas i form av kritik mot staten Israel är otroligt omgärdad och kringskuret, därför var det väldigt välkommet att Fredrik Segerfeldt på Neo, drog ner byxorna på dessa hycklare.

Efter att fått på nöten av både Expressen och Neo för sin selektiva yttrandefrihet, så hukar nu Sundin/Svansbo bakom paragrafer –istället handlar det om vad bibliotekets regler tillåter. Kontentan av Sundins krumbukter är i alla fall; om reglerna inte hade funnits - då skulle han inte heller reagerat.
En ståndpunkt som han kanske kunde ha lurat i folk, om det inte var för hans historia…

När Mathias Sundin stormar in på biblioteket i Norrköping i februari 2009, så var det sannerligen inte första gången angreppet var riktad mot palestinier och att övergreppen mot dom uppmärksammas.

På egna bloggen skryter Sundin över sitt stordåd och hur han fortsätter dagen med att svansa efter den israeliska ambassadören.
"Är det inte bisarrt? Här kommer en företrädare för en demokrati och han behöver skyddas av 60 personer! Det säger något om vilka fullständiga galningar många av Israels fiender är."
Som om problemet var att Benny Dagan var att han företrädde en demokrati…Mest framstår han som en israelisk variant av Bagdad-Bob.

När det en månad tidigare hade hållits demonstration i Norrköping till stöd för befolkningen i Gaza - vilka var där och fotograferade, om inte Norrköpings svar på Beavis & Butthead...

Och minsann i ett hav av palestinska flaggor och plakat med uppmaningar till ett slut på våldet, lyckades inte våra liberala hjältar få syn på 2(!) Hizbollahflaggor.
Därmed var saken klar – demonstrationen handlade inte ett dugg om de ca 1000 civila som israeliska militären dödat, krigsförbrytelserna eller den rent allmänt vidriga behandlingen av Gazas invånare – demonstrationen handlade egentligen om vad Hizbollah önskar - att "utplåna Israel"!

När det Israeliska blodbadet i Gaza inleddes två veckor tidigare, 27 december 2008, med en fullständigt lagvidrig serie flygattacker mot civila och civila mål i Gaza, som polisstationer, universitet mm - ja då var det omgående Hamas som skulle fördömas.
Man kunde tro att det var Hamas som besköt den egna befolkningen.

Två dagar senare följs det upp med ännu inlägg där Sundin visar på sina gedigna kunskaper; "Om Hamas la ner vapnen och accepterade demokrati och om delar av den palestinska befolkningen stödde demokrati skulle vi få en fredlig lösning på konflikten”, ” Det pågår inget krig på områden som är kontrollerade av Fatah, däremot på det område som kontrolleras av Hamas".

Dem lilla detaljen i sammanhanget var bara att Hamas nästan 3 år(!) tidigare hade vunnit det Palestinska valet, 25/1 2006, som av observatörer beskrevs som arabvärldens mest fria och demokratiska val som någonsin hållits - man vann dessutom både på Västbanken och i Gaza.
Dom som inte accepterade detta var Fatah, som sedermera försökte sig på en av USA stödd militärkupp i Gaza, och blev utkastade av Hamas!
Att Västbanken är ockuperad är inte ens omstritt i Israel...

När det rapporteras om de grova israeliska krigsförbrytelser viftar Sundin undan frågan med standardiserad propaganda 1A av den typen som Israeliska utrikesdepartementet spritt under decennier:
"Media rapporterar tyvärr inte hela bilden när det kommer till granater mot skolor och FN-kontor. Det är naturligtvis misstag av Israel att attackera sådana platser men misstagen sker eftersom Hamas skjuter därifrån, enligt Israel. Jag ser ingen logisk förklaring till varför detta skulle vara felaktiga uppgifter från Israel.

Helt klart skjuter de inte på några civila med flit. Det är just det som är skillnaden mellan demokrati och diktatur."

Utöver demokratiflosklerna så är det en fullständigt bedövande naivitet, och hur kan attacker mot sjukhus dels vara medvetna aktioner, samtidigt som det är "misstag". Logik?

Att israeliska militären fullt medvetet både skjuter och dödar civila - och ljuger om det - är idag så välbelagt att det inte ens ses som upprörande för vissa. Allra minst av våra "Israeliberaler" från Norrköping.

När Israels attack på Gaza utreds av Richard Goldstone, då ställer sig våra liberaler omgående på förövarens sida, mot mänskliga rättigheter och folkrätt. Liberalt?

Man läser följande; "Ja, alla demokratier i världen har anledning till missnöje när FNs råd för mänskliga rättigheter förvandlas till diktaturernas vapen mot det som bär rådets namn – mänskliga rättigheter".
Återigen, hur var logiken här - bekämpar diktaturer mänskliga rättigheter genom att kritisera Israel för brott mot dom?
(Roande: Svansbo kategoriserar sin postning om sammansättningen av stater i FN:s råd för mänskliga rättigheter under taggen ”ideologi”. Jag trodde diktatur var ett styrelsesätt…)

I bjärt kontrast till inställningen när det gällde Gaza, så var man såå överseende när den israeliska militären på internationelltvatten överfaller den turkiska båten Mavi Marmara och avfyrar över 300 skott vilket dödar 9, samt skadar 50 talet civila.
Passagerarna och båtarna blir sedan kidnappade till Israel och får både pengar och utrustning förstörd/stulen. Norrköpingsliberalernas reaktion?

Jo, kalla omvärldens upprördhet för "bisarr" och titulera svenska deltagare för "lögnare".
Man kunde inte heller fördöma det israeliska överfallet eftersom man inte hade "information nog".
Behöver jag ens nämna att naturligtvis godtogs och spreds dock den israeliska militärens propagandavideors och den israeliska informationsblockaden berördes inte med ett ord. Yttrandefrihet?

Det absolut enda spår av konsekvens i Svansbo & Sundins poserande när det gäller Israel är att man konsekvent är mot allt vad liberalism borde vara.

Nivån våra lokala Norrköpingsliberaler visar i frågan om Israel och palestinierna, är så okunnig, barnslig och infantil att Beavis & Butthead att framstå som ett mirakel av mognad.

Internet förstörde israelisk propaganda

2010-10-28T11:34:00.002+03:00

via Ship to Gaza

En sellektiv tolerans

2010-09-06T16:14:00.006+03:00

Nu har det gått ca 14 dagar sedan Eden Abargils förnedrande bilder från sin militärtjänstgöring, flöt upp till den israeliska och omvärldens medvetande.

Den israeliska militärtjänstgöringen brukar ske i slutet av tonåren, och idag publicerar Haaretz en undersökning gjord ibland 15-18 åringar i Israel. Det är sannerligen ingen upplyftande läsning, för oss demokrater.

På frågan om de skulle göra militärtjänst, så skulle 83 procent göra det, 59 % ville inte ingå i stridande förband.
När det gällde tjänstgöring på ockuperad mark så skulle strax under var fjärde vägra, 24 %, medan nästan hälften skulle tjänstgöra där, 47 %.
Något motsägelsefullt, men att vakta någon av de hundratals vägspärrar som förpestar palestiniernas vardag, kanske inte per definition inte anses vara ”stridande” i Israel, vad vet jag…

96 % ville att Israel skall vara en judisk och demokratisk stat, 27 % ansåg att de som var mot detta skulle ställas inför domstol, och 41 % ansåg att de skulle få sitt israeliska medborgarskap indraget.
Observera - om man skulle förespråka en modern stat av demokratiskt europeiskt snitt, som exempelvis Sverige eller Norge - så skulle man hamna inför domstol och riskera att förlora medborgarskapet.
Att demokratiförespråkare är utsatta i Burma och Iran eller någon annan diktatur är knappast förvånande, men Israel…

Rörande fullständiga rättigheter, ansåg 64 % att palestinier i Israel inte hade det - varav 59 % ansåg att det skulle vara så! Hoppsan...

2008 när demokratin mättes ibland 167 stater så toppade Sverige och Danmark, medan Israel återfinns på 38 plats under ”bristfälliga demokratier”.
När man via dagens undersökning ser den demokratiska återväxten i Israel, så känns ett förslag värdigt folkpartisten Jan Björklund med demokrati som kärnämne i den israeliska skolan, mer än angeläget.

På frågan om man skulle tolerera homosexuella i klassen i skolan var mindre än var fjärde mot detta, men när det gäller palestinier i klassen så var plötsligt hälften motståndare till detta.
Med andra ord hellre homosexuell, än arab i Israel!

Detta ställer naturligtvis påståendet om hur tolerant staten Israel är mot homosexuella i jämförelse med sina grannar, i perspektiv.
Undras om en homosexuell palestinier skulle bli bättre behandlad i Israel än en icke-homosexuell… undersökningen tyder på det.

Avslutningsvis kan man fundera på vad som hänt om man ponerar att en undersökning i Sverige hade visat på att hälften av 15-18 åringar i inte ville gå i samma klass som en eller fler judar.
Man kan nog misstänka att det skulle bli en viss uppståndelse och betraktats som en fullständig skandal - men inte i Israel.

Däri ligger skillanden mellan första och på trettioåttonde plats i demokratiranking.

En presidents värderingar

2010-09-01T23:41:00.005+03:00

Hur amerikanska presidenter har reagerat när det gäller israeliskt våld ger Barak Obama oss en lektion i

Så här lät det när israeliska bosättare attackerades och sköts ner från nära håll av Hamasmän på Västbanken, tisdag kväll;
"I did want to specifically take some time out to speak to the people of Israel and to the region about

the senseless slaughter that took place near Hebron yesterday

Obama said.
”There are going to be extremists and rejectionists who, rather than seeking peace, are going to be seeking destruction, and the tragedy that we saw yesterday, where people were gunned down on the street by terrorists who are purposely trying to undermine these talks, is an example of what we're up against," Obama continued.
Obama expressed condolences from the American people to the families of the terror victims, and said that the U.S. is unwavering in its support of Israel's security.

"The United States is going to be unwavering in its support of Israel's security, and

we are going to push back against these kinds of terrorist activities

said the president". [1]

Bosättarna och deras aktiviteter är glasklara brott mot folkrätten.
Bosättarna har inte någon legitim rätt att befinna sig på Västbanken, och är den israeliska ockupationens förlängda arm och fungerar i praktiken som mänskliga sköldar.

Nästan på dagen 3 månader tidigare hade israeliska soldater mitt i natten attackerar flera hundra turkiska fredsaktivister på på internationellt vatten. Attacken mot båten Mavi Marmara lämnar 9 döda som skjutits över trettio gånger från nära håll, oftast i huvudet och rygg. 34 skadade varav 9 allvarligt.

Då lät det så här när Obama intervjuades på CNN av Larry King;
LARRY KING: Where you stand on that? A former American president has condemned it.
PRESIDENT BARACK OBAMA: Well, you know, the United States, with the other members of the UN Security Council, said very clearly that we condemned all the acts that led up to this violence.

It was a tragic situation. You’ve got loss of life that was unnecessary

And so, we are calling for an effective investigation of everything that happened, and I think that the Israelis are going to agree to that, an investigation of international standards, because they recognize that this can’t be good for Israel’s long-term security.
Here’s what we’ve got. You’ve got a situation in which Israel has legitimate security concerns when they’ve got missiles raining down on cities along the Israel-Gaza border. I’ve been to those towns and seen the holes that were made by missiles coming through people’s bedrooms. So

Israel has a legitimate concern there

. On the other hand, you’ve got a blockade up that is preventing people in Palestinian Gaza from having job opportunities and being able to create businesses and engage in trade and have opportunity for the future.

LARRY KING: Premature, then, to condemn Israel?
PRESIDENT BARACK OBAMA: Well, I think that we need to know what all the facts are, but it’s not premature to say to the Israelis and to say to the Palestinians and to say to all the parties in the region that the status quo is unsustainable.[2]

Den israeliska militären har ingen rätt att överhuvudtaget attackera turkiska båtar på internationellt vatten. Tilltaget är inget annat än vad som sker utan för Afrikas kust och brukar i alla andra fall, när inte Israel är inblandat , betraktas som rent sjöröveri.

Om inte Barak Obama kan visa upp mera respekt och avståndstagande för israeliska illdåd behöver han överhuvudtaget inte kommentera Hamas missgärningar.
Skäms!

Generöst mot Gaza?

2010-08-30T16:41:00.003+03:00

Israeliska utrikesministeriet går på charmoffensiv och meddelar nu stolt att man har en ”ny policy för Gaza”, vilken kommer att ”förbättra befolkningens liv stort”.

Vad som exakt är "nytt" i detta är svårt att se.
Tror man att palestinierna blir lyckligare av att sitta utanför sina sönderbombade hus, fortfarande nekade material till uppbyggnad, men choklad och chips kan man numera få...

Vid gränsstationen Kerem Shalom, har man ökat kapaciteten med hela 210 %, vilket möjliggör att 250 lastbilslass ”kan” passera på daglig basis.
Det som givetvis är intressant är om detta garanteras, och vad som tillåts in.
Don´t hold your breath...

Annars så rapporterar israeliska myndigheterna stolt att man under veckan 15-21 augusti levererade 1055 lastbilslass till Gaza.
Det man inte berättade var att trots den kraftiga ökningen så är 1055 är inte ens hälften av vad som skulle behövas i Gaza, nämligen 2400 i veckan.

Jag antar att nästa glada nyhet från Israel är att säkerhetstjänsten, Shin Bet, har beslutat att enbart tortera palestinier mellan klockan 9-12 på förmiddagarna - en kraftig förbättring mot tidigare behandling…

Skyll inte på Eden Abargil!

2010-08-25T18:34:00.003+03:00

I dagarna har en mindre storm blåst upp över att ung israelisk soldat, Eden Abargil, publicerade bilder på Facebook. Bilderna där hon leende poserar framför fängslade palestinier med ögonbindel, under parollen "Armén, den bästa tiden i mitt liv J", väckte ett ramaskri och fördömelserna haglar och israeliska militären går ut och tar avstånd.
Jerusalem Post skriver att folk ”roats” och ”chockats” av bilderna.

Abargil själv förstår inte uppståndelsen och anser inte att hon har begått några fel, eftersom hon själv inte upplevde det hela som förnedrande eller våldsamt.
Bilderna skulle inte heller ses som något politiskt statement, utan bara som ”minnen”.

Nu är det inte speciellt svårt att förstå Abargils reaktion, för hennes foton är sannerligen inte de första av sitt slag eller på något sätt unika och extrema.
Privata ”trofébilder” av grövre karaktär har cirkulerat i åratal, så varför ska hon nu plötsligt bära hundhuvudet för något som inom det militära förekommer frekvent?

Den givna frågan är naturligtvis hur Abargil själv- eller någon annan av de tusentals unga värnpliktiga – hade upplevt det att bakbundna och iförda ögonbindel av förevigas som någon form av nedlagt jaktbyte, av ockupationsmaktens skrattande soldater.
Antagligen hade man upplevt det hela som en förnedrande situation.

Det israeliska etablissemangets upprörda reaktion är, lite paradoxalt nog – både förutsägbar och ändå inte.
Man kunde ju förmoda att incidenten skulle ha viftats bort som en petitess, eftersom man har gjort så med betydligt allvarligare saker tidigare - men här väljer man istället att spela upp hela registret av indignation och upprördhet – ritat mot en 20 årig tjej…
Inte så snyggt...

Lika samstämmig var reaktionen från etablissemanget när osmakliga israeliska lumpartröjor uppmärksammades, trots att tröjorna var välkända och allmän kutym, skulle man ut och ta avstånd och låtsas som värderingarna militären gav uttryck för, inte skulle vara allmängods.
Istället var detta utslag av några enskildas dåliga omdömen, några enstaka ruttna äpplen i korgen.
Frågan är om det är några enstaka äpplen det är fel på, eller om hela trädets frukt är undermålig.

Det som etablissemanget inte vill låtsas om eller kännas vid är att Abargils bilder och tröjorna är symptom på något mycket större och mera grundläggande, nämligen vilken syn och vilka värderingar man i Israel har rörande palestinier och andra icke-judar.

Opinionsundersökningar har under åratal, visat på aversion, odemokratiska och rent rasistiska uttryck riktade mot palestinier i Israel från landets styre och den övriga befolkningen. En trend som dessutom ökar

En majoritet av israelerna, 62 %, ansåg 2006 att regeringen skulle uppmuntra de palestinska invånarna i Israel att emigrera, en åsikt som nästan tredubblats sedan 1991, då den låg på 24 %.
(1991 hade staten Israel fortfarande inte officiellt erkänt palestiniernas existens, då det skedde 1993)

2007 ansåg 75 % att de inte inte ville bo i hyreshus där både judar och araber bor. 56 % ansåg att araber utgjorde ett säkerhets och demografiskt hot mot Israel. 37 % ansåg att arabisk kultur var underlägsen. 40 % ansåg att araber skulle få sin rösträtt indragen.

I februari 2010 ansåg 75 % att det var försvarbart att deportera palestinier i Israel som en del av en fredsuppgörelse. 28 % ansåg att alla skulle deporteras, och en lika stor del tyckte att deportationen skulle baseras på en ”lojalitets test”.

Och för ett par månader visade opinionsundersökning att 50 % av unga judar ansåg att araber inte ska ha samma rättigheter i Israel, 56 % anåg att palestinier ska förhindras från att väljas in i Knesset.
Ibland de ultraortodoxa, den snabbast ökande befolkningsgruppen, var åsikterna ännu mera extrema, med 82 % som motståndare till lika rättigheter, lika många är procent är motståndare till val av palestinier till Knesset, 56 % motståndare till deras rösträtt. (juni 2010)
Och så här håller det på…
Utifrån denna bakgrund; är Eden Abargils oförstående kommentarer om sitt tilltag märkliga?

Värt att påminna om är att nazisternas koncentrationsläger inte stod på plats från dag ett, utan var det slutgiltiga resultatet av en lång procedur av demonisering och avhumanisering, små steg tagna ett i taget.
Naturligtvis handlar det inte om att likställa Israel med nazisterna, utan att påminna om att just på grund av erfarenheten från nazisterna, så finns det vissa saker befolkningen i Israel av moraliska skäl borde hålla sig ljusår ifrån.

Bara det faktum att så många i Israel ser den palestinska befolkningen i Israel som ett inhemskt hot mot staten eller håller deportation som en lösning på ”problemet” med palestinierna, borde i historiens ljus sända kalla kårar nedför ryggen på judar. Men uppenbarligen inte.

När ett så utbrett förakt för sunda demokratiska värderingar grasserar, i kombination med en statlig stigmatisering av palestinier, så borde etablissemanget i Israel hålla sig för goda för att attackera Eden Abargils brist på insikt – hon är ju bara den lilla individen längst ned i beslutskedjan – en produkt av systemet.

Blöjor - ett israeliskt glädjeämne?

2010-07-07T19:51:00.012+03:00

Hur illa det egentligen ser ut för Israel illustreras tämligen väl av Lisa Abramowicz triumferande smisk-på-fingrarna-kommentar; att blöjor ”tilläts” redan 2009 till Gaza.
Förvisso. Men det innebär ju bara att blöjor innan dess var förbjudna av israelerna...

Att man storsint sanktionerade blöjor för något år sedan, är knappast något som en demokrati i några andra sammanhang hade slagit sig på bröstet över.
Nu bryter vi inte lika mycket mot palestiniernas mänskliga rättigheter, typ…

En lite lustig omständighet är valet av källa för uppgifterna, en artikel av Howard Schweber, som egentligen är kritisk till blockaden, israels godtyckliga uppförand och påpekar att det faktiskt pågår en väldokumenterad humanitär kris i Gaza.
Men detta framgår inta av citeringen, och man väljer att inte länka till originaltexten heller.

"One of the arguments one hears a lot from Israel's representatives and supporters is that there is no humanitarian crisis in Gaza and that the blockade only keeps out dangerous materials.
The blockade, according to Israeli government spokesman Mark Regev, is only aimed at preventing the shipment of weapons to Hamas."
Så inleda artikeln, och utöver Mark Regev kan man även lägga till Lisa Abramowicz, som sannerligen är Israeliska utrikesdepartementens inofficielle talesperson i Sverige.

Som sidfot på webbsidan där inlägget är publicerad har man den i sammanhanget fullständigt osannolika texten ”Svensk Israel-information behövs - om sanningen ska fram”… (min kursivering)
Kommentarer överflödiga.

Ännu märkligare - men knappast oförutsägbar - är Abramowicz reaktion på Svenska Hamnarbetarförbundets blockad av israeliskt gods.
Samtidigt som det hävdas att den svenska blockaden är en marginell "isolerad händelse internationell" och högst meningslös, påstår man ändå att blockaden skulle vara en del av hindret för fred i Mellanöstern. Logik?

Om det är någon som ska anklagas för att ”blockera freden”, måste det i rimlighetens namn sådana fall i vara Israels blockad av Gaza.

Vidare, blockaden skedde under parollerna - Häv blockaden av Gaza, Tillåt en oberoende internationell utredning av den våldsamma bordningen av Frihetsflottiljen.
Detta bemöts med ett: "Svenska Hamnarbetareförbundet agerar vare sig i fredens eller i palestiniernas intresse – utan i klar strid med såväl Förenta Nationernas och EU:s som det samlade världssamfundets uppfattning om hur fredens sak bäst skall främjas".

Verkligen?
Abramowicz missbruk av FN:s Säkerhetsråd är sannerligen iögonfallande.
Säkerhetsrådets resolution 1860 från januari 2009, som just behandlar Gaza och godstrafik, stipulerar detta:

"Emphasising the need to ensure sustained and regular flow of goods and people through the Gaza crossings,"

"Calls for the unimpeded provision and distribution throughout Gaza of humanitarian assistance, including of food, fuel and medical treatment"

(Unimpeded betyder obehindrat…)

Gaza behöver 2400 lastbilslass i månaden, för närvarande har Israel ökat från 500 till strax under 800..
Och de stora mängder cement och annat byggnadsmaterial som behövs för att bygga upp Gaza, efter Israels motbjudande anfall på befolkningen där - tillåts fortfarande inte…

Sålunda, samtidig som Abramowicz blundar inför blockaden av fullt legitimt gods till Gaza som räknas i åratal och hundratusentals ton, utgjuter sig hon över en högst blygsam och symbolisk blockad på 1 veckas tid, av ca 500 ton…

Vad FN:s Säkerhetsråd har beslutat i frågan struntar hon blankt i fram till den 31 maj 2010, då deras uttalande plötsligt blev oerhört betydelsefullt - för då gick det nämligen att slå i huvudet på Svenska Hamnarbetareförbundet!

Abramowicz fortsätter; "Inte heller inom den internationella fackföreningsrörelsen har Svenska Hamnarbetareförbundets agerande något stöd". Detta är rent felaktigt.
Palestinian General Federation of Trade Unions förespråkare den blockad Hamnarbetareförbundet genomförde.
Palestinian trade unionists call on dockworkers to block Israeli trade
PGFTU: We are all Gazans
Palestinian Labor Leader Calls for Boycott and Divestment

"Världens ledande internationella fackföreningsorganisation ITUC – International Trade Union Confederation – avvisade den 25 juni fullständigt tankarna på bojkott och isolering. Istället välkomnade man ett “banbrytande avtal” mellan den israeliska fackföreningsrörelsen Histadrut och Palestinian General Federation of Trade Unions, deklarade att man “kommer att fortsätta stödja ett förstärkt samarbete mellan palestinsk och israelisk fackföreningsrörelse", skriver Abramowicz.

ITCU må vara motståndare mot en blockad och har välkomnat ett avtal från 2008!, men att framställa kongressen som någon klang och jubelföreställning för Israel är fullständigt missvisande.

Om man återigen går till källorna, så kan man se att ITCU i realiteten, tvärt om, var djupt kritiskt till den israeliska politik som Abramowicz & Svensk Israel information med näbbar och klor ständigt försvarar!

Ett axplock:
"Congress asserts that the full implementation of UN Security Council Resolution 242,(1967), which recognises the 1967 borders,"

"Congress calls for the lifting of the blockade on Gaza in line with UN Security Council Resolution 1860 (2009) and for Israel to end the occupation of the West Bank and to remove all settlements.". [s. 3]

"Congress calls for the wall to be removed". [s. 4]

"to bring to justice those guilty of war crimes and other crimes against humanity, to strengthen the International Criminal Court, and to support the adherence of UN member states to the injunction of the Charter of the United Nations to refrain from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of any state". [s. 5]

Inte riktigt den bilden som man försöker måla upp. "Svensk Israel-information behövs - om sanningen ska fram"...

Svenska Hamnarbetarförbundet bemöter och korrigerar Abramovicz här.

Det är oerhört talande och märkligt hur engagerade svenska Israelvänner blir när Israel riskerar att straffas för sitt rent urusla uppförande.
Borde det inte vara mer meningsfullt att i stället arbeta för att upphovet till åtgärderna elimineras - den Israeliska ockupationen och terrorn mot palestinierna.

Men, det är givetvis enklare att fokusera på detaljer som blöjor, istället.

Gudmundson tänker till…

2010-06-30T10:09:00.002+03:00

När man gör jämförelser i avsikt att visa på hur orättvist det är att staten Israels ockupation och grova förbrytelser mot palestinierna faktiskt kritiseras av folk, blir ibland resultatet ganska komiskt.

Per Gudmundson som för ett par veckor sedan hävdade att stöd till palestinierna i Gaza egentligen var nazism, bekymrar sig nu över ”proportionerna i debatten”.

Problemet för Per Gudmundson är inte att Israel näppeligen lever upp till vad vi i västvärlden förknippar med demokratiska värderingar, eller om blockaden/ockupationen av Gaza i sig är olaglig - utan sanningshalten i påståendet att Gaza är världens största fängelse.
Proportioner var ordet…
För att hitta något värre måste Gudmundson bege sig ända bort till Asien och Nordkorea.

Man kan givetvis fundera över om det är smickrande att ligga i paritet med diktaturen Nordkorea, å andra sidan så har man ju från pro-israeliskt håll aldrig haft några problem att utmåla Israel som demokratins högborg – i jämförelse med icke demokratiska arabiska diktaturer och autokratier...

Men att jämföra med demokratier av västeuropeiskt snitt vågar man sig inte på, man jämför hellre äpplen med päron. Undras varför...

Avslutningsvis kan jag lugna Gudmundson med beskedet att Gaza är inte ”världens största fängelse” – för det största fängelsesystemet i världen finns i USA, med 2,2 miljoner interner.

Det är en halv miljon fler intagna än befolkningen i Gaza och därmed måste Gudmundsons poäng vara bevisad – all kritik mot Israel är därmed både orättfärdig, enögd och saknar proportioner.

Vem skall SKMA bränna nästa gång?

2010-06-21T12:43:00.006+03:00

Så var det dags för ännu ett varv med anklagelser om påstådd antisemitism, med tillhörande motanklagelser.

Är det något man vid det här laget känner igen så är det de återkommande cyklerna med israeliskt våld och/eller ökade brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket i sin tur leder till kritik – som gör att SKMA tar fram både lupp och förstoringsglas för att försöka hitta antisemitiska företeelser ibland just Palestinasympatisörer på vänsterkanten.

Vem minns inte epilogen till det israeliska blodbadet i Gaza 2008-9, Operation Gjutet Bly, då det plötsligt orkestrerades en kampanj där man i praktiken påstod att om det fanns olämpliga inskickade kommentarer på ens blogg så var man själv antisemit, eller behjälplig sådana om man länkade till vissa bloggar.
(Att måttstocken aldrig tillämpas på de proisraeliska bloggarna, där både inlägg och kommentarer länkningar kan vara både rasistiska och islamofoba utan att man på SKMA brydde sig ett uns - för man sysslade ju enbart med antisemitism, gu bevars...)

Nåväl, det här med ”vänsterns” påstådda antisemitism är ingen nytt, tvärt om.
Tidningen Expo publicerade i april 2003 en artikel, Antisemitismens återkomst, skriven av Stieg Larsson.
Intressant nog så nämns inte vänster eller Palestinasympatisörer överhuvudtaget, tvärt om konstaterar Larsson "Slutsatsen måste dock bli att attityderna till antisemitismen snabbt håller på att luckras upp inom den populistiska extremhögern",

År 2006 gjords så en undersökning - Intoleransrapporten från den statliga myndigheten Levande historia.
Som synes så visar rapporten att antisemitismen är minst på vänsterkanten.

Antisemitismindexet minskade ju längre ut på vänsterkanten man kom, och på motsvarande sätt ökade det när man gick åt högersidan.
(Naturligtvis existerar det även antisemitism inom vänstern - det har till exempelvis Göran Rosenberg gett Henrik Bachner rätt i när han kommenterade hans verk - men frågan är givetvis frekvensen.)

Det är här någonstans märkligheterna med SKMA:s arbete börjar, för varför lägger man i princip all sin kraft på att granska och kritisera de grupperingar som har minst antisemitiska tendenser?
Varför kopplas dessutom granskningen till kritiker av Israel?
Om man nu vill arbeta för att minska antisemitismen, borde man inte i sådana fall börja med de grupper där åsikterna är som vanligast?

Exempelvis så är enligt rapporten, antisemitismen mer än dubbelt så vanlig inom folkpartiet - än bland syndikalisterna, men jag har aldrig sätt några rubriker från SKMA om Folkpartiets, eller liberalers problematiska syn på judar.
Däremot så förekommer svepande formuleringar om "vänsterns" syn, och att vänstern "aldrig" vill prata antisemitism, eller kännas vid den.

Detta leder i sin tur till ilskna, indignerade kommentarer och dementier från ”vänstern” - som ändå bara genererar nya anklagelser från SKMA nu istället om vänsterns ”blindhet” inför de egna problemen, undersökningar till trots…

Jag tror att de problem som SKMA säger sig uppleva, inte beror på folks ovilja att diskutera antisemitism och rasism som sådant, utan att folk inte är intresserade av att diskutera frågan utifrån SKMA:s premisser. Vilket är något annat, och mer än väl förståligt.

Ta exemplet med Veronica Palm (s) som plötsligt anklagades av SKMA:s Willy Silberstein för gjort ”antisemitiska uttalanden” genom att citera Björn Afzelius sång från 1982, Medan bomberna faller.
”Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.”

Argumentationen gick ut på att benämningen ”de utvalda” skulle applicera på hela judenheten, och därmed skulle Palm ha gjort sig skyldig till antisemitism.
(”Dom Utvalda refererar inte till ett land, utan till judar som grupp. Och det är dessutom en beteckning som i detta sammanhang – och helt i linje med traditionell antisemitisk argumentation – syftar till att framställa judar som överlägsna och ondskefulla.”, ”Det är antisemitiskt. Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp.”)
Nåja, att majoriteten av befolkningen staten Israel faktiskt är judar, kan knappast vara en hemlighet för Silberstein…

Om man nu önskar att diskutera antisemitism, torde en bra början vara intellektuell hederlighet - att man faktiskt försöker förstå vad folk verkligen menar och tycker. Inte ägna sig åt massa vantolkningar och tillskrivningar.

Till att börja med så var Afzelius lyrik en retorisk fråga 1982, det var inget explicit påstående att folk verkligen skulle brännas längre fram i tiden.
Idag närmare 30 år senare så vet vi att Israel har varit inblandade i ett oräkneligt antal attacker samt ett par krig, Libanon 2006 och Gaza 2008 - där man i det sista de facto brände folk med napalm.

Kan det vara svårt och otydligt att uppfatta vad Afzelius kan ha menat med epitetet ”de utvalda”? Är det svårt att se rågången, för att använda ett populärt uttryck.
Avsåg Afzelius judar i Stockholm, New York - eller i Israel, en stat där faktiskt judar ”bombar palestinska tältläger i södra Libanon”, som han sjunger.
Eller menar han hela judenheten?
Borde inte direkt var 10 000 kronorsfrågan…

Noterbart – den av Silberstein upptäckta ”antisemitismen” kan ju knappast bestå i Palms citering, utan måste ju i rimlighetens namn bestå i Afzelius ursprungliga textstrof…
Dessutom är sången är knappast okänd - Palm nämnde den själv på sin blogg hösten 2009, utan att någon överhuvudtaget reagerade…
Om man nu plötsligt anser att denna strof är flagrant antisemitisk - varför har ingen i sådana fall på alla år uppmärksammat Afzelius antisemitism, tidigare?

Som synes, om man lite lugnt och nyktert tittar på anklagelserna mot Palm så slås man mer av den usla argumentationen från SKMA än någon uppenbar antisemitism.
Är det inte dags att SKMA börjar engagera sig och granska antisemitismen där den enligt undersökningar grasserar mer, nämligen på högerkanten.

Mave Mari granskares hemsida nedstängd

2010-06-15T12:34:00.004+03:00

Jag har precis märkt att Max Blumenthals hemsida har stängts ned, kontot har suspenderats.

Detta kan naturligtvis vara en tillfällighet – men mycket troligare är att det hänger ihop med Max Blumenthals mycket närgångna granskning av israeliska militärens agerande och påståenden om vad som skedde på Mave Mari.

Blumenthal lyckades exempelvis beslå israeliska militären med den lögnaktiga återgivningen av påståendet “shut up, go back to Auschwitz”

Israel under fire for doctoring flotilla recordings

Blumenthal har lyckats med att dra fram den ena lögnen efter den andra i ljuset, och han har naturligtvis varit en nagel i ögat på det israeliska utrikesdepartementet.

Det återstår att se hur snabbt sidan kommer upp igen.

Uppdatering kl 22.35
Nu är Max sida uppe igen.
Läs den!!

Brunblå gegga på Svd

2010-06-14T17:08:00.004+03:00

Den brunblåa geggiga israelaktivism som ledarredaktionen på Svenska Dagbladet praktiserar, har sannerligen bubblat över alla rimliga gränser.
Sedan när finns det någon som helst rim och reson att jämställa en hjälpkonvoj med förnödenheter till en utsatt befolkning, med nazism - ideologi vars mål var att utrota judarna?

Föga oväntat så väger Svenska Dagbladets brunblå ledarskribent Per Gudmundson in i debatten för att puffa lite extra för Öhbergs smutskastning.

"...har ibland följden att vad som på ytan ser ut som stöd till palestinierna i själva verket är förtäckt kampanjande mot judar", hävdar Gudmundsson.
Så kan det säkert vara i vissa enstaka fall, men hur man än vänder och vrider så kommer man fortfarande inte ifrån det grundläggande - en hjälpkonvoj lastad med 10 000 ton förnödenheter till befolkningen i Gaza, har inte ett dugg att göra med varken judar eller antisemitism.

Gudmundson är dessutom lat och har knyckt hela texten rörande Matthias Chang Wen Chieh - passagerare på den irländska båten "Rachel Corrie" - från Axcess.
Men det hjälper ju inte ett dugg – för oavsett vad Chien tidigare sagt, gjort och tyckt, så har det faktiskt ingen som helst relevans i sammanhanget.
Det enda exemplet Chieh understryker, är de bruna tonerna i Gudmundsons sätt att resonera - att uttala sig om många hundra passagerares åsikter – baserat på en person, luktar riktigt illa.
Om det hade gällt judar hade det dessutom varit antisemitism.

Med i konvojen var det tänkt att 85-årige Hedy Epstein, överlevande från Förintelsen skulle ha åkt, men hon avstod. Dock var det flera andra judar som deltog.
Detta hindrar ändå inte Gudmundson från att komma dragandes med påstående om "nazism".
Jämförelsen är naturligtvis iögonfallande – minst sagt – men Gudmundsson brukar hamna i de trakterna.

Den gapiga avslutningsklämmen om ”de starka banden till judehatarna”, ”Flottiljen har finansierats av judehatare”, ”Ship to Gaza går deras ärenden”, är symtomatisk - ju sämre verkliga argument man har, desto mer får man kompensera med gapighet och insinuationer.

Det man definitivt kan begära av Ledarredaktionen på Svd, är att man antingen klart och tydligt förklarar på vilket sätt hjälpsändningar till Palestinierna i Gaza ska se som utslag av antisemitism och nazism.

Alternativt håller man truten och slutar att skita ner med sin kletiga brunblåa gegga.

Patrik Öhberg och logiken

2010-06-13T01:49:00.003+03:00

När det gäller smutskastning av Palestinasympatisörer finns det alltid en gräddfil till Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters sidor.

Därför är man inte speciellt förvånad när Svensk Israelinformation associerade Patrik Öhberg, ges utrymme att sprida regeringen Netanyahus propaganda rörande Ship to Gaza.
En beståndsdel i denna smutskastning är att framsälla finansiärerna och organisationerna bakom som judehatande och/eller terrorister – trots att Ship to Gaza inte handlar om judar, utan om palestinier och deras situation.

Lustigt nog har Patrik Öhberg själv skrivit en tendentiös historiebok som givits ut av Svensk Israel Information, en organisation som uteslutande finansieras av privata medel.
Jag förutsätter att Öhberg med tanke på sina bekymmer rörande Ship to Gaza, också har kontrollerat att huvudfinansiärerna bakom Svensk Israel Information inte har några olämpliga politiska åsikter…

När Stellan Vinthagen, initiativtagarna till Ship to Gaza bemöter Öberghs lögner, blir svaret Goddag yxskaft:
”Eftersom koalitionens målsättning kräver omfattande finansiellt stöd är det av intresse att studera vilka huvudfinansiärerna är. Därför har min avsikt varit att problematisera finansieringen av koalitionen kring Ship to Gaza. Att det då visar sig finnas starka finansiella kopplingar mellan koalitionen och en beryktad antisemit kan knappast jag lastas för.”

Problematisera finansieringen?
Är det så att Öhberg är så enfaldig att han tror att humanitärt stöd till palestinierna i Gaza är ett uttryck för antisemitism?

Det hade varit väldigt intressant att höra Öhberg förklara hur elrullstolar, kryckor och tonvis av medicin till Gazas befolkning skulle visa på judehat.
Frågan kan verka långsökt men den är sannerligen inte obefogad - för varför annars skulle Öhberg lägga fokus på en malaysiske expresidents utsagor?

En bild säger mer än 1000 ord

2010-06-12T02:57:00.002+03:00

Ett präktigt självmål

2010-05-26T21:00:00.002+03:00

Gunnar Olofsson, ordförande Göteborgs Palestinagrupperna i Göteborg, har skrivit ett vasst debattinlägg i Göteborgs Posten, med rubriken ”Sverige välkomnar ett apartheidland”.
Detta uppskattas naturligtvis inte – för vem vill bli förknippat med ett vämjeligt synsätt, där folk diskrimineras beroende på etnicitet eller religiös tillhörighet - långt ifrån de mänskliga rättigheterna, demokratiska och för all del även liberala ideal.

Sådana här inlägg ska bemötas.
Upp dyker ett inlägg från en Berndt Ekström där det hävdas att Israel minsann har rätt till Gaza och Västbanken.

När man läser den här typen av inlägg, så får man sig ett gott skratt åt all ologiskhet, inkonsekvens och klipp–och-klistra-historia.
Jag trodde faktiskt att denna typ av ”historieskrivningar” hörde till det förflutna…

Att gå igenom Ekströms all konstigheter ids jag inte, men det är symptomatiskt med den här typen av rättshaveristiska resonemang att man ständigt kämpar mot hela världen (”Idag motsäger och ignorerar FN, EU, internationella domstolar, enskilda politiker, med flera tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter. Man kan därför ifrågasätta den intellektuella redligheten och etiska standarden hos dem som regelbundet slår fast att det lagliga är olagligt..” )

Oavsett kvalitén på Ekströms historiekunskaper, så är verklighetsförankringen i sammanhanget riktigt klen. Genom att stirra sig blind på några få detaljer så missar man hela bilden.

När Ariel Sharon år 2005 valde att israeliska styrkor skulle fortsätta ockupationen av Gaza vid gränserna, så innebar det att man även tillfälligt gjorde sig av med ett demografiskt hot.
Gaza:s befolkning har nämligen nästan fördubblats på ynka 10 år…
För närvarande så ligger befolkningen på ca 1,5 miljoner.

Lägg till Västbanken med ca 2,5 miljoner, Östra Jerusalem ungefär 200 000.
I Israel bor det ca 7,5 miljoner varav 5,7 milj är judar, 1,5 miljoner är palestinier.

Alltså 4,2 miljoner palestinier på de ockuperade områdena, lägg till 1,5 miljoner i Israel.
Till detta har vi även de ca 800 000 flyktingarna från den etniska rensningen inför Israels bildanden, som idag är ungefär ytterligare 4 miljoner….
Man behöver inte vara professor i matematik för att se åt vilket håll det bär.

Nu kommer alltså Bernt Ekström med det genialiska påståendet att både Gaza och Västbanken är något Israel skulle ha rätt till…
Jag kan bara anta att judar i Israel jublar inför chansen att raskt förpassas till en minoritet - av sina egna svenska stödtrupper.

Vem hyllar egentligen terror?

2010-04-22T23:37:00.007+03:00

På svenska israelinformations hemsida kunde man den 8 april beskåda följande;
Presidentpalatset i Ramallah uppkallas efter den palestinske massmördaren Yahia Ayash
”Bara några veckor efter att den palestinska myndigheten döpte ett torg i en stad nära Ramallah efter en palestinsk kvinnlig terrorist Dalal al-Mughrabi, kommer nästa hyllning till terror från Israels fredspartner. Nu döps presidentpalatset i Ramallah efter den palestinske ärketerroristen Yahia Ayash. Inte ett ord i svenska medier.”

När det man läser sådana här krigsrubriker från Sv Israel info, så vill åtminstone jag kontrollera både sanningshalt och omständigheter…

Om man bara bortser ifrån det hyfsat märkliga i att en webbsida som säger sig vilja ge en ”balanserad” bild av Israel, ägnar så mycket tid åt att sprida åsikter om vad man anser palestinierna är och gör, så kan man bara konstatera att det är rent löjeväckande att svenska medier ens skulle rapportera detta.
Brukar svenska medier rapportera vad man uppkallar gator och torg i Israel efter?

Till att börja med så framgår det mycket tydligt i Ynet News att uppgifterna kommer från den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahus kontor – detta borde i sammanhanget tända några varningslampor.

När man så läser originaltexten framgår det klart och tydligt att det inte handlar om att uppkalla några byggnader efter Ayash.
Istället handlar det om att man håller på att bygga palatset i Ramallah, på/i närheten av en gata som sedan länge är uppkallad efter den år 1996 mördade Yehiye Ayash.

Som vanligt är begreppet källkritik, fullständigt okänt för Svensk Israelinformation.

För det andra så har säkerligen ”ärketerroristen” Ayash ett moraliskt ansvar för att ha tillverkat bomber som andra använt och orsakat åtskilliga oskyldigas död - men han var bara verksam i 3 år - är verkligen dödsoffren "hundratals"?

Uppgifter från israeliska premiärministrar från Likud och deras medarbetare är knappast något ymnighetshorn rörande saklighet och korrekthet, och när varken Haaretz eller ens Jerusalem Post stöder detta, så förefaller även dessa uppgifter suspekta.

Naturligtvis - en snabb koll mot Wikipedia ger - 55 döda - i en handfull attacker…
Naturligtvis illa i sig, men näppeligen de ”hundratals” dödsoffer som påstås…
Återigen - källkritik, var ordet…

Nu är inte terrorism något obekant i den judiska historien, och i synnerlighet inte inför bildandet av den judiska staten.. Björn Kumms utmärkta bok ”Terrorismen historia” har en bra översikt.

Nu kallar man inte i Israel de judiska terroristerna för vad de verkligen var – terrorister – utan som så mycket i statens Israels historia kläs Lehi /Sternligan och Irgun i förskönande omständigheter och namn – irreguljära styrkor, frihetskämpar osv.

Ledare för Irgun var Menachemen Begin, som har fått gator uppkallade efter sig i exempelvis följande städer: Ramat Gan, Tel aviv, Kiryat Shmona, Kfar Yona, Jerusalem…

Ledare för Sternligan Avraham ”Yahir” Stern har fått gator uppkallade efter sig i Tel Aviv, Ramle, Haifa, Herzliya & Kiryat Ono.
Huset där han dog är även ett officiellt museum i Israel.

The house in which Yair was murdered is today 'Beit Yair' Museum, (Stern Street 8, Tel Aviv, the center of Yair and Lehi's legacy and heritage. It is an official Israeli museum and its co-partner in the special non-profit organization which preserves the memory and legacy of these Lehi heroes

Dov Gruner, Irgun - Akko och Jerusalem

Shlomo Ben-Yosef, Irgun - Akko, där det även finns en påtaglig arabisk befolkning, Bnei Brak …

Eliyahu Hakim, Lehi- som mördade Lord Moyne, Tel Aviv

Mordechai Elkahi, Irgun - Jerusalem

Yehiel Drezner, Irgun - Jerusalem, Petach Tikva

David Raziel, Irgun - Ramat Raziel, Netanya Herzelia, Armon Hanatziv, Jaffa, Ramle, Ashkelon

Avshalom Haviv, Irgun - Tel-Aviv, Jerusalem

Israeliska namnet på , Irgun - Etzel hittar man i Tel aviv, Beersheba, Rishon Lezion, Kiryat Ono.

Och så här håller det på...

Riktigt kul är att samme Premiärminister i mars 2010 höll ett hyllningsstal till de avrättade terroristernas ära (”hängda judiska fångar”) i Knesset, alltså 1 månad innan man ansåg att det var incitament att uppkalla gator efter folk...

Men Lisa Abramowicz behöver inte bekymra sig - inte ett ord i de svenska medierna

Veckans skämt -”palestinsk-sionistisk organisation”

2010-04-21T23:22:00.001+03:00

Det har dykt upp en ”palestinsk-sionistisk organisation” grundat av en Elias Issa, boende i London…

En av ”organisationens” statuter är att det aldrig ska bildas någon palestinsk stat…samt att den judiska staten även ska innefatta ”delar av Egypten, Jordanien, Syriaen och Libanon. ”

Hela sidan är naturligtvis ett rent skämt, alternativt en ploj – vilket inte hindrar bosättarnas nyhetskanal, Israel National News, att rapportera om ”händelsen” som något sensationellt.

Den störste och mest kunnige Mellanösternkännaren i hela Östergötland – Erik Svansbo – tramsar naturligtvis med:

”Intressant att höra om en organisation som går mot strömmen. Visst är denna grupp något extrem, men den är fullt jämförbar med gruppen Judar för israelisk-palestinsk fred som är mainstream i Sverige.”

Det som möjligtvis är intressant med ”Palestinsk-sionistisk organisation” är de stora likheterna med Erik Svansbo:s egna blogg och hans behov att ständigt gå mot strömmen, för att överhuvudtaget få någon form av uppmärksamhet.

Indirekta samtal – nått nytt?

2010-03-10T15:31:00.002+02:00

Så har Israeler och palestinier under största tystnad startat indirekta samtal.
Vice president Joe Biden anländer till det heliga landet och får omgående ett par spänner vatten tippad över sig – i form av 112 nya bostäder i bosättningen Beitar Illit och 1600 nya bostäder i ockuperade östra Jerusalem.

Bosättningarna är totalt olagliga enligt internationell lag och omvärlden - och Israel har förbundit sig senaste gången 2002 i och med Vägkartan att upphöra med aktiviteten. Tydligare än så kan knappast den israeliska arrogansen och ignoransens illustreras.

Moderata palestinier som den i praktiken maktlöse palestinske presidenten Mahmoud Abbas, har redan börjat vidta skadeförebyggande åtgärder, när han återigen släpas in i samtal med Israel.
Abbas är naturligtvis smärtsamt medveten om det faktum att varje gång som moderata palestinier sätter sig i dessa samtal, så blir resultatet att de blir ännu mera marginaliserade och försvagade ibland palestinierna.

Israel älskar moderata palestinier, och eftersöker dem med ljus och lykta – när det så passar, men man har aldrig varit beredda att ge dem någon som helst kredit för att man väljer en politisk väg framför våld.
Jämför exempelvis hur Hamas lyckades med att få ockupanterna att efter över 40 år åtminstone rent fysiskt lämna Gaza – hur mycket mark har moderata palestinier kunnat visa upp efter 20 år av förhandlingar, erkännande och allmän förödmjukelse?

Efter kraftiga påtryckningar från sin störste supporter – USA - och med stöd från Arabförbundet, så berövar en tveksam Abbas åtminstone regeringen Nethanyau möjligheten att fortsätta anklaga honom för att vara bromskloss.

Fyra månader får samtalen av Abbas, men frågan är vad man egentligen ska tala om.

Man kan bara notera det faktum att palestiniernas folkvalda styre Hamas inte är representerat. Förklaringen är givetvis att dom inte ”erkänner” Israel – men när det gäller den israeliska regeringen befolkad av religiösa extremister, bosättare och ledd av ett parti som fortfarande inte erkänner en palestinsk stat, då är man inte så nogräknad. Det ser inte bra ut.

Om inte 20 år av tidigare samtal genererat någonting – varför skulle ett splittrat palestinskt folk och israels historiskt mest högerextrema regering nå någonstans?
Man kan nog med största säkerhet förmoda att man inom 4 månader kommer att inse att motsättningarna mellan de båda parterna är för stora för att överbrygga enbart med samtal.
Och då pratar vi alltså om den mer moderata delen av palestinierna…

Situationen kommer då återigen hamna i Obamas knä, frågan blir då om han är villig att öppet deklarera vad han anser är en acceptabel lösning - och därefter även ta steg för att tvinga parterna att acceptera detta.

Att pressa de svaga och ockuperade palestinierna till förhandlingsbordet är inget större steg mot ”fred” - problemet består i att man måste få ett slut på den israeliska ockupationen av den mark där den palestinska staten ska bildas.
Att tydligt sätta ner foten rörande israeliska bosättningar i Jerusalem, hade varit välkommet steg i rätt riktning.
Obamas ”nystart” har sannerligen inte imponerat hittills.

Karl för sin traktor

2010-03-04T14:27:00.004+02:00

På Uppsala Nya Tidning finns Håkan Holmberg, som ingår i Ledarredaktionen och även är politisk chefredaktör.[1]
Nu är inte Håkan Holmberg vem som helst, utan var en av de handplockade när Per Ahlmark sjösatte Svenska Kommittén mot antisemitism, SKMA, under tidigt 1980-tal.
(Israel hade under dåvarande högerregering skämt ut sig så till den milda grad att det var fullständigt omöjligt för svenska Isarelvänner att försvara landets agerande på ett rationellt sätt.)

SKMA, en gruppering vars största och enda uppgift är att hitta ”antisemitism” hos personer som kritiserat Israel och uttrycker sitt stöd för palestinierna.
Strategien är att oavsett hur saklig och korrekt den kritik som riktas mot Israels ockupation och behandling av palestinierna – så ska personen som framförde kritiken ifrågasättas och nagelfaras.

Påfallande ofta ägnar man sig åt glidande, insinuanta och ”guilty by association” – resonemang som hamnar slutsatsen att personen ifråga egentligen inte alls bryr sig om palestiniernas väl och ve, utan styrs av någon form av aversion och agg mot judar och/eller den judiska staten Israel.
Sedan avkrävs personen ett offentligt ”avståndstagande” eller tillskrivs en ”problematisk syn”, eller har begått ”ett övertramp”…

Att unge Karl Rydå på Ledarredaktionen i det avseendet sannerligen haft en god mentor i Holmberg, har man noterat.
Men om man som SKMA och deras band av ledarskribenter och vänner på den företrädesvis liberala delen av mediesfären – ska bedriva klappjakt – så behöver man ha något reellt att komma med, än insinuant skitsnack.

När Reepalu nämner ”israelisk lobby” är det sannerligen inte något ”övertramp” även om Rydå vill påskina det, eftersom det faktiskt existerar en israelisk lobby.
När Rydå dessutom sitter i samma Ledarredaktion som ovan nämnda Håkan Holmberg, blir påståendet enbart löjligt…

Sedan infinner sig de obligatoriska glidningarna ”… som motarbetar [Reepalu]”. (Min fetning)
I en normal läsning så innebär ordet motarbeta - att man arbetar mot någons mål eller syfte.
Talande nog så ger inte Rydå några som helst exempel på vilka punkter Reepalu har ”motarbetats” av den ”israeliska lobbyn”. Förklaringen är enkel - påståendet saknar helt grund.
Det Reepalu däremot påpekat är att många pro-israeliska grupperingar, medvetet misstolkar honom. (”… som inte är intresserade av vad jag säger och vad jag tycker utan däremot vill tillskriva mig massor utav av uppfattningar.”)

Rydå fortsätter ”den begreppsvärlden där [den israeliska lobbyn] hör hemma, är någonting som Ilmar Reepalu verkligen borde distansera sig ifrån. Sådan[a] begrepp brukas av grupper som antingen inte kan eller vill göra åtskillnad mellan Israel som stat och enskilda judar.”

Alltså, om man som Reepalu känner sig hotad och misstolkad av högst reella israelvänliga lobbygrupperingar – då har han inte ens rätt att påtala detta, utan ska även då förvanskas och i slutändan buntas ihop med antisemiter som tror på idén om en judisk världskonspiration.

Noterbart är att attackerna på Reepalu sammanfaller. Samma dag som Uppsala Nya Tidning skriver detta, 3 mars, så har Henrik Bachner (också SKMA associerad) en liknade dräpa i Sydsvenskan.

Som synes är den israeliska lobbyn inte något fantasifoster – utan kännetecknas av doften som man sprider. En lukt som de flesta förknippar med traktorer och gödselspridning.

Vårbruket har börjat tidigt i Uppsala.

Uppdatering kl 15.15
Nu har då även Judiska församlingen återigen kritiserat Ilmar Reepalu - för att han offentligt har tagit upp att kritiken mot honom till största delen kommer från grupperingar och personer som är att betrakta som den svenska Israellobbyn.
Så får man nämligen inte säga, eftersom det kan användas av ”antisemitiska krafter, som hävdar att det är judarna som äger makten i medierna".

Visst är det hjärtskärande trovärdigt att se hur Judiska Församlingen i Malmö är så angelägna att människor inte ska misstolkas, och att deras uttalanden ska användas av illvilliga krafter…

Tramsigt från SKMA

2010-02-27T15:29:00.002+02:00

Nivån på vad man försöker krama ur Donald Boströms artikel och vad man försöker hålla honom ansvarig för, har numera nått rent parodiska höjder.

Donald Boströms text om israeliska mordraider, palestinska misstankar och hur han själv blev vittne till den israeliska militärens märkliga förehavanden på Västbanken under tidigt 1990-tal, publicerades först i boken Insallah år 2002. Boken platsade inte ens i Henrik Bachner:s notoriska skrift, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 - där de flesta som har yttrat sitt stöd till palestinierna hamnat.

Sju år senare, augusti 2009 publicerades texten något omarbetat under Kulturen i Aftonbladet – och helvetet bryter plötsligt lös.

Firma Jonathan Leman & Charlotte Wiberg har under ett halvårs tid lyckats med att sammanlagt författa över 30 blogginlägg och artiklar om Boström, så när Wiberg ännu en gång tar sats och hävdar att ”Det finns viktiga aspekter på Donald Boströms famösa Aftonbladetartikel som alltför lite lyfts fram i debatten” kan man mest le lite roat över den misslyckade retoriska knorren.
För vad är det som man fortfarande inte har lyckats förmedla i denna veritabla Tsunami av anklagelser och angrepp?

Trots att Charlotte Wiberg försöker pynta texten med intetsägande klichéer som ”jordmån som artikeln landade i” ,”närheten mellan Boströms retorik och myter om judiska skändningar” och ”Boströms artikel landade i fertil jord”, så döljs inte det faktum att artikelns grund är lövtunn.

Ta valet av rubrik - ”Boströmsartikelns effekter”. Om man nu ska diskutera eventuella effekter, varför utelämnar man i sådana fall att Professor Nancy Scheper-Hughes offentliggjorde gammalt inspelat erkännande av Dr. Yehuda Hiss - just med hänvisning till Boströms artikel?
Men hoppsan, då hamnar ju diskussionen i det som åtskilliga israelvänner/antisemitjägare inte vill låtsas om eller prata om– nämligen att judar i Israel har stulit organ…

Är inte den intetsägande haranger om ”närheten mellan Boströms retorik och myter om judiska skändningar” ett tecken på ett svagt case?
Är det så svårt att se den faktiska skillnaden på medeltida skrock och folktro – med moderna händelser, där huvudrollsinnehavaren Dr. Yehuda Hiss faktiskt har bekräftat omständigheterna?
Det är sannerligen så långt ifrån Medeltida myter man kommer.

Som om inte detta är problem nog – dessutom så är inte argumentationen speciellt logisk.
Det hävdas ju att dessa gamla myter om judar är så otroligt välkända och spridda – men då är knappast innehållet i Donald Boströms artikel speciellt nytt eller sensationellt i den bemärkelsen att man kan tala om Boströmsartikelns effekter…
Man får helt enkel välja vilket spår man ska ta; antingen så har Boström skrivit något nytt och då kan man spekulera i effekterna, alternativt så är påståendena kända sedan Medeltiden och då existerar det ingen ”Boström effekt”…

Talande nog så finns det i texten ingenting som stöder påståendet att det skulle existera någon reell "Boström effekt"…

Man har rotat fram sex(!) exempel som handlar om påstådd organstöld, varav bara 2 har kopplingar till Boström, ett korrekt referat av vad som skett – Nationell nu, den andra är någon iransk nyhetssida som hänvisar till artikeln, men gör påståenden som inte existerar i Boströms text.
Debattgreppet att anklaga Boström - inte för vad han skriver - utan vad andra kan tänkas tro och tycka är bekant, Jesus Alcala använde det också - som att det skulle vara Boströms fel vad andra använder hans text till.

Den missvisande rubriken ligger helt i paritet med avslutningen på texten, där Wiberg försöker koppla ihop Aftonbladet/Boström med ex politikern Jenny Tonge i England.
(”…hon [Tonge] utgör dock ett exempel på hur vitt konsekvenserna av Donald Boströms och Aftonbladets oskyldiga ”frågeställningar” sprider sig.”)

Nu är problemet med påståendet att det i texten framgår att Toge hämtat sina åsikter från tidningen The Palestine Telegraph, Aftonbladet/Boström nämns inte överhuvudtaget i sammanhanget…
Vad har Wiberg för belägg i sitt påstående att Tonge skulle vara ett exempel på ”hur vitt konsekvenserna av Donald Boströms och Aftonbladets oskyldiga ”frågeställningar” sprider sig.”?
Svaret är – inga alls.

Man blir lätt förvånad (eller kanske inte) att en så dåligt skriven text publiceras hos SKMA. Nu återstår det bara att se hur många dussin med artiklar man får ihop om nya hatobjektet -Ilmar Reepalu

The invisible man

2010-02-03T16:53:00.007+02:00

Någon som har sett Tony Blair?
Ni vet den där vältalige engelske killen, som avgick som premiärminister i Storbritannien efter det att han hade blivit en börda för sitt partiet genom sitt oreserverade stöd till George Bush Jr och hans eskapader i Irak - som i slutändan baseras på lögner.

Till sommaren blir det tre år sedan Tony Blair utsågs till ”Kvartettens”, (FN, EU, Ryssland USA) specielle ombud i Mellanöstern

Men sedan har tystnaden varit bedövande, Tony Blairs gärning i Mellanöstern har i princip varit synonym med denna klassiska TV-serie från mitten av 1970-talet, The invisible man

I en artikel i The Guardian summerar historikern Avi Shlaim, att Tony Blair har i princip under denna tidsperiod åstadkommit - ingenting.
Istället så har Blairs tid karaktäriserats - som ännu ett – monumentalt svek mot palestinierna.

Hur i hela friden ska man förväntas agera coach och förbättra den palestinska ekonomin, om man inte ens kan kritisera israels utstuderade våld och ödeläggelse i Gaza. Eller tycker Blair inte att de 1,5 miljoner palestinier i Gaza också räknas som en del av den palestinska ekonomin – om än saboterad och sedan 2005 körd i botten av Israel?

Inte så lite ironiskt så har Tony Blair prisats med Dan David priset från universitetet i Tel Aviv för – håll i er nu - sitt ”ledarskap” och ”sitt moraliska kurage”. Hmm…

Priset delas årligen ut till personer vars ”achievements having an outstanding scientific, technological, cultural or social impact on our world”
I detta sällskap platsar tydligen Tony Blair...

Motiveringen lät så här:
“[Blair] showed exceptional intelligence and foresight, and demonstrated moral courage and leadership.

Med andra ord, som kvartettens utsände i Mellanöstern har Tony Blair, antingen gått ockupationsmaktens ärenden, alternativt varit tyst och visat lika mycket ryggrad som en mollusk – för detta prisas han i Israel.

Situationen mellan Israel och palestinierna är sämre idag än när Tony Blair tillträdde för tre år sedan, och det finns inga tecken på att den ska förbättras inom överskådlig tid, heller.

Åtskilliga varningar om att saker går åt fel håll har funnits tidigare och dagens situation är sannerligen inget smickrande omdöme för Kvartetten eller Tony Blair.
En klar förbättring vore i alla fall att man skaffade sig ett ombud som var mer intresserad av börja återuppbyggnaden av Gaza, än att ta emot priser från Israel och åka runt som välbetald föreläsare.

Å andra sidan är det just vad den förre ”fredsmäklaren” Bill Clinton gör nuförtiden – så varför klandra Tony Blair för att han tjuvstartar…

Antisemitisk satir om Haiti

2010-02-02T12:21:00.003+02:00

Råkade på ett klipp från israeliska Channel 2 och det sylvassa satirprogrammet, Wonderful Country (Eretz Nehederet) som delar ut några väl valda snytingar över den israeliska militärens, välbehövliga, men extremt hypade insats på Haiti.

Wonderful Country har även drivit med de israeliska extremnationalisterna i National Union, vilket har fått Knesset ledamoten Yaakov Katz, att utlova “There will come a day when we will be in power," ”…and there will be retroactive laws and it will be possible to prosecute all those who were tainted with anti-Semitism towards the settlers and towards the Jewish people and towards the IDF.”

Med andra ord är det premiär för ett äkta ”antisemitiskt” inslag på bloggen - Håll till godo!

“Liberal” Logik?

2010-01-19T20:48:00.003+02:00

När man ser på resonemangen runt Donald Boströms artikel, är det inte utan man slås av hur ologiskt och närsynt många "liberala" ledarredaktioner har argumenterat.

Å ena sidan så har man har inga som helst problem att koppla ihop en artikel som behandlar nutida händelser i Mellanöstern - med gammal medeltida vidskepelse från Europa, utifrån kristna förtecken.
Klockrent.

Å andra sidan så ser man inga som helst kopplingar mellan mördade palestinier som förs till Israel för ”obduktion” – och att Yehuda Hiss, chef för det israeliskt institut som utför obduktionerna, erkännt att man under den tid som palestinier förts dit, också stulit organ från dem.
Antisemitism!

Om det nu inte är palestinier från Västbanken som Hiss har tagit organ ifrån, vilka palestinier är det i sådanafall?

Kan även rekommendera Åsa Linderborg, som i vanlig ordning sparkar rumpa.

Bomber till Gaza & hjälp till Haiti

2010-01-15T17:31:00.004+02:00

Katastrofen på Haiti sätter sannerligen det israeliska samhällets behandling och djupt inhumana syn på palestinier, i blixtbelysning.

Man kan skicka militären över halva jordklotet för att hjälpa till, men hjälpa oskyldigt drabbade palestinier några futtiga mil från Jerusalem är inte aktuellt - utan istället motarbetar man till och med återuppbyggnaden.

Ett år efter Israels anfall på befolkningen i Gaza, har 16 människorättsorganisationer publicerat en rapport över tillståndet i Gaza. Det är en beklämmande läsning:
”I stort sett alla infarter till Gaza har förblivit stängda, och medan tusentals lastbilar med byggnadsmaterial hade behövts för återuppbyggnaden har endast 41 stycken tillåtits passera. Av över 15.000 palestinska hem som ödelades under attacken – där 100.000 palestinier förvandlades till internflyktingar – behöver 2.870 hus omfattande reparationer, medan 3.540 måste byggas upp helt på nytt. Ytterligare 52.900 hus har mindre skador. Under den nu inledda vintern kommer minst 20.000 palestinier att leva antingen hopträngda hos släktingar och vänner i redan för trånga bostäder eller i tält och tillfälliga ruckel i ruinerna av sina tidigare hem.

Under offensiven förstördes över 30 km vattenledningar och 6.000 vattentankar. Trots att större delen nu reparerats är tiotusentals människor fortfarande beroende av vattenleveranser från hjälporganisationer. Då generatorer inte tillåts passera in i Gaza är trycket i ledningarna inte tillräckligt högt – vilket riskerar tillblandning av avloppsvatten i dricksvattensystemen.

Den militära offensiven lade 18 skolor i ruiner – bland annat den Amerikanska Internationella skolan – medan åtminstone 280 fick skador. Nästan ingenting har återuppbyggts.

Undervisningen sker idag på många håll i tvåskift, för att utnyttja befintliga lokaler, och det råder brist på undervisningsmaterial som böcker och papper. Avsaknad av rent vatten och fungerande toaletter försvårar situationen. Likaså saknar sjukhusen utrustning vilket ökar behovet av vård utanför Gaza. Trots detta stoppas hälften av de patienter som söker tillstånd att passera ut genom Eretz checkpoint i norra Gaza. Totalt hindras 73% av patienterna att resa under fler än 7 dagar – något som leder till fördröjda, eller i värsta fall inställda, behandlingar.

Närmare 700 privata företag förstördes eller skadades allvarligt under offensiven. Ungefär 120.000 arbeten har försvunnit, och arbetslösheten är nu officiellt över 40%. Militärfordon har förstört 17% av den odlade marken och växthus, bevattningssystem och pumpar har bombats eller förstörts av bulldozers i stor skala. I en av Israel deklarerad ”säkerhetszon”, som sträcker sig mellan en och två km in i Gaza, tillåts ingen aktivitet, och 46% av jordbruksmarken är nu satt ur spel.” [1]

Den israeliska ambassadören på plats i Haiti, Amos Radian, rapporterar om en massiv förstörelse - hur hela samhället i praktiken slutat att fungera; “There is unbelievable difficulty because anarchy abounds," he went on to say. "No one knows who is running this country and in the absence of authority, the U.S. has taken command."

“Radian also told the Haitian president that relief from Israel was on its way. "Within 72 hours we will erect a field hospital anywhere we're told to do so," he told the president. "We will contribute the best of our ability to alleviate the suffering." [2]

Naturligtvis är förstörelsen, kaoset och anarkin på Haiti ett problem, i bjärt kontrast mot synen på Gaza - där anarki är ett eftersökt och eftertraktat mål för Israels senaste regeringar - oavsett om Fatah eller Hamas ”styrt” över fängelset.
Gazas befolkning har alltid, av ena eller andra skälet, varit utsatta och drabbade av israeliska sabotage och illdåd.
På den tiden man kunde exportera fick frukten och blommorna ruttna i den israeliska gränskontrollen – numera släpps knappt något igenom.
Kort sagt - det har aldrig funnits någon önskan i Israel att Gaza skulle utvecklas och befolkningen där skulle få drägliga liv, varken före eller efter Israels uttåg 2005.

Så på Haiti ska militären lindra nöden ("We will contribute the best of our ability to alleviate the suffering."), i Tel Aviv står den politiska gräddan och skryter över hur man behandlar hela befolkningen i Gaza illa och inhumant. Dom ska sättas på ”diet” och om dom inte passar sig så ska dom utsättas för en ”förintelse”.
Var det Lieberman eller någon extremist som sagt så?
Nej då, citat från ”mittenpartiet” Kadima , respektive ”vänsterpartiet” Labours företrädare.

Avslutningsvis, för tydlighetens skull - folket på Haiti behöver verkligen allt stöd dom kan få, men att som staten Israel använda deras nöd och lidande som en PR-kupp för att tvätta militärens blodindränkta uniformer, är bara djupt osmakligt.

Om Israel inte ens kan avhålla sig ifrån att blockera och sabotera omvärldens försök att återuppbygga och ge stöd för den totalt onödiga förödelse man ställt till med i Gaza, behöver man sannerligen inte av medlidande skicka folk till Västindien istället. Skäms!

2922 nätter –nattsvart propaganda

2010-01-07T23:53:00.013+02:00

Så har en ny ”faktasida” till försvar av Israels anfall på Gaza öppnats i Svensk Israel informations regi,2290nätter, och man kan lugnt konstatera att anspråkslösheten är lika slående som vanligt - utan ett enda konkret exempel avfärdas majoriteten av svenska medier som bristfälliga och okunniga.

”När Gazakriget skildras i de flesta svenska medier, saknas ofta viktiga och relevanta kunskaper. Det kan handla om faktauppgifter, konfliktens bakgrund och Israels utsatta position. Därför blir bilden ensidig och osaklig.”
Att överhuvudtaget beskriva Israel som den utsatta parten i förhållande till befolkningen i Gaza är fullständigt barockt, eftersom det är just Israel som förhindrar och förstör all form av vardagligt normalt liv där.

Den mycket enkla sanningen var då – som nu –att anfallet var helt meningslöst och onödigt. Om det hade funnits någon önskan om fred och normalisering i Israel så hade man kunnat lösa det hela den diplomatiska vägen.

Men inför stundade val i Israel, med högern i ledning, så tyckte det israeliska ledargarnityret Olmert, Livni och Barak att det inte bara räckte med att man sedan 3 års tid satt palestinierna på ”diet”, utan valde även att satsa på det som Israel är bäst på – sprida död och förstörelse.
Det är sannerligen anmärkningsvärt hur lätt palestinska liv väger då det vankas val i Israel.

Trots att man försökte strypa rapporteringen från Gaza, så kunde omvärlden tämligen väl följa hur det israeliska angreppet lade industrier skolor och sjukhus i aska och ruiner, lämnade 1400 personer döda, varav ca 300 barn – den överväldigande majoriteten civila.

Det politiska priset för Israels illdåd blev naturligtvis skyhögt – israeliska ledare och militärer, har nu samma status som ex Jugoslaviens bödlar Mladic & Karadzic, och behöver nu tänka efter innan man åker utomlands inför risken att arresteras.

Den redan negativa synen på staten Israel har bara förstärkts och i ett försök att möta opinionen i Sverige så lanseras 2922 nätter, som är en travesti på den redan existerande sidan 22natter.se, där man garanterat kan läsa betydligt mer allsidig och saklig information om Gaza.

Som ett mått på hur 2922nätter handskas med ”faktauppgifter och relevanta kunskaper” – som inte svenska medier klarar - så hävdar man exempelvis det ”att sedan 2005 har närmare 6.000 identifierade raketer och granater avfyrats mot Israel”

Källan för det påståendet?
Den engelska Israelsajten Bicom.org, där man i sin tur finner att siffrorna är direkt hämtade från israeliska militären… “The rocket and mortar shell fire data used for this tally is based on the Operational Division of the IDF General Staff.” “...it should be taken into account that the actual number of rockets and mortar shells launched may be at least 20% greater than the number of hits identified.”

HRW noterar hälften: “Between 2005 and 2007, Palestinian groups in Gaza fired about 2,700 locally-made Qassam rockets into Israel, killing four Israeli civilians and injuring 75 others. During the same period, Israel fired more than 14,600 155mm artillery shells into the Gaza Strip, killing 59 Palestinians and injuring 270. The Palestinian fatalities were, according to Human Rights Watch, "primarily if not exclusively civilians.." sid 120 “Indiscriminate Fire” juli 2007.

Noterbart är att 14,130 sköts enbart under år 2006, då PA fortfarande styrdes av Fatah i Gaza...så mycket för kriget mot ”Hamas” i Gaza.

Inte ens matematiken som ligger till grund för namnet, 2922 nätter, håller för en granskning - ”åtta år av terrorbeskjutning 8 år x 365,25 dygn = 2922 nätter”.
Oavsett om man anser att Israel ockuperar Gaza idag, 2010, så råder det knappast någon större oenighet i att man faktiskt ockuperade området från 1967 fram till 12 september 2005, 38 år, och i och med att Operation Cast Lead startade 27 december 2008, så är talet om 8 år rent usel propaganda.

Det lustiga är att Israel 2,5 år innan man lämnade Gaza, likväl hävdade att man inte var ockupant, men för att kunna avsäga sig ansvaret har man nu vänt 180 grader (?) och hävdar med emfas att Israel minsann lämnat Gaza 2005 och därmed inte längre är ockupant av ett område som man tidigare inte har ockuperat…

Sålunda kan knappast beskjutningen från Gaza pre 12/9 2005 betecknas som ”terror”, utan snarare ett högst legitimt motstånd mot en ockupationsmakt, som sannerligen inte skydde några som helst medel när det gällde den palestinska befolkningen i Gaza.

HRW konstaterade i rapporten Razing Rafah (2004) att Israel under den 40 åriga ockupationen förstört 2500 hus, vilket gjort 16 000 av invånarna i enbart Rafah hemlösa.
Den beskjutna israeliska staden Sdrot har ungefär lika många invånare.

Om man skulle tillämpa Israels egen tidsaxel blir tiden för den ”olagliga” beskjutningen snarare strax över 3 år (39 månader), någonstans 1200 dagar - siffran 2229 är rent felaktig.
Varför man inte kan se beskjutning från Gaza som legitimt, när Israel ockuperar den andra delen av palestiniernas område, Västbanken, är också ett märkligt resonemang. Antingen är Israel en ockupationsmakt och får bekämpas, alternativt slutar man helt att ockupera – svårare än så är det inte.

Om man ändå ska överdriva; varför bara gå till år 2000 varför gick man inte från 1967, året den palestinska kampen mot israels ockupation i Gaza startade - då hamnar man på 15 700 nätter.
Att resonera så är precis lika logiskt och rimligt som att hävda att orsaken till att man dödade 1400 Gazabor i Cast Lead var för att man började skjuta raketer därifrån nästan 10 år tidigare.

En belysande debatt

2009-12-23T13:06:00.002+02:00

Man kan precis nu följa en ganska åskådlig och underhållande debatt på Al-Hamatzav, där man ganska klart kan se ett antal intressanta skiljelinjer, bland de mer moderata rösterna jämfört med den israeliska avgrundshögern.
Några kommentarer:

För det första
Svensk Israel information är en lobbyorganisation som har sina rötter i Sverige. Man väljer till största del att ta artiklar ifrån vad som är ett snävt högerperspektiv, och precis som Roy påpekar är det helt ok i sig - men det innebär också att man tar en högst politisk ställning i olika frågor.

Detta ställningstagande kan man sannerligen ifrågasätta, det är svårt att ta slogans som ”en rättvis bild av Israel” på allvar, när man så konsekvent utelämnar alla de andra nyanser och åsikter som också finns i Israel.
Jag har påpekat det många gånger tidigare i olika sammanhang – anledningen till att ”Israeldebatten” är som den är i Sverige beror faktiskt också på att man från judiskt/ ”pro-israeliskt" håll, varken vill eller önskar att hyfsa debatten själva.
Det går alldeles utmärkt att gnälla över ”onyanserade” Palestinavänners bild av Israel, men samtidigt lyfter man inte ett finger för att ändra på detta utan ägnar sig hellre åt pajkastning.
Diverse ”antisemit –debatter” och debatten om Donald Boströms famösa artikel, är tämligen belysande.

För det andra
Att debattklimatet i Sverige, enligt Roy, skulle vara specifikt ”antiisraeliskt” eller ”massivt israelfientligt” är naturligtvis inte sant, utan en beskrivning som är gravt missvisande - svenskar i gemen bryr sig inte ett dugg om Israel.
(Alternativet är att då även beskriva klimatet i Israel som rasistiskt, hysteriskt och med kraftiga drag av paranoia.)

Det som oftast ligger till grund för svenskars åsikt i debatten, är vårat utpräglade stöd till både FN, folkrätten och internationella traktat. Ett stöd för värderingar som på de flesta ställen i världen uppfattas som något positivt.
Vilka krav som sedan decennier ställs på Israel är glasklara. Att Israel bryter mot dessa - och därför kritiseras - är ett faktum. Varför Roy spottar och fräser åt Carl Bildt över detta är obegripligt.

För att komma runt dessa krav, blir ett debattknep epitet pro/anti eller ”blame-game”, en väg.
Som jag och Roy flera gånger tidigare debatterat, så finns det en folkrättsliggrund att utgå ifrån, och om man jämför den israeliska positionen med den palestinska, så blir det uppenbart att det mesta går ut på att palestinierna ska avstå det dom har all laglig rätt till, till förmån för ohemula krav från Israel.
Att peka på detta är varken anti eller blame game – utan handlar om en inte så ovesäntlig del av konflikten – rättvisa för de drabbade.

För det tredje
Det som är mycket bra är att Roy marker mot den israeliska avgrundshögerns vänner i Sverige - Fred i Mellanöstern, Gudmundson mfl.
”Okunnighet samt propaganda” är utmärkta beskrivningar.

Det finns ingen som helst anledning till att stöd till Israel ska karaktäriserar av rena felaktigheter och demonisering av palestinier eller araber. På vilka sätt stärker det den judiska staten?
Man hamnar i precis samma dike som vissa ”palestinavänner”.

Det är sannerligen bisarrt att somliga vänner av Israel hellre ser att staten för evigt lever i krig, än att man släpper fanatiska dogmer – dogmer man ändå förr eller senare kommer att behöva göra upp med.
Det behövs inte fler svenska upplagor av Julius Streicher som ”försvarar” Israel på Internet genom att skylla allt, och allting på alla andra. Nyckelfrasen är ansvar, och ta ett ansvar. Det är detta som slutligen kommer att skapa fred mellan Israel och sina grannar.

1947 så tog Ben-Gurion ansvar i och med Altalea affären, när han satte terroristerna i Irgun på plats när han insåg att deras intressen äventyrade statens.
Menachem Begin tog ansvar när han signerade det första fredsfördraget mellan Israel och någon arabstat, 1979. Man lämnade Sinai och bosättningarna och har sedan dess levt i fred med Egypten. Någon mer än fanatikerna som beklagar det 30 år senare?
Vilken israelisk ledare kommer att visa på samma ansvarstagande rörande bosättarna på Västbanken och Golanhöjderna?

När stater som Sydafrika ber om ursäkt för sitt förflutna och upprättar sanningskommissioner, USA ber om ursäkt för slaveriet, så finns det inga rimliga skäl till varför Israel inte ska börja ta ett ansvar för sin behandling av palestinierna.
Roy tar ett ansvar genom att utmana krafter inom de egna leden, som sannerligen inte gynnar Israel. Gott så.

Olmerts ”fredsplan”

2009-12-18T16:54:00.002+02:00

Så har då Ehud Olmets hyllade och ”generösa” ”fredsplan” från september 2008, läckts till Haaretz, med karta och allt.

Som vanligt man återigen kan notera att den framtida staten Palestina skulle se ut som ett Örike. Antillerna nästa.

Olagliga israeliska bosättningar inklusive vägnät ska bli kvar långt inne på Västbanken, vilket gör transporter och kommunikation för palestinierna hopplös.

Östra Jerusalem kapar även Olmert åt sig, inklusive en rejäl bit av bosättningen Male Admium på Västbanken utanför.

Det är inte heller så svårt att förstå att Mahmoud Abbas kallade det hela för ”slöseri med tid”.

Gaza nyheter

2009-12-15T01:46:00.001+02:00

Det har kommit upp en ny blogg som behandlar situationen i Gaza Gaza Gateway.
Det är en sida startat av den israeliska NGO:n Gisha – Legal Center for Freedom of Movement.

Gisha har tidigare även stridit via israeliska domstolar mot israels kollektiva bestraffning av 1,5 miljoner invånare i Gaza.
Naturligtvis är blotta tanken att Israel skulle ha någon som helst rätt att konfiskera eller strypa tillförseln av el och bränsle till Gazas invånare fullständigt absurd, eftersom det är frågan om medel som EU betalar för. Det betyder med andra ord att det inte handlar om bensin eller el som man tar ifrån Israel invånare.

Sidan är fullproppad med information, statistik och länkar för den som önskar att fördjupa sig i ämnet - hur illa och anskrämligt kan den israeliska staten uppföra sig mot Gaza:s befolkning - samtidigt som man själv både vill framstå som offer, och exempel på en demokratisk stat med moderna värderingar. Hum hum….

Läs mer på www.gazagateway.org/

Dagens must read....

2009-11-26T15:20:00.002+02:00

Dagens must read kommer från Gideon Levy

Why can we talk to Hamas about Shalit, but not peace?

”Why is it permissible to talk to Hamas about the fate of one captive soldier and another several hundred prisoners, but forbidden to talk to them about the fate of two nations?

Never has Israeli logic been so distorted.

“When Israel recognized its mistakes, for which 1.5 million residents of Gaza are still paying with their bodies and souls, Israel turned to the only just and effective means: diplomatic negotiations.

Yes, we are conducting what we are denying to ourselves: negotiations with Hamas - and the sky hasn't fallen. Whether direct or indirect, there are talks; whether or not we recognize Hamas, there are negotiations. For us, as usual, the method that should come first waits for last. Only after we try all the rest - killing and destruction, war and starvation - do we turn to the direct route: negotiations. That's how it was with Egypt, and that's how it was with the Palestine Liberation Organization.”

“There is no need to ask for recognition as negotiating partners - we have already recognized Hamas and it has recognized us. Israel must remove the criminal siege against Gaza and call on the international community to remove the boycott against Hamas, which was imposed under Israel's leadership. Enough of international diplomats and statesmen afraid to speak to the organization's representatives for fear that Israel will take action against them. We forbid the French foreign minister and all the world's statesmen from speaking to Hamas, and yet we yearn for the services of the German mediator, who talks to the group. Why?”

Tänk om det fanns fler lika pragmatiska och klarsynta israeler som Gideon Levy – tänk vad mycket lidande och människoliv det sparat.

Ett värdigt firande

2009-11-09T19:23:00.004+02:00

På 20-årsdagen av att Berlinmuren föll, firar palestinierna på ett värdigt sätt – man river delar av den israeliska.

Det som framför allt är graverande är murens sträckningen, och just därför är den förklarad olaglig av det högsta existerande juridiska organet –International Court of Justice.

Värt att notera är att om det i Israel fanns någon genuin fredsönskan, så hade man haft möjligheterna att bygga muren fullt lagligt, men istället valde man att placera den till största delen på palestiniernas mark.

Visst är det ödets ironi att allt det som israeliska företrädare kräver av Hamas i Gaza i form av erkännande och dylikt - för att ”fredsprocessen” ska upptas - har Mahmoud Abbas Fatah:s ledare på Västbanken sedan länge gjort.
Som tack snor man helt skamlöst marken för palestinierna.

Om Genèveinitiativet

2009-10-12T17:06:00.002+03:00

Helena Cobban gör en liten genomgång av Genèveinitiativets plus och minus.

Ett framtida fredsfördrag kommer nog att se ut något på detta sätt, med varje del minutiöst beskrivet och reglerat.
Djävulen lurar i detaljerna och man minns Osloavtalet, vars mål var att Israel skulle lämna de ockuperade områdena – i israeliska ögon istället blev startskottet för ett frenetisk bosättningsbyggande – vilket i slutändan fördubblade bosättarna på de ockuperade områdena.
Så mycket för den israeliska fredsviljan.

I Färdplanen från 2003 åläggs Israel att omgående stoppa allt byggande – vilket ignorerades och idag är man helt öppen med vad som sker.

Tyvärr förefaller det som mest troligt att Israel kommer att tvingas till en underskrift i ett framtida fredsavtal, och vägen dit kommer garanterat att kantas av Israeliska utspel om antisemitism, Judehat & och statens undergång, Fan och hans moster.

Tänk på den gamla goda tiden, när det israeliska ledare förklarade att man ”endast ville leva i fred”, men den ambitionen har tydligen försvunnit längs vägen...

Ett klassiskt försvar...

2009-09-23T20:08:00.004+03:00

Idag rapporterar Jerusalem Post att man från israeliska militärens håll försöker få europeiska stater att fråga om lov innan man arresterar och ställer presumtiva israeliska krigsförbrytare inför rätta.

Israeliska ledargarnityret har i snart ett år hävdat att det överhuvudtaget inte begicks några som helst krigsförbrytelser i Gaza – med "världens mest moraliska armé" borde man välkomna rättegångar som nu kommer bevisa att man inte är en skock lögnhalsar och ynkryggar. För man har väl inte blåljugit?

Fråga om lov, allvarligt talat....
På samma sätt som gubbstrutten Shimon ”mockery of history” Peres frågade de italienska myndigheterna om lov innan man kidnappade Vanunu i Rom 1986, eller de argentinska när David Ben-Gurion likaledes kidnappade Adolf Eichmann, 1960. Som om staten Israel någonsinn frågar om lov rörande någonting.

Frågade man om lov innan man startade ett fullständigt onödigt blodbadet i Gaza, som i Goldstone-rapporten karaktäriserade som ett anfall direkt riktat mot en instängd och försvarslös befolkning?

Men det är precis som vanligt – en bedömmningsgrund för omvärlden, en helt annan för den judiska staten.

The Goldstone Report seems to have created legitimacy to chase after us," Kadima MK Nachman Shai said. "We need to be sure that the people who followed orders and served this country are safe and protected."

Visst är dubbelmoralen och historielösheten fullständigt sagolik – jag trodde att ursäkter och bortförklaringar av typen ”jag lydde bara order och mitt land...” för evigt var bannlysta i judiska staten Israel.

Var det så svårt?

2009-09-04T10:57:00.005+03:00

Råkar snubblar över Eric Goesta Roséns kommentar om hela Boström/Aftonbladet kalabaliken.

Erik skriver precis vad jag förväntat mig att många andra bättre betalda journalister/krönikörer på åtskilliga större tidningar borde ha gjort.

Istället har man blundat kraftigt och tävlat om att överträffa varandra i politiskt korrekthet, där man antingen förfasat sig, dragit för stora växlar eller försökt plocka löjligt uppförstorade - och uppenbara - politiska poänger på historien.

Erik visar väl att Less is more.

I huvudet på Jonathan Leman

2009-09-04T02:41:00.003+03:00

Så drog Jonathan Leman sina konspirationsteorier ett varv för mycket i - "Förfalskning för en internationell publik"
Lemans sätt att använda texten är tämligen avslöjande – det handlar inte ett dugg om vad texten säger, utan vad den går att användas till.

Å ena stunden läser han inte alls vad som faktiskt står i artikeln för att i nästa stund vända på steken och väga varje stavelse på guldvåg i jakten på "signalord"– allt efter vad som situationen kräver.

Först så ägnar han sig åt en synnerligen selektiv läsning av vad Boström faktisk säger, och hittar påstådda kopplingar till medeltida vidskepelse. Kopplingar som endast består av egna associationer och samband som endast existerar i hans egen föreställningsvärld.

Så lägger Aftonbladet (oerhört naivt) ut en tafflig engelska översättning av artikeln – då hittar Leman plötsligt läsglasögonen och granskar varje stavelse under lupp - hittar marginella skillnader, och gör ett fint teaterstycke om att Aftonbladet översättning till engelska skulle göra någon större skillnad i sak – sensation, en cover-up.
Naturligtvis så jublar den sedvanliga lilla hejaklacken i publiken, pajas-Svansbo, Magnus Sandelin och Wibergskan.
[Edit 090906. Charlotte Wiberg har inte kommenterat Åsa Linderborgs utbildning – däremot har hon i samma postning rekommenderat och länkat till en annan SKMA associerad blogg som gör det.]

Intressant nog visade det sig att det saknades rågång mellan pro-israeliska opinionsbildare och ledarredaktionerna på diverse liberala tidningar 1 2, ifall någon skulle ha missat det tidigare.
På Uppsala Nya Tidning sitter ju Håkan Holmberg ex SKMA, som politisk redaktör...

Jonathans fantastiska scoop består i att man i den engelska översättningen inte nämner passagen "rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel"
Varpå Leman triumferande utbrister; "…genom översättningen har centrala delar av textens problematiska innehåll friserats."
"I den engelska översättningen tonar man ner/nämner inte den etniska/religiösa tillhörigheten. Ordet "rabbin" är ju ett ganska starkt signalord i sammanhanget".

Jasså minsann – en given följdfråga är naturligtvis varför inte Leman då initialt slog ner på "de centrala delarna av textens problematiska innehåll" och istället valde att köra antisemitvalsen, och nu i efterhand kommer dragandes med andra teorier?

Dessutom, när man läser artikeln så ser man att den "etniska/religiösa tillhörigheten" inte överhuvudtaget är viktigt för kontexten.
Artikeln pekar inte ut Rosenbaum som "jude", inte heller så nämner texten explicit att Rosenbaum är "rabbin" eftersom det i sammanhanget saknar relevans.
Kopplingen består i vad Rosenbaum själv säger – inte vad han är.

Den påstådda fokusen på etnicitet är någonting Leman själv hittar på - Rosenbaum kan precis lika gärna vara tjänsteman eller folkvald, eftersom den judiska befolkningen i New York uppgår till ca 1,9 miljoner personer.
("I den svenska versionen lyfter Boström/Aftonbladet fram att det i USA handlar om rabbiner, dvs amerikanska judar")

Anledningen till Lemans konstiga påstående visar sig längre ner i texten; "I den engelska översättningen tonar man ner/nämner inte den etniska/religiösa tillhörigheten. Ordet "rabbin" är ju ett ganska starkt signalord i sammanhanget".
Det hela handlar sålunda att överdriva betydelsen av att ordet "rabbin" tagits bort. Något som vi redan sett inte spelar någon roll…

Avslutningsklämmen är ändå bäst;
Först skapar Leman en anklagelse mot Aftonbladet i och med han hävdar att texten tvättats – för att sedan utifrån sitt eget påstående hävda att tvättningen likväl var så dålig att den ändå inte ändrade något i sak.

Frågan är om det verkligen ens har förekommit något försök att tvätta texten - eller om det hela bara är något som utspelar sig i huvudet på Jonathan Leman

Dagens citat - tänk som en antisemit!

2009-08-26T23:03:00.007+03:00

Det är pinsamt att inte svenska Palestinaktivister känner igen lögnerna och fördomarna.

Magnus "Extremister" Sandelin går från klarhet till klarhet.

Inte nog med att Donald Boströms text är klinskt ren från medeltida antisemitiska anspelningar,vilket Sandelin ändå hittar - nu ska vi som inte tänker antisemitiskt anklagas för att vi borde det.

Jag som trodde att problemet var att för många människor trodde och tänkte saker som var antisemitiska, inte för få...

Gamla antisemitiska myter avfärdade

2009-08-24T15:47:00.002+03:00

Som tidigare noterat är inte kopplingen mellan Donald Boström text och gamla antisemitiska myter på något sätt bevisad eller verifierad.
Istället har texten och anklagelserna lagts ut i form av det räcker med att antyda, eller att det är underförstått - för mer än så behövs inte för att väcka den slumrande antisemitismen hos läsaren.

Att vi själva dessutom inte är medvetna om detta, beror på att vi svenskar är så antisemitiska att vi inte ser det själva - för det är en del av våran kultur.
Sug på den – ord och inga visor…

Senast i raden är Jonathan Leman och Charlotte Wiberg på Newsmill;
”… bilden Boström suggererar fram påminner om de myter om blodtörst och ritualmord som genom historien riktats mot judar”, ”…det handlar om gamla myter djupt försänkta i vår kultur, och att dessa rotats och spridits just på det sätt Boström gör, genom att binda samman mer eller mindre relevanta fakta med fantasier, lögner och lösa rykten”

När man läser lite om det här med ”Blood –libel” så får man det förklarat att myten ”judar - använder - människoblod- till- att- baka – bröd”, egentligen är en variant av myten ”judarna – mördade - Jesus ”– en skröna som har sitt ursprung i kristendomen på medeltiden, då judar inte existerade i Sverige. Verkliga judar flyttade inte till Sverige förrän i slutet av 1700-talet.

Nåväl, intressant nog så gjordes det en större undersökning i frågan för ca 3 år sedan, författaren var ingen mindre än Henrik Bachner.
Undersökningen blev sedermera kritiserad och sågad – med all rätt – för att vara oklar och insinuerande vilket säkerligen gav fler utslag av påstådd antisemitism - rapporten hävdade sensationellt att ”41 % i Sverige var fördomsfulla mot judar”.

I undersökningen passade man dock på att fråga folk vad man tyckte om ”bloodlibel”, då folk fick ta ställning till påståendet "Judarna korsfäste Kristus och deras lidande är ett straff för detta brott".

60 %, sa - Det stämmer inte alls, 12 % svarade att det stämmer ganska dåligt - över 70 % tog alltså avstånd.
Endast 1,7 % menade att det stämmer på pricken och 2 % att det stämmer ganska bra. 25 % var osäkra.

I ett europeiskt perspektiv där snittet på folk som instämmer i påståendet ligger på 20 % - Danmark 22 % - ligger Sverige väldigt lågt med sina 3,7 %.

Detta lämnar oss med i situationen att vi har en artikel - Boströms – som inte gör några kopplingar till ”bloodlibel”, samtidigt som vi har en undersökning som visar att folk som förmodas läsa alstret varken begriper eller tror på underförstådd ”bloodlibel” mot judar.
Med andra ord så finns det inget som stöder anklagelserna som slungas mot Boström text.

Är det inte dags att dra strecket i hetsen mot Boström nu?

Dagens citat - SKMA har rätt!

2009-08-22T14:41:00.003+03:00

Artikeln presenterar inga belägg, utan bygger uteslutande på dunkla associationer, förmodanden och spekulationer av ett slag som är typiska för konspiracistisk argumentation.

Jesper Svartvik /ordf. SKMA/

Detta är SKMA:s reaktion på Donald Boströms artikel.
Det inte så lite tragikomiska är att det kunde lika gärna ha varit en beskrivning av SKMA:s frontman Henrik Bachners "vetenskapliga" metoder att hitta antisemitism hos Palestina-vänner.

Hysteriskt om Boström

2009-08-21T15:23:00.005+03:00

Det är återigen med en viss förundran man ser de vildsinta och osakliga attackerna på journalisten Donald Boström och hans text i Aftonbladet. Märkligt nog så har en motsvarande text funnits i boken ”Insallah” sedan 2002 utan att några liknade storm - i- ett- vattenglas blossat upp.

Som vanligt är det rop om antisemitism som skallar, och man får väl ändå tillstå att Boström i sådana fall är en tämligen ovanlig judehatare, som inte bara ger israeliska militären rätt till replik sin artikel, utan även förordar en ”undersökning” för ”att bringa klarhet” i ”vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan Intifadan startade”.

Antisemitism brukar annars bestå i att man ljuger om judar – vad dom är och gör – och då brukar just önskemålen om granskning och klarhet vara obefintliga - så man kan fortsätta att anklaga judar för att dricka människoblod. Det verkar inte heller som någon kunnat peka på några direkta sakfel i Boströms text.

Att journalisten Boström även i en intervju framstår som högst sansad, (och mig veterligen) saknar ett förflutet med andra påstådda antisemitiska idéer, gör ju att man kunde ha visat en viss återhållsamhet i sammanhanget. Men uppenbarligen inte.

Vad i denna storm av anklagelser som är antisemitism och visar på judehat är inte helt enkelt att utröna; är det Boströms text, Aftonbladets publicering, eller palestiniernas åsikter?
Det råder en viss enighet i att det antisemitiska ska bestå i Boström text :
”…anspelar på och blandar in uråldrig antisemitisk mytbildning, i det här fallet de medeltida ritualmordsmyterna” enligt SKMA

”antisemitismens klassiker – juden som rövar bort barn och stjäl deras blod” Sydsvenskan

”Till de vanligaste och samtidigt mest chockerande antisemitiska vanföreställningarna hör myten om hur judar dödar icke-judar och bakar syrat bröd på deras tappade blod”
Svd blogg

Right. I det Medeltida Europa så fanns det vidskepliga föreställningar om judar och även mycket annat, det är ingen som bestrider det.
Problemet är ju att Boströms text är kliniskt befriad från något som överhuvudtaget visar på att han verkligen vill få läsaren att anknyta till gammal vidskepelse - palestinierna gör inga sådana anspelningar heller. Kopplingen till Medeltiden är i detta fall helt imaginär.

Folk har i allmänhet ingen större aning om denna Medeltida bit av historien, än mindre gör man kopplingen i en text som behandlar händelser många hundra år senare i en annan del av världen.
Det hjälper sålunda inte ett dugg hur mycket man försöker haussa upp påståenden som ”antisemitismens envisaste myter” ”att ickejudar ritualslaktas för att tappas på blod”.
Man kan ju snarare tycka att det borde mana till en viss eftertanke innan man försöker påstå att folk år 2009 fortfarande lika okunniga och obildade att associerar till sånt skrock.

Dessutom, om man ska anklaga någon för judehat, borde det väl då i rimlighetens namn vara de som kommer med anklagelserna - palestinierna som hävdar att organstöld förekommer.
Men att rikta någon kritik mot palestiniernas utsagor gör absolut ingen, tvärt om så utrycks det märkligt nog (på ett sätt) - istället förståelse för deras åsikt!

Ingen skulle väl komma på idén att anklaga en reporter som intervjuar nynazister, för att därför själv vara antisemit – man inser det orimliga i anklagelsen.
Men när Boström plitar ner palestiniers åsikter på ett papper och Aftonbladet publicerar det, då tar det hus i helvete!

Klockrent Haaretz

2009-08-18T16:35:00.005+03:00

Dagens must-read är en analys hämtad från Haaretz – hur det eminenta ledarskapet i Israel bara på 4 år kvaddade Arafat, krönte Hamas och skapade Al-Qaida i Gaza.

"During the entire period of our rule in the territories, we have destroyed the existing leadership, which led to the rise of more extreme leaders. We destroyed the Palestinian Authority and Yasser Arafat, who had agreed to a two-state solution and was capable of "delivering the goods." And we brought about Hamas' seizure of the Gaza Strip. Now we are cultivating the third stage: Al-Qaida."
Och återigen kan man bara påpeka att denna utveckling förutsågs åratal i förväg av Mellanösternkännare – men i staten Israel fanns inget gehör eller större förståelse.

De moderata palestinierna spottades i ansiktet, och 20 år av erkännande gav palestinierna inget annat än fler bosättningar och elände.
En myndighet skapades, PA, som skulle lyfta bördan från Israel så man slapp kostnaden att "administrera" en befolkning under ockupationen. En springpojke utan reell makt - då områdena man administrerade ändå var totalt omgärdade av ockuperad mark.

Våren 2002 så lades ändå PA i grus och ruiner under den blodbesudlade krigsförbrytaren Ariel Sharons försorg. En förnedrad Arafat slutar sina dagar i husarrest, 2004, 75 år gammal.
Ändå så stod israeler och ”israelvänner” unisont som en samling fågelholkar inför Hamas jordskredsseger i valet härom året. Vad trodde man egentligen?

Göran Rosenberg från 2007, under rubriken Destruktiv politik;
"Upplösningen av det palestinska samhället under israelisk ockupation är i alla händelser det högst förutsägbara resultatet av en israelisk politik som i flera år haft som mål att omöjliggöra upprättandet av en verklig palestinsk stat vid sidan av Israel. Det har skett genom den systematiska försvagningen av varje palestinsk ledare med mandat och auktoritet att göra upp med Israel. Först förödmjukade man Yassir Arafat tills han dog, sedan drog man undan mattan för Mahmoud Abbas tills han blev patetisk, sedan bojkottade man den folkligt valda ”Hamasregeringen” så den inte kunde fungera, sedan beväpnade man Fatah mot Hamas, sedan spelade man förvånad och chockerad när palestinier helt förutsägbart börja slå ihjäl varandra."

"EFTER FYRTIO ÅR av förspillda möjligheter har Israel ingen strategi för hur ockupation och kolonisation ska kunna omvandlas i fred och säkerhet. Strategin att förlita sig på USA:s övermakt är efter nederlaget i Irak en förlorande strategi. Med den mur som byggts för att skydda Israel mot terrordåd, annektera huvuddelen av bosättningarna och rasera de territoriella förutsättningarna för en palestinsk stat, har Israel murat in sig i ett hörn."
Så sant.

Vidare Haaretz
"… when Al-Qaida people from Pakistan and Afghanistan take over Gaza, we will be able to say with full confidence that there is no one to talk to. Then we can live by the sword until the end of days, because, in the words attributed to early Zionist leader Yosef Trumpeldor, "it's good to die for our country."

Totalt indoktrinerade och förblindade i självförhärligande, självömkan och paranoia har staten och dess invånare tappat verklighetsuppfattningen och marscherar unisont åt höger, mot de religiösa och extrema - bort från freden.

En judisk stat oförmögen till insikt och i ständigt krig - ett scenario som säkerligen hade glatt varje sann antisemit.

Ett jämbördigt självmål

2009-08-12T20:27:00.004+03:00

Som de flesta känner till så består ungefär 20 % av israels befolkning av palestinier, vilket för en del är ett problem, för andra en självklarhet.

Det som skapar problem är att israel definierar sig som en judisk stat – vilket innebär att det är skillnad i synen på dem som är judar och de som inte är, vilka behandlas annorlunda och ofta diskrimineras.

Man har sålunda redan från början byggt in ännu en konflikt i samhället, utöver den i grunden existerande; den spillra av palestinier som lever i nuvarande Israel är antingen sådana som valde att stanna kvar i området under den etniska rensningen som utfördes strax innan staten utropades 1948, eller är barn till dessa.

Diskrimineringen kan exempelvis ta sig i uttryck i att de ekonomiska medlen som allokeras till arabiska studenter är betydligt mindre än till judiska studenter i samma situation.

Ett annat exempel är så har vi den famösa och skamliga lagen som sedan 5 år tillbaka explicit ska förhindra att palestinier i Israel gifter sig med palestinier från de ockuperade områdena. Eller om man ska vara petig, så visst kan dom gifta sig – men leva ihop i Israel är inte aktuellt.
Jämför gärna det otroliga klemandet med bosättarna och deras (o)"naturliga tillväxt".

Men valet av gemål är inget problem som gäller för världens judar, som oavsett är välkomma till Israel.

Undantagen stavas FN:s människorättsutredare Richard Falk som kastades ut, och debattören och författaren Norman Finkelstein som tidigare besökt staten 15 gånger, som inte bara huvudstupa slängdes ut – utan även blev bannlyst på 10 års tid!
Judiska människorättsförespråkare och ockupationskritiker göra sig icke besvär, men judiska nynazister från Ryssland går utmärkt.

Idag 60 år efter att staten bildades har det fortfarande inte ännu funnits med något arabiskt parti i en regeringskoalition i Israel.
Visst, man kan argumentera utifrån att om "bara" alla palestinierna enat sig och röstat så hade dom haft en starkare röst – vilket är korrekt - men samtidigt krävs det ju även att regeringsbildare i den judiska staten Israel ska ha intresse av en stärkt arabisk röst, eller vara intresserad av att använda sig av ett arabiskt parti. Därom är jag ytterst tveksam.

Man kan ju ta exemplet Ehud Barak, som gick till val på ett starkt fredsbudskap 1999 - ett budskap som stöttades av arabiska småpartier – men ändå valde Barak att inte ta med dessa partier när han byggde koalition efter sin valseger. Istället så satsade han på de i fredsfrågan svaga religiösa partierna – som mycket riktigt lämnade regeringen i strömhopp inför fredsförhandlingarna i Camp David år 2000.

Nu har i varje fall regeringen Netanyahu tillsatt en kommitté bestående av 11 personer, i syfte att öka antalet palestinier anställda av staten Israel, som för närvarande uppgår till svindlande 6,8 %…

En kommitté som ska arbeta för att öka den palestinska representationen, och se vad som händer - ingen av personerna i kommittén är palestinier!
Duktigare självmål har jag inte sett sedan amerikanska sionister vill bygga ett museum över tolerans - rakt över en gammal arabisk gravplats i Jerusalem.

Ibland kan man bara ställa sig i stum förundran, exakt hur tänkte man?

När människorätt är fel

2009-07-31T23:39:00.003+03:00

[Av någon anledning så kom inte hela postningen med. Så här skulle den sett ut från början]

Det är med en viss förvåning man ser reaktionerna från israeliskt och även "pro-israeliskt" håll, när grupp efter grupp ibland de organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheter, levererar rapport efter rapport med ytterst graverande omständigheter hur den israeliska militären misskötte sig under de vildsinta attackerna mot Gazas befolkning vintern 2009.

Att agerandet i Gaza har skadat Israel rejält är oomtvistligt, bland annat så ligger numera EU:s "uppgraderade relationer" med Israel på is (Tack för det), och därmed kunde man ju tro att alla verkliga vänner av staten Israel då skulle förespråka ett annorlunda agerande som istället gynnat staten.
Det logiska hade varit att man med indignation hade protesterat mot de fullständigt meningslösa excesserna i våld och förtryck, eftersom det undergräver Israel, underblåser antisemitism och dessutom skadar det den globala judenheten. Men icke.

Istället kan man på den svenska lokalavdelningen av Likud - Svensk Israel Information – läsa ett urval artiklar innehållande patetiska bortförklaringar och fullständigt sanslös smutskastning av de organisationer som värnar människors rätt.
Som om det skulle vara FN:s människorättsexpert (”stridslysten anti-israelisk aktivist”) John Dugards fel att Kaddaffi tillägnat honom ett pris, men i den fullständigt sjuka värld där israeliska propagandainstitutet ”NGO-Monitor” huserar är det en fullt sansad och rimlig anklagelse…

Man kan verkligen fundera över vad som är det verkliga problemet för Lisa Abramowicz mfl – en rutten israelisk militär med en moral i paritet med palestinska självmordsbombare, eller att människorättsorganisationer uppmärksammar det.

Att den israeliska militärens egna ”utbredningar” är ena skämtet är sedan länge ett välkänt faktum, både människorättsorganisation och palestinier har i åratal vittnat om militärens härjningar och en kultur bestående av både ostraffbarhet och cowboymentalitet.
Till dessa tidigare vittnesmål och utredningar sällar sig då även israeliska soldater i Breaking the Silence, och detta uppskattas då uppenbarligen inte av svensk Israelinformation.

Att man i Israel bedriver klappjakt på FN, Amnesty, Human Rights Watch mfl kanske upplevs som något normalt i en stat som sorteras in på 39:e plats under ”Bristfälliga demokratier” (”Flawed democraties”) i tidningen Ecconomists demokrati index.

På den 10 gradiga skalan så landar Israel på pinsamma 5,21 när det gäller civila rättigheter. Ett värde som man även delar med Rwanda på 121 plats, av 167 stater…
Trots att Israel ökat 9 placeringar från 2007 i rankingen, så har utvecklingen stått still när det gäller civila rättigheter då både Rwanda och Israel har haft samma värde sedan 2007…

Sverige å sin sida ligger stabilt överst på listan med toppnoteringar på demokrativärdena. Därmed kan ställa sig synnerligen berättigad fråga – hur tänker man på Svensk Israelinformation, vad tror sig vinna på att stödja attacker på exempelvis Amnesty som arbetar för de värden som vi i Sverige stöder och håller högt?

Är artiklar från NGO-Monitor det mest begåvade sättet att sprida en ”balanserade bild” av Israel, som Svensk Israel Information säger sig ha som uppgift.
Är inte risken snarare att Israel framstår - ännu mera - som en stat där tokstollar, fundamentalistiska extremister och religiösa fanatikers röster är dom som sätter agendan.

Hur kan man tro att det gynnar staten Israel att dess lobbygruppers avgrundsdjupa förakt för mänskliga rättigheter och internationell lagstiftning – när det gäller andra människor än judar - exponeras på detta vis. Dessutom, istället för att rätta till felen så lägger man energin på att jaga dem som rapporterar det. Man förundras.

På det flesta andra ställen är människorätt alltid rätt- men i Israel är det konsekvent fel särskilt när det gäller palestinierna.

Selektiv solidaritet, Nima?

2009-06-24T09:14:00.006+03:00

Idag, i slutet på juni är Nima synnerligen upprörd över vad som sker i Iran och vad han anser vara folks bristande engagemang, och exempel på selektiv solidaritet när det gäller demonstranterna i Iran. Man är hellre för palestinierna, än iranierna...
Det är naturligtvis lätt att förstå upprördheten med tanke på Nimas bakgrund, men samtidigt faller han själv offer för det yx-svingande format som han som kolumnist själv ägnar sig åt - så länge inga bygger barrikader i protest på Essingeleden, så existerar i denna värld inget stöd till demonstranterna i Teheran...

Annat var det i januari. Jag minns Nimas kolumn i City, då den sedan länge planerade israeliska attacken mot Gaza, operation Cast Lead (Gjutet bly), rasade för fullt.
Då skrev han en cynisk krönika över just folks val av engagemang, och i synnerlighet engagemang för palestinierna - Är svartas lidande 30 gånger mindre värt?

Några dagar senare följde han även upp med en stadig rallarsving mot en pricksäker karikatyr av den liberala ikonen Dilsa Demirbag-Sten.
Visst har Nima all rätt att tycka att bilden är "juvenil", men är personangrepp och kommentarer om knark, ett mått på större mognad?

En lite mera vuxen approach hade varit att åtminstone nämna något om det tveksamma i att en förtroendevald i Röda korsets styrelse, går på stödmöte till förmån för den stat som just attackerat sjukvårdare och ambulanser tillhörande Röda korset.

Och varför ska stöd till palestinierna ständigt bedömas, värderas och villkoras utifrån vad jag tycker och gör för folket i exempelvis Sudan?
Jag har inga som helst behov i att spekulera i Nimas stöd till iranska demonstranter. Det räcker väl att konstatera att vi har olika fokus – men inte nödvändigtvis olika synsätt.

Visst, nu bedyrar förvisso Nima; "Jag är absolut inte ute efter att förminska vare sig lidandet i, eller engagemanget för, Gaza. Det är självklart bra att folk bryr sig"
Fint - varför måste han då anamma samma föraktfulla och insinuerande retorik som bland annat Per Ahlmark & Lisa Abramowicz har kört de senaste decennierna. Varför ifrågasätta, och ställa folks lidande mot varandra?
Är det någon skillnad på sorgen och lidandet hos den förälder som får sitt barn skjutet av en israelisk krypskytt, sprängt på en buss i Jerusalem av en självmordsbombare eller dödat av milisen i Sudan?

Men nu är det sommar, och saken gäller inte Gaza utan Iran och då finns det inga förbehåll mot engagemang; "Jag beundrar verkligen de här killarna och tjejernas dedikation och engagemang" , säger Nima, och då är det inte tal om svartas lidande skulle vara 30 gånger mindre värt.

I de snabba kolumnisternas tid, är det lätt att man tappar tidsperspektivet; demonstrationerna i Iran har pågått i drygt 1 vecka, palestiniernas kamp för frihet och upprättelse har pågått under decennier - därav skillnaden i uppmärksamhet.

Det är fullt möjligt att vi ser början på något nytt i Iran, men oavsett måste Nima inse att omvärldens engagemang och stöd är något man inte får per automatik, oavsett om man hojtar "selektiv solidaritet", utan något man får kämpa sig till. Se på palestinierna.

Göteborgs Posten och Benjamin Netanyahu

2009-06-16T16:47:00.003+03:00

Visst är det intressant att se hur flatheten regerar på Göteborgs Posten, när det gäller Israel och palestinierna.
Mörkermannen och fredsmotståndaren Benjamin Netanyahu har äntligen tvingats upp ur sin håla för att hålla ett tal som han egentligen absolut inte vill.
Slutligen har han mellan sina sammanbitna tänder mumlat ”tvåstatslösning” - och då uppnås ett stadium av eufori hos Ledarredaktionen på GP. Man förundras.
Berättigad glädje hade varit om talet hållits under hans förra mandatperiod 1996, då hade det varit något att tala om - nu är det bara passé.

Att en högerpolitiker i Israel över 60 år efter att FN:s delningsresolution beslutades, över 2 decennier efter att palestinierna (och åtskilliga israeler) anammat tvåstatslösningen, slutligen tvingas – för så var det - att till viss del officiellt korrigera sina åsikter så att dom harmoniserar något mera med omvärlden - är absolut inget fantastiskt utan mer ett mått på det tragiska tillståndet i staten.

Det som Benjamin Netanyahu dessutom vill ge sken av är att detta steg skulle vara en stor plågsam uppoffring för honom – en ”eftergift” från hans sida.
Det är det inte.
Den här typen av narrspel ska givetvis avfärda på stående fot – men det gör inte Ledarredaktionen. Istället understryker man resonemanget genom att kalla det hela för "betydande trendbrott".

Ännu mera märkligt blir sättet att resonera, när man ändå framhåller att Netanyahus syn på bosättningarna är "oacceptabel", Jerusalem som renodlat israelisk och odelat "en ej genomförbar linje" och att Israel ska erkännas som en judisk stat "rymmer en rad frågor".
Netanyahus tidigare syn på tvåstatslösningen var ju åtskilligt mer utopisk än dessa exempel - som man kan avpollettera utan en blinkning. Varför ska man då berömma någon som till slut medgivit att jorden faktiskt inte är platt?

Och varför ska talet ges rubriken "Ett ovisst fredsutspel", vaddå fredsutspel?
Som tidigare noterat har Netanyahu tvingats hit av Barak Obama - utan Obamas tal så hade Netanyahu aldrig hållit sitt.
Det finns för närvarande inget som överhuvudtaget talar för att Benjamin Netanyahu egentligen har ändrat sig från de ståndpunkter han tidigare haft, eller skulle vara mer intresserad av fred nu. Det man kan säga med talet som grund, är att han istället har omgrupperat motståndet.

Inte ens Netanyahus val av förhalningstaktik är ny, utan är mer än välkänd och tidigare praktiserad av israeliska premiärministrar som Ariel Sharon & Ehud Olmert, bland andra.
Man ”accepterar” en ”tvåstatslösning” och ställer sedan ett antal krav och förbehåll riktade mot palestinierna – och om dess efterlevs så kan det möjligtvis ske något.
Själva finessen är givetvis att förbehållen är formulerade på ett sånt sätt att det är fullstädigt givet att palestinierna inte kommer att acceptera.
Fredsutspel – knappast…

I nästa akt på farsen står sedan det israeliska ledargarnityret och slår ut med händerna i spelad indignation och uppgivenhet – titta här, vi israeler vill ha fred men palestinierna vägrar…

Ledarredaktionen fortsätter; "Det närmaste året lär visa hur allvarlig Netanyahus fredsvilja är…"
Oh Really? Varför ska man vänta med bedömmningen?
Netanyahu är inte på något sätt ett oskrivet kort i sammanhanget, utan har en historia av fotdragande , motstånd och sabotage mot tidigare fredsprocesser - därför är en sund skepsis som grundinställning, mer än väl befogad.
Netanyahu får själv bevisa motsatsen.

Värt att nämna är att företrädare för Hamas har tagit mer moderata och detaljerade ståndpunkter än Likudledaren – men knappast blivit hyllade på motsvarande sätt i Göteborgs Posten.

Men visst är det något mystiskt med att man kan skriva en hel Ledare om tvåstatslösningen och Benjamin Netanyahu utan att ens nämna ordet ockupation en enda gång.
Att anledningen till att vi år 2009 fortfarande inte har någon palestinsk stat bredvid den israeliska, beror på den israeliska ockupationen, där då nämnda bosättningar och tillhörande vägar är dess yttersta instrument.
Å andra sidan så klarar man inte att tala klarspråk i det man faktiskt nämner - istället blir det en frapperande flat kommentar om de "omdiskuterade bosättningarna på Västbanken".

Bara för att det finns folk som ifrågasätter Förintelsens omfång och existens, så innebär det inte på något vis att den i någon reell mening skulle vara "omdiskuterad".

Med bosättningarna förhåller det sig precis på samma vis - bara för att vissa israeler/israelvänner inte accepterar internationella traktat och förordningar som Genèvekonventionen, innebär inte det alls att dom är omdiskuterade.
Tvärtom finns sedan decennier en internationell konsensus rörande bosättningarna, något som ledarskapet i staten Israel- inklusive Benjamin Netanyahu - högaktningsfullt har struntar i.

Det är bara beklagligt att GP inte klarar av att vara mer rakryggade och klart och tydligt avfärdar Benjamin Netanyahus spelade martyrskap samt kalla bosättningarna för vad dom är – olagliga.
Med tanke på Netanyahus förra mandatperiod hade en betydligt mer sober hållning varit att låta Netanyahu leverera - innan man gett honom välförtjänt beröm.

Hans viktigaste tal

2009-06-14T21:07:00.002+03:00

Idag kommer Benjamin Netanyahu att hålla sitt livs viktigaste tal.
Han har genom Barak Obamas tal i Kairo i praktiken blivit ställd mot väggen.

Är du för fred eller är du för bosättningar, har Amerikas president frågat Israels premiärminister.
På den frågan finns egentligen bara ett ja eller nej - antingen eller.

Man kan ju bara påminna sig de interna striderna i Likud som fick Ariel Sharon att bilda sitt nya parti, Kadima 2005.
Spörsmålet då var att Sharon ville lämna Gaza, och koncentrera sig på att kolonisera Västbanken. Opponent var en viss Benjamin Netanyahu som förvisso var för fortsatt utbyggnad av bosättningarna, men var emot ett uttåg från Gaza.

Inte blir sitsen bättre när Likud, frivilligt, har valt att sätta sig i en regering som vilar tungt på bosättarnas stöd.
Man kunde valt en koalition med Kadima för att få ett något mindre fokus på höger, istället fick man köpa sig röster från Labour, i ett fåfäng försök att framstå som "mindre" extremistiska.

Uttåget från Gaza tvingades delvis fram av att det cirkulerade en fredsplan i Israel, Genèveinitiativet. Sharon tvingades att agera för att visa att han faktiskt hade några framtidsplaner för Israel och palestinierna - så även Netanyahu idag.

Inte kommer det att hjälpa att premiärministern strategiskt förlagt talet till dagen efter presidentvalet i Iran, där han fick som han önskade. Det verkar som svavelosande Ahmadnejad om bibehåller posten.

Netanyahus största problem är att Likud har absolut ingen trovärdighet i fredsfrågor, då man ständigt varit motståndare. Och trots att man hävdar att talet kommer att "present a vision of moving forward in the peace process with the Palestinians", så är det säkerligen så att ett bättre ord istället för ”vision” hade varit synvilla eller hägring.
Men i ett fruktlöst försök att blidka Washington kommer Netanyahu förmodligen göra några gester; släppa lite på blockaden av Gaza, ta bort några vägspärrar på Västbanken och riva några utposter.

James Zogby har en intressant analys. Milt uttryckt, så förefaller det som Israel kommer att få uppleva åtskilligt mer "tough love" från USA, än de senaste 8 åren. Utmärkt!

"For his part, Rahm Emanuel, the President's Chief of Staff, has also been quite clear. Last month, in comments to Yedioth Ahronoth, Emanuel said that "In the next four years there is going to be a permanent status arrangement between Israel and the Palestinians on the basis of two states for two peoples, and it doesn't matter to us at all who is prime minister"

Därför är det inte så märkligt att man från amerikanskt håll, innan talet ens hållits - avvisat det.
Naturligtvis, Benjamin Netanyahu och hans högerkoalition har ingen realistisk lösning på hur man ska skapa fred med palestinierna.
Fortsättning lär följa...

Bjurvald i återvändsgränden

2009-06-11T16:42:00.003+03:00

Jag läser Bjurvalds senaste i DN Våldsideologin den verkliga återvändsgränden, och det känns som man förpassats tillbaka en eller två decennier.
Den här typen av ideologiskt färgad och världsfrånvänd propaganda trodde jag sedan länge hade passerat bäst-före-datum. Uppenbarligen inte så – istället så hejar Lisa "jag-har-egentligen-varit-mot-bosättningar-hela-tiden" Abramowicz på.

Men visst har Bjurvald alldeles rätt i att våldsideologi inte leder någonstans i Mellanöstern – i synnerlighet den israeliska och amerikanska våldideologin.
60 år senare står Israel i praktiken och stampar på precis samma punkt som 1948.

Om man överhuvudtaget ska använda en så intetsägande term som våldsideologi, så får man väl åtminstone försöka fylla den med innehåll.
Man kan verkligen ha synpunkter på vissa arabers åsikter om judar och den judiska staten – men att som Bjurvald framställa åsikten som obegriplig är bara ett mått på hennes ignorans.

Det är inte så lite symptomatiskt att Bjurvald i första meningen nämner "Hizbollah", men undviker att nämna att organisationen grundats som en direkt följd av Israels våldsideologi – den 20 år långa ockupationen av södra Libanon.
Även den religiösa "terroristorganisationen Hamas" nämns - som en gång i tiden stöddes av Israel för att splittra och motverka det sekulariserade Fatah:s kamp mot ockupationen…

Från judiska terrorgrupper, etnisk rensning och en aldrig slutande ockupation, bosättare och ständigt återkommande grovt israeliskt övervåld riktat mot civila, så är det knappast obegripligt att synen på sionism och Israel är synnerligen negativ i regionen. Man måste inse att saker har en förmåga att interagera i området.

"...då som nu hotas regionens främsta demokrati av grannar besatta av dess förintande".
Minsann, "besatta av dess förintande" - som om det skulle finnas ett uns av realism i att Hizbollah och Hamas skulle kunna rucka på Israels existens. Återigen väljer Bjurvald ideologi före pragmatism.

Dessutom är inte Hamas eller Hizbollah motståndare till demokrati, som man skulle kunna tro, utan har vunnit sin legitimitet via demokratiska val - precis som regeringspartierna i Israel. Om det skulle hållas val idag så skulle Mohammed Abbas Fatah förlora även Västbanken till Hamas.

Om man ska gnälla på Israels grannar - Israel har faktiskt fredsavtal med Jordanien sedan 15 år tillbaka (1994) och med Egypten 32 år (1977).
Staten har sedan 7 år tillbaka ett stående erbjudande om normalisering och erkännande från Arabförbundet, istället väljer Israel att fortsätta ockupationen av delar av Syrien, Libanon och de palestinska områdena. Våldsideologi.

Och visst är ordvalet intressant - att man gång på gång väljer att använda just ordet "förinta".
Aldrig talas det om att israeliska/franska/amerikanska företrädare vill förinta det iranska nukleära programmet, (även om man garanterat önskar så) men så fort det gäller Israel så är ord som förinta eller utplåna helt i legio.
I det svenska språket ligger Förinta och Förintelse väldigt väldigt nära varandra, så man behöver knappast vara hjärnkirurg för att begripa hur man önskar att associationerna ska gå.
Och rent logiskt – om Israel hade stått inför hotet av att "förintas" – visst hade man i sådana fall varit de första för att förorda ett fredsavtal – nu är man istället parten som förkastar och förhindrar.

Eller det "växande hotet från Iran"?!?
Jag har ännu inte sett en enda sansad och trovärdig förklaring till varför Iran plötsligt skulle attackera Israel – dessutom med kärnvapen? Varför skulle prästerskapet i Teheran, förstöra muslimernas heliga platser i Israel, bland annat Al-aqsa moskén?
Tror man att ständiga hot om israeliska bombraider mot Iran gör något annat än gynnar dess pratglade president?

Eller denna floskel; "Amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor"
Jaha, "hot mot världsfreden" – inga falska blygsamheter direkt, och den amerikanska approachen mot Gazas befolkning har sannerligen präglats av "undfallenhet", eller?

Man kan fundera över vad som genererat mest hot mot världsfreden, Bushadministrationens konfrontationsinriktade sabelviftande och patetiska "axel-of-evil" snack, eller Barak Obamas åtskilligt mer sobra omvärldsanalys.
Med tanke på att Obama precis har avverkat 100 dagar som president, så återstår det sannerligen att se om hans pragmatism är detsamma som undfallenhet.

Efter 8 år av kanonbåtsdiplomati i Mellanöstern från Washingtons sida - som i praktiken har stärkt de krafter man önskat försvaga på bekostnad av de moderata som man säger sig stödja - så är det fullständigt glasklart att denna approach har bara förvärrat saker.
Hur kan man då kalla avsteg från detta - "beklaglig och kontraproduktiv"? Målet måste väl vara viktigare än vägen.

Just hänsynslösheten i Bushadministrationens strategi har gjort att den av omvärlden är sedan länge är utdömd som meningslös och kontraproduktiv - den har varken resulterat i att minska Hamas inflytande i Gaza, eller gett människorna där ("i fundamentalisternas klor") en drägligare vardag.

Man kan verkligen fråga sig vad som är beklaglig och kontraproduktiv i Bjurvalds värld.

Snacka går alltid, Obama!

2009-06-08T16:44:00.007+03:00

Att Barak Obama är en erkänt duktig retoriker är vida känt, och hans mycket emotsedda och efterlängtade tal i Kairo gjorde nog ingen besviken - möjligtvis den israeliska högern – och omdömet har i de flesta fallen varit att talet var utmärkt.

Så kommer det – men, som de flesta kommentatorer även påpekade rörande Mellanöstern i allmänhet, och situationen med palestinierna och Israel i synnerlighet, så räknas inte amerikanskt fagert tal - utan det är förändringar på marken som räknas.

Aftonbladets Wolfgang Hansson kallar talet en knäpp på näsan åt Israel.
Men då missar nog Hansson syftet; det finns ingen anledning för Obama att knäppa Benjamin Netanyahu på näsan – än.
Syftet med talet var att försöka lyfta USA:s anseende i arabvärlden - cementerat i botten genom kriget i Afghanistan, anfallet på Irak och med en George W Bush som tidernas mest ”pro-israeliske” president.
Som synes harsannerligenen inte Bush hjälpt varken Israel , eller USA:s situation i regionen..

Det första steget i strategin att återställa ett anseende är då att dels bryta med föregående administration, och dels visa att man faktiskt är något att räkna med - därför tal i Egypten.

The Independents Robert Fisk, som bor i Beirut sedan ett antal decennier tillbaka, är från sin horisont tämligen vass i observationen rörande valet av plats - Kairo.
Att välja att tala om frihet och demokrati i Egypten där USA:s gunstling, den 80 årige autokraten Mubarak huserar, är knappast bra symbolik.

”[Obama] can, and will, surely, try his global-Arab line; that every Arab nation will be involved in the new Middle East peace, a resurrection of the remarkably sane Saudi offer of full Arab recognition of Israel in return for an Israeli return to the 1967 borders in accordance with the UN Security Council Resolution 242. Obama will be clearing this with King Abdullah on Wednesday, no doubt. And everyone will nod sagely and the newspapers of the Arab dictatorships will solemnly tip their hats to the guy and the New York Times will clap vigorously.

And the Israeli government will treat it all with the same amused contempt as Netanyahu treated Obama's demand to stop building Jewish colonies on Arab land and, back home in Washington, Congress will fulminate and maybe Obama will realise, just like the Arab potentates have realised, that beautiful rhetoric and paradise-promises never, ever, win against reality”

”Araber vet att Obamas tal gör lite skillnad”, summerar Fisk.
Ord och inga visor, från en rutinerad herre.

Intressant är även att ordförande för Hamas politiska utskott, Khaled Meshaal, i en intervju med den alltid utmärkte Helen Cobban, gör ungefär samma bedömning som alla andra;
”We want to see practical steps by the United States such as ending Israel's settlement activity, putting an end to Israel's confiscation of Palestinian land and its campaign to Judaize Jerusalem; an end to its demolitions of Palestinian homes; and the removal of the 600 checkpoints that are stifling normal life in the West Bank.

Rather than sweet words from President Obama on democratization, we'd rather see the United States start to respect the results of democratic elections that have already been held. And rather than talk about democratization and human rights in the Arab world, we'd rather see the removal of General Dayton, who's building a police state there in the West Bank”

Cobban pekar även på att Meshaal även ställer sig bakom grundförutsättningarna för en fredsprocess; ”We'll work for the success of any project that ends the occupation, restores Palestinian rights, and achieves the right of Palestinians to self-determination”

A change we can belive in

Under presidentvalskampanjen i USA var Barak Obamas slogan En förändring vi kan tro på och det är just detta – att i första hand ge palestinierna något att tro på, som blir Obamas utmaning. Mot detta står en regering i Israel som inte ens kan säga "tvåstatslösning"…

Efter två decennier av amerikanskledd ”fredsprocess” som enbart gett palestinierna massa nya bosättare och bosättningar, så duger det inte att försöka återuppliva gamla misslyckade amerikansk/israeliska överenskommelser - för att sedan försöka få någon palestinsk ledare att acceptera det hela.

Och även på den israeliska sidan så är behovet av förändring fullständigt uppenbart.
Israel ser sig själva som demokratins ledfyr i Mellanöstern, men på senare tid har den institutionaliserade diskrimineringen och rasismen mot den arabiska minoriteten i Israel nått nya och illavarslande höjder.
En fredsuppgörelse med palestinierna kommer även att innebära att det är slut med att använda etnicitet/religion som incitament mot den arabiska minoriteten i Israel.

Inför stundande val februari 2009 så upprepade partiet Vårt Israel försöket från 2003, att förbjuda vissa arabiska partier från att delta.
Sedermera upphävdes beslutet, men noterbart var att enbart 2 mindre partier (Meimad, Meretz) röstade mot, denna gången röstade både Labour och Kadima – partier som av många anses som både ”moderata” och ”mittenpartier” – för förslaget. [1][2]
Detta hindrande dock inte att Vårt Israel, med Liberman i spetsen - gick till val med slogans explicit riktade mot den arabiska minoriteten i Israel - att segla in som tredje största parti i Israel.

Det gamla talesättet säger att Diplomati är att be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att han ser fram emot resan - och det är exakt vad Barak Obama måste göra med Benjamin Netanyahu.
Idag är Obama hyllad och uppburen för sina retoriska färdigheter, men det är inte efter dessa parametrar man bedöms – glapp mellan tal och verkligheten på marken kommer obönhörligt att avslöjas när palestinier i Gaza, Västbanken & Östra Jerusalem möter sin vardag.

Stora erkännar-valsen

2009-05-31T23:49:00.010+03:00

Så har då Israel begåvats med ännu en högerregering, ledd av fredsmotståndaren och tillika Premiärministern Benjamin Netanyahu från Likud.
Visst kan man argumentera att det är felaktigt att hävda att Likud inte vill ha fred - men i sådana fall ska man vara tydlig med att den "fred" Likud eftersträvar är på premisserna ingen annan accepterar.

Partiet har en lång tradition av sabotage och opposition mot Fredsprocessen – även om det i skrivandes stund är fullständigt överflödigt med något sabotage, eftersom det inte pågår någon Fredsprocess värd namnet.

Tydligen så har Premiärminister Netanyahu hittat sin över 10 år gamla dagordning från förra mandatperioden - och då som nu - är det de ockuperade palestinierna som ska erkänna ockupantens krav på hur staten Israel ska betraktas, innan något annat kan ske.
Jag antar att det hela betraktas som logik på hög nivå i Israel…

År 1998 hittade Netanyahu plötsligt på att det största hindret för fred var PLO:s stadgar - inte den israeliska politiken med bosättningar och ockupation.
Då spelade då ingen som helst roll att Arafat inför FN 1988 indirekt erkänt Israel (tidigare än de flesta andra arabstater), i tecknandet av Osloavtalet 1993 erkänt Israel- vilket även i sin tur innebar att staten Israel för första gången officiellt erkände palestiniernas blotta existens.

Att Likud dessutom i motsats till PLO var mot hela Osloprocessen, och medverkat i att skapa ett så hysteriskt klimat i Israel, att dåvarande premiärministern Rabin av sina landsmän porträtterades i nazistuniform - för att han ställt sig bakom ett avtal med palestinierna där inte ens ordet "stat" ingick!

Ett samhällsklimat som slutligen gjorde att en judisk extremist från högerkanten i november 1995 mördade sin egen premiärminister - då kunde man ju tycka att Netanyahu skulle hålla sig för god för vissa saker. Men uppenbarligen inte.

Så 14 december 1998 drogs Palestinian National Council, PNC, ihop till ett tämligen förnedrande möte i Gaza, för att palestinierna återigen skulle erkänna Israel, dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton bevittnade hela tillställningen..

"President Clinton followed up on these achievements with an official trip to Israel and the West Bank/Gaza from December 12-15, 1998. During this trip, President Clinton gave an historic address to the Palestinian National Council in Gaza and witnessed a vote "fully and forever" rejecting conflict with Israel revoking articles of the PLO Charter calling for the destruction of Israel."
[1]

Som tack till palestinierna för detta, höll Clinton ett tal:
"I thank you for your rejection -- fully, finally and forever -- of
the passages in the Palestinian Charter calling for the destruction of Israel. For they were the ideological underpinnings of a struggle
renounced at Oslo. By revoking them once and for all, you have sent, I
say again, a powerful message not to the government, but to the people
of Israel. You will touch people on the street there. You will reach
their hearts there. (Applause.)" (min fetning)
REMARKS BY PRESIDENT CLINTON TO THE MEMBERS OF THE PALESTINIAN NATIONAL COUNCIL AND OTHER PALESTINIAN ORGANIZATIONS, Shawwa Center, Gaza City, Gaza, 14 December 1998
[2]

Så nu står samme Benjamin Netanyahu och kräver återigen "Recognition of Israel as the sovereign state of the Jewish people is an essential and necessary step in the historic reconciliation process between Israel and the Palestinians".[3]

Alltså, för att bilda en judisk demokratisk stat krävde demografin att ca 700 000 palestinier 1947-48 lämnade sina hem inför hot om våld och massakrer från inflyttade kolonister.
Dessa hot verkställdes av bland andra judiska terrorgrupper som Irgun, vilka sedermera blev partiet Herut ("Frihet"), som 1973 bildade Likud – 61 år senare står sålunda ättläggarna till terroristerna och hävdar "försoningsprocessen kräver att Abbas erkänner Israel som judisk stat"…Chutzpah var ordet

År 2004 slutade Arafat sina dagar i PA:s sönderskjuta högkvarter i Ramallah, efter att ha tillbringat sin sista tid i husarrest - under dåvarande Likud styret i Israels försorg..
I efterhand visade det sig med all önskvärd tydlighet att Arafats erkännande av Israel inte spelade någon som helst roll – naturligtvis – utan istället formulerades villkoren och kraven på andra sätt för att låsa upp Fredsprocessen..

Med all rätta vägrade Mahmoud Abbas befatta sig med tramset från den israeliske premiärministern och konstaterade -"It is not my job to give a description of the state. Name yourself the Hebrew Socialist Republic - it is none of my business."

Naturligtvis. När inte ens de ultraortodoxa judarna i Israel erkänner en judisk stat – varför ska då palestinierna som inte ens bor där göra det?

Och ska i sådanafall inte även resten av världen också erkänna israel som en judisk stat? Och vad får det för konsekvenser för majoriteten av världens judar som har valt att inte leva i Israel?

Se på hur den israeliska linjen varit mot Hamas - om bara Hamas yttrar ett "vi erkänner Israel" så löses problemen i Gaza – vill man förespegla omvärlden...
Signalerna från Hamas har i vanlig ordning avfärdats.

Ännu mer intressantare blir det om man även tar med arabförbundets Beirut-deklaration från 2002, som ger Israel fullt erkännande och ett slut på konflikten – mot att staten normaliseras och helt enkelt börjar följa internationella traktat och lagar, och slutar att ockupera. Men det var inte aktuellt.

Alltså, när Israel kan få det internationella erkännande från Arabstaterna man ständigt krävt - då vill man inte ha det.
Men när lokala grupper som Hamas inte är beredda att i förhand lova något – då finns det inget viktigare för Israel.

Är det någon som är förvånad över att Israel aldrig kan sluta fred - när statens politik ständigt är som ett kalejdoskop?

Fredrik Malm gör bort sig om Malmö – igen

2009-04-22T17:31:00.003+03:00

Likt en ljustrålande liberal frälsare, iförd lila slips – framträder Fredrik Malm på sin blogg – och idag vill han uppmärksamma ett seminarium med spökjägarna i Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA.

"Med tanke på händelserna i Malmö senaste tiden och kommunalrådets ohöljda flirt med extremister är detta seminarium mer än viktigt", skriver Malm, och illustrerar texten med en bild på ett antal gravstenar som kladdats ned med hakkors.

Förra gången han diskuterade antisemitism och Malmö var för drygt 2 månader sedan när han försökte klumpa ihop socialdemokrater och nynazister, i samband med protesterna mot Israel.

Man kan väl konstatera att Malms retoriska knep håller ungefär samma nivå som en pratglad och aktuell president från staten Iran …

Malm:s klavertramp denna gång består i att bilden på de skändade gravstenarna inte har ett dugg med Ilmar Reepalu eller Malmö att göra – utan är en 5 år gammal bild som visar delar av förödelsen på den franska staden Herrlisheim:s judiska kyrkogård …

Länk
Gravstenarna från Malms bild syns vid vänstra hörnet, högst upp på skylten.

Bilden i kombination med texten är klart vilseledande eftersom det är uppenbart att läsaren tror att det är om Malmö och dess judar, som fått sina gravstenar skändade.

Att Fredrik Malm emellanåt har riktigt dåligt omdöme när det gäller antisemitism, Israel och palestinierna är välkänt, och när Malm inte ser skillnaden på nazister eller socialdemokrater, och försöker koppla ihop Malmös kommunalråd med nazister genom att använda bilder från Frankrike - är nog glansen som omger Fredrik Malm mest löjets skimmer.

Veckans insikt

2009-04-01T17:53:00.007+03:00

Veckans insikt står isareliska militären Brig. Gen. Shermeister för när han kommenterar de avslöjade famösa militärtröjorna, där man skjuter havande kvinnor & spränger moskéer, bland annat.

soldiers' civilian clothes should match IDF values

Problemet var väl just att tröjorna stämde för väl med den "etik" som praktiseras av israeliska militären.

Läs mer på Lawrence of Cyberia

Proffstyckare Norell slår till

2009-03-28T01:55:00.003+02:00

Så har Israel har blivit kritiserat av FN:s råd för mänskliga rättigheter - via Rådets speciella rapportör Richard Falk - och då har det tydligen blivit dags för Magnus Norell även sätta titeln Folkrättsexpert, vid sidan av "Terroristexpert" på sitt visitkort.
Man får väl anta att pro-israeliska tankesmedjan The Washington Instistute for Near East Policy, där Norell är gästforskar, med nöje slantar upp för ett nytryck.

Jag måste nog säga att Norells kommentarer är ganska märkliga, och perspektivförskjutningen påtaglig – Israel är i sammanhanget som vanligt offer.
Vad är exempelvis poängen med en fullständigt meningslös guilty-by–association attack mot Richard Falk.
Eftersom Falk själv är av judisk börd så vet han mer än väl vad orden "Slouching toward a Palestinian Holocaust" har för värde, och då bör man ha mer intellektuell hederlighet än att ägna sig åt uppenbara misstolkningar eller klumpa ihop honom med antisemitiska skinnskallar och islamister.
Det Falk påminner om är att Europas gaskamrarna inte stod där från dag ett, utan var ett resultat av en lång process av dehumanisering, våld och antisemitisk propaganda riktad mot Europas judar – inte så svårt att förstå...

Och om man inte gillar användandet av ordet "Förintelse", så kan man erinra sig Israels vice försvarsminister, Matan Vilnai, som cirka 9 månader innan vinterns anfall mot Gaza hotade palestinierna i Gaza med "Shoah" – det hebreiska ordet exklusivt använt för att benämna Förintelsen.
Shoah är i botten en religiös judisk term som betyder "brännoffer" och med tanke på att man i operation Gjutet Bly bland annat använde vit fosfor som ger fruktansvärda brännskador mot tätbefolkade områden - så får man allt säga att Vilnai stod vid sitt ord.

Ett annat märkligt naivt resonemang Norell för är, det om Gaza är "ockuperat" eller inte, beroende på att "varken israeliska trupper eller någon civilbefolkning finns kvar [i Gaza]" samt att "Gazas södra gräns [vetter] mot Egypten".
Det mycket enkla svaret på detta är att gränsövergången mot Egypten inte har kapacitet att ensamt stå för Gazas hela behov och så länge som Israel kontrollerar de fem huvudövergångarna, luftrum och kust, samt hindrar vad som förs in respektive ut från Gaza – har man naturligtvis ansvar för befolkningen där. Inte direkt svåraste frågan på Jepardy...

Rätt kul blir det när Norell ska argumentera för att Israel inte har ansvar för Gaza – och samtidigt ska förklara hur det kommer sig att den vanliga resvägen till Gaza, som just kontrolleras av Israel, är stängd för Falk.

Den "geniala" lösningen blir då att utmåla Falk som problemet (!), eftersom han har "en lång historia av antiisraeliska angrepp"- vad nu "antiisraeliskt" är i sammanhanget, och sedan försöka beslå honom med en minst sagt konspiratorisk plan, att det hela skulle vara planerat ("helt enligt planerna och att rapportens slutsatser redan var klara") eftersom Falk "enkelt [kunde] ha rest via Egypten".
Med tanke på Norells kommentar om att "behålla någon form av balans och sinne för proportioner" så får man väl ändå säga att den här typen av ostyrkta fantasier knappast platsar – dessutom faller det hela tämligen pladask.

För det första så glömmer Norell bort att Israels regering med emfas minsann hävdar att dom inte har begått några större krigsförbrytelser i Gaza – därmed blir det tämligen ologiskt att blockera någon som kan styrka deras egna påståenden...
För det andra, så är det inte alls säker att Falk "enkelt [kunde] ha rest via Egypten" eftersom Egyptens impopuläre diktator Mubarak inte har något som helst intresse av att den redan fientliga befolkningen skulle få se vad som han medverkat till i Gaza.
Slutligen består grundproblemet i – oavsett av Falk kunde ha förutsett – att Israel vägrar en FN-representant inresa.

Norell fortsätter:" Rapporten om Gaza skrevs alltså utan att rapportören satt sin fot där. Ett problematiskt förhållningssätt, speciellt när det gäller så allvarliga saker som anklagelser om brott mot krigets lagar och brott mot de mänskliga rättigheterna”

Förvisso, men om man påminner sig om händelserna våren 2002, och det israeliska anfallet mot Västbanken (Operation Defensive Shield) – så är situationen knappast unik.
FN:s Mellanösternsändebud, Terje Roed-Larsen, höll på att kastats ut ur Israel, FN:s undersökningsteam vägrades tillträde till Jenin – FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan skrev slutligen en rapport - utan att varit på plats- som nu i efterhand, bland annat, citeras på israeliska utrikesdepartementets hemsida som ett bevis på israeliska militären inte begick en "massaker" i Jenin!

När så Norell avslutningsvis- efter att ha lagt all energi på att misskreditera och delegitimera allt vad Falk är och gör - kommer den i det närmaste osannolika kommentaren att Falk ändå har ett "patos för humanitär rätt" och har "ett äkta engagemang för palestinierna"?!?
Hur i hela friden vet Norell det? Och hur i hela världen kan han dra dom slutsatserna med sin artikel som grund – där just motsatsen poängteras?

Eller detta:
"I stället blir rapporten ännu ett vapen för det redan så anti-israeliska FN och i synnerhet dess Råd för Mänskliga Rättigheter att använda för att isolera Israel ännu mer. Det kommer utan tvekan att göra vettiga undersökningar ännu svårare och man kan konstatera att med sådana vänner behöver palestinierna egentligen inga fiender"
Jaha – men om nu Falk borde kunnat förutse problem, då borde man även kunna förutse att Israels vägran att medverka i rapporten - kommer att vändas mot Israel – och då är väl fortfarande grundproblemet Israels agerande ...

Nä, Norell övertygar inte.

Mer Pippi i Mellanöstern!

2009-03-25T20:24:00.003+02:00

Så kan man för en gångs skull läsa glädjande nyheter - Astrid Lindgrens pris går i år till palestinsk organisation –Tamer Institute, i konkurrens med 153 andra organisationer
Extra roligt är det att det är en organisation som bedrivit verksamhet i över 20 år och att verksamheten knappast kan betraktas som speciellt spektakulär eller sensationslysten.

Lite kul att se att Girlpower existerade genom svenska Pippi Långstrump långt innan Spicegirls introducerade begreppet.

En annan typ av girlpower är systrarna Jackie Wartanian och Lara Teperdjian från Förenande arabemiraten, som 2004 grundade en rock/metall festival i Dubai - Desert Rock!

Kobra på SVT har ett ett reportage om Festivalen beskrivs av musikbibeln Kerrang i termerna ”the hottest rock festival on the planet”…

Jag säger bara Rock on!

Per Gahrton och antisemitismen

2009-03-19T17:27:00.008+02:00

Att Jonathan Leman beklagar sig över att ”rasism mot judar i Sverige inte går att skilja från debatten om Israel-Palestina” är inte speciellt förvånande - dock får man se det som en ödets ironi att man inom styrelsen i Svenska Kommittén Mot Antisemitism sisådär två och ett halvt sekel efter bildandet, anser detta.
(Alternativt får det betraktas som ett uppvaknande, när man har kört all diskussion om antisemitism i Sverig i botten totalt.)

För det var ju faktiskt så att den som stod bakom bildandet av SKMA 1983, var förmodligen Sveriges genom tiderna störste och mest enögde Israelapologet – Per Ahlmark.

Sedan bildandet har SKMA på olika sätt försökt just blanda ihop kritik av Israel och antisemitism. Henrik Bachner har blivit professor genom att leta "dold" antisemitism ibland israelkritiker - men har blankt ignorerat den antisemitism som grasserar hos öppet nazistiska grupper. Naturligtvis blir då diskursen väldigt märklig.

Att Jonathan Leman återigen kommer dragandes med Radio Islam är ändå anmärkningsvärt då hela historien är tämligen marginell, och utspelade sig under 2 år på sent 1980- tal.
Att Per Gahrton sitter i SVT Debatt och säger att han aldrig stött Radio Islam är förvisso inkorrekt – men samtidigt tog Per Gahrton faktiskt avstånd från Radio Islam för 20 år sedan - och för detta blivit skinnflådd.

Inte heller Henrik Bachner kunde i sin avhandling från 1999 hålla fingrarna i styr, utan drar upp Gahrton & Radio Islam - och ger en felaktig bild -10 år efter Gahrton tagit avstånd.

Det som är särskilt allvarligt med Lemans tilltag är att han är fullt medveten om att ger en felaktig bild, då jag påpekade detta för honom så sent som i november 2008 – då Gahrton - och naturligtvis Radio Islam - dök upp
Är det stört omöjligt att nämna Per Gahrton på ett korrekt sätt?

En talande detalj är inkonsekvensen i behandlingen av folk. Även Jan Guillou medverkade i Radio Islam – tog avstånd – fick en förbannad Rami på halsen, men om detta nämns inte ett knyst i Bachners avhandling, eller från Lemans håll.
Om nu Gahrtons förseelse anses vara så allvarlig att han måste få detta påtalat i decennier – borde man inte i sådana fall gjort likadant med Guillou?

När Leman ondgör sig över att man från Palestinagrupperna påtalar den faktiska existensen av en Israellobby i Sverige – vad dyker då upp?……
jo, Radio Islam … Surprise!
Då är artikeln minsann snarlik ”Radio Islams notoriska förteckningar av judiska och påstått judiska personer”
Förutom att Leman själv i högsta grad är delaktig i opinionsbildningen är hans påstående inget annat än ett klumpigt försök till smutskastning - dessutom grundlöst trams – ingen benämns överhuvudtaget som jude i artikeln.

Och om det är fel att nämna en handfull personer öppet aktiva i Isarelvänliga grupperingar, hur ska man i sådana fall se på Lemans store förebild och idol- Henrik Bachners, vars avhandling där, han via klipp och klistra, inte drar sig för regelrätta karaktärsmord?

Med tanke på den hysteri som rådde bland isralvänner och ”antisemitjägare” runt demonstrationerna till stöd för Gazas befolkning, eller Davis Cup i Malmö, eller för all del Lemans egna sammanblandning av antisemitism och israelkritik i pekoralet om PSG, så är det bara löjligt av Leman inte låtsas som om det inte finns en högst politisk sida av detta.
Frontlinjen går ganska exakt mellan partiblocken i Sverige, och så länge som "högern" anser att "vänstern" som ska sopa framför sin dörr, men inte själva förmår ett uns av självsanering - så lär inte några förbättringar ske.

Samtidigt som Leman inte har några som helst problem att kräva avståndstagande ifrån Palestinagrupperna och Lars Ohly – så visar hans hantering av den ”extremistiske” Per Gahrton att det i realiteten ändå inte spelar någon som helst roll om man tar avstånd – man kommer ändå få det vänt mot sig.

Och just där i ligger problemet – så länge SKMA och Jonathan Leman inte vill diskutera vad folk faktiskt anser, utan hellre målar nidbilder och ägnar sig åt smutskastning – hur ska man då kunna diskutera antisemitism på ett seriöst sätt?

Dubbelfel i Malmö

2009-03-07T03:49:00.004+02:00

Så kan man konstatera att så polariserad och onyanserad som debatten rörande Israel och palestinierna är, får man nog gå tillbaka till våren 2002 då, Ariel Sharon valde att lägga den Arafat-ledda palestinska myndigheten i grus och ruiner på hela Västbanken.

Tennis är en koncentrationsport som faktiskt kräver tystnad, störande element på läktarna kan lätt sabotera - men det tycks ju ingen ha tänkt på.
Det är inte så lätt med att få till säkerhet och ordning i Tennishallen i Malmö, man hade fått börja med metalldetektorer och visitation vid insläpp, staket/galler runt planen och dessutom ett rejält gäng poliser/vakter som hindrar att någon klättrar över och springer in på planen.

Detta hade inte på något sätt hindrat folk att ta upp talkörer och ropa för att störa tennisspelarna vid kritiska tillfällen. Skulle man då dessutom gått upp med vakter för att avlägsna störande element hade det blivit ännu rörigare och riskerat rycka sönder matcherna totalt, då proceduren förmodligen hade fått upprepas X antal gånger varje match.
Nej, tomma läktare var ett klokt och bra beslut - sportsligt sett.

Men denna insikt existerar inte hos israelvännerna modell liberaler/konservativa, istället står man på kö för att ta ära och heder av Ilmar Reepalu, som beskrivs som i bästa fall populistisk ryggradslös fegis i sämsta judehatande antisemit. Man får i mångt och mycket betrakta tonfall och röstläge som i det närmaste hysteriskt.

Repalus beslutet är politiskt och har inte ett dugg med säkerhet att göra, heter det. Right.
Man kan ju bara notera att under de år som den israeliska muren byggts ute på Västbanken, så har vi som stöder mänskliga rättigheter samt palestiniernas rätt till frihet och egen stat, påpekat att murens placering till absolut största del inte styrs av säkerhetsaspekter utan politiska kalkyler. Många Israelvänner hävdar motsatsen.

Men i Malmö så tycks man istället ha vänt på steken, nu är det istället inte tal om att det kan föreligga någon säkerhetsrisk eller problem i samband med tennisen, utan beslutet är helt och hållet politiskt.

En annan intressant aspekt är att det alltid är fel att i samband med Israels behandling av palestinierna, påpeka judars behandling under 30-40 tal i Europa. Det är fel fel fel och får absolut inte ske – heter det.

Men när det gäller beslut rörande en tennismatch, då är det bara såååå rätt.
Judenrein gastar Johan Ingerö, inte bara en gång utan två, ifall någon skulle ha missat poängen, han har även uppfunnit begreppet "Tennispogromer".

PR-konsulten !! Fredrik Sieradzki har på lekstugan Newsmill en artikel Snart omöjligt att vara jude i Malmö med sedvanlig 30- 40 -tals analogi, en annan artikel om Malmö på Newsmill illustreras med en bild på Neville Chamberlain?!?

Lasse Fürt som lämnade Sverige för nästan 40 år sedan och bor i en bosättning på ockuperade Västbanken, beskriver Malmö som nazisternas Tyskland!?!
Mig veterligen så har vi i Sverige inga Nürnberglagar, men i en stat strax väster om Västbanken drabbar däremot äktenskapslagar vissa…

Även SKMA associerade Kristian Gerner har en artikel på Newsmill som är i det närmaste hysterisk - Värsta krisen för judar i Sverige sedan andra världskriget. Vi snackar alltså fortfarande om en tennis, alltså..

Något som både Gerner och Fürt reagerat på är en snyftartikel i Svd om en viss Barbro Posner, som presenteras som "otrygg judinna i Malmö".
Dock är inte Posner mindre otrygg än att hon är israelaktivist och är ute och stöd-demonstrera för fortsatta Israeliska bombningar av Gaza (”manifestation till stöd för Israel”), eller riva ner ”Stoppa matchen”- affischer.
Märkligt nog ställer både Posner och Sieradzki upp med både namn och bild – man får väl anta att hotet är överhängande…

Dagens absoluta bottenapp stod Fredrik Malm för när han på ett oerhört korkat sätt försöker klumpa ihop socialdemokrater med nazister.
Om inte Malm har något bättre för sig än sånt barnsligt trams, så kan han lika gärna vara tyst.

Och efter dagens matcher så står det 1-1, det israeliska laget avslutade med att man skämde ut sig genom att inte klara av att uppföra sig sportsligt i gentlemannasporten Tennis.
Inget nytt under solen således.

Lena Einhorn pratar strunt om Camp David

2009-02-12T13:49:00.003+02:00

I valet gick Israel åt höger, ännu mera bort från fredsförhandlingar.
Och som ett brev på posten så dök den första urskuldande artikeln upp i Expressen. Sakfelen står som spön i backen - och precis som vanligt är allting palestiniernas fel.
Einhorns valser följer precis samma stig som dussintals israelapologeter redan trampat upp.

Gång efter gång efter gång ska vandringslögnen om obegripligt palestinsk förkastande kontra ständig storsint israelisk fredsvilja upprepas. Det pratas vitt och brett om fred och om behovet av fred, men aldrig så nämns enkla grundfakta som israelisk ockupation, de ständigt ökande bosättningarna - "förorter" i Einhorns värld, eller att det faktiskt är Israel som under det senaste halvseklet vägrar lämna de palestinska områdena, oavsett höger/vänsterstyre.

Hela tiden talas det om ett palestinskt agerande som "tvingar" den israeliska befolkningen höger ut, att rösta på Likud, och idag även fascisten Lieberman.
"Israelerna går åt höger när de förlorar fredshoppet" heter det, men idag har vi inte haft någon existerande fredsprocess på 8 år, och när Likud vann 1996 så var fredsprocessen i högsta grad aktiv – trots att en judisk extremist, på just högerkanten, precis mördat landets premiärminister på grund av Osloprocessen.

Att Peres gjorde bort sig i valkampanjen 1996 är en annan historia, men att israelerna skulle förlora "fredshoppet" handlar mer om brist på israeliskt självinsikt och ovilja att leva upp till de internationella premisser som ställs, än om orimliga och obegripliga palestinska ståndpunkter.

Det finns inte ens en tillstymmelse till så mycket intellektuell hederlighet från Einhorn att hon åtminstone noterar att Likud sedan Osloprocessen startade 1993 konsekvent varit sabotör och motståndare till denna process, och idag 2009 fortfarande inte erkänner en fungerande palestinsk stat! Däremot kan hon upplysa om att Sharon i valet 2001 fick den största marginalen någonsin.
Det gäller verkligen att fokusera på väsentligheter…

För övrigt var knappast Baraks bygge att beskriva som en ”israeliska vänsterregeringen”, utan snarare som en bred koalition och de arabiska partier som faktiskt stödde förhandlingarna, oavsett, lämnade Barak utanför koalitionsbygget!

Den mycket enkla sanningen rörande regeringen Barak, modell 2000, var att den under Osloprocessen fördubblade antalet bosättare och redan var på fallrepet innan Barak åkte till Camp David – just av anledningen att han tänkte åka dit.
Koalitionspartnerna Shas, National religiösa & UTJ marscherade helt sonika ut ur koalitionen på grund av fredssamtalen – och när Arafat några veckor senare slutligen sa nej till ett uselt förslag, som inte ens hade tillräckligt stöd i Knesset för att genomdrivas, gjorde det varken till eller från i sammanhanget.

Israeler och palestinier fortsatte ändå att förhandla, men för palestinierna var det uppenbart att Barak saknade tillräckligt stöd, i december kraschade regeringen totalt och nyval sattes till februari 2001.
I Taba stod förhandlarna närmare varandra än man någonsin gjort – problemet var bara det att alla visste att det inte fanns något israeliskt stöd för detta och därför skulle nyval ske.

Att Einhorn idag snart 9 år efter att Camp David havererat fortfarande sitter hänvisar dit, eller skyller situationen på Arafat som dog hösten 2005, är ytterst talande.
Att Arafats efterträdare den lika pragmatiske Mohammed Abbas, fortfarande är precis lika långt från något avtal med en israelisk ledare som Arafat var, blir i Einhorns fantasivärld bara ännu en händelse i den långa raden av saker som man kan anklaga araberna för, "arabiska ledare låter det inte hända, och därför får folket lida".

Avslutningskommentarerna om att det enda "fredshoppet i den till synes hopplösa situationen" är att arabvärlden skulle vända sig mot Iran?!?, eller att det israeliska blodbadet i Gaza skulle ha handlat om att förhindra "iransk hegemoni i Mellanöstern" är så verklighetsfrånvända att man tar man sig för pannan.

Israel har själva gynnat islamisterna i Hamas för att spela ut dem mot de sekulariserade Fatah och därmed splittra palestinierna, och anledningen till att Iran överhuvudtaget fått möjligheten att påverka, är israels ekonomiska blockad mot Hamas i Gaza.

Avslutningsvis så glömde Einhorn nämna att även Abbas hösten 2008 förkastat Olmerts "fredsförslag", eftersom premisserna var att Fatah skulle starta inbördeskrig mot Hamas - något som Abbas vägrat från början.

Einhorns artikel känns ungefär lika verklighetsförankrad som statliga nyheter i Nordkorea

Krigstrauma, eller?

2009-01-15T19:28:00.006+02:00

När det gäller israel och deras advokater så ska man tydligen aldrig sluta att förvånas. Vad är ansvaret, sansen och ärligheten?
Är man så totalt impregnerad i självömkan och självrättfärdigande inför det förskräckliga som sker i Gaza, att man totalt saknar empati och humanism?

Mona Sahlin gick i en demonstration för solidaritet med Gazas befolkning och fick genast slängt i ansiktet av Lena Posner Körösi, att det fanns 1! Hamas flagga på plats…
Vad man vill med insinuationen är tämligen uppenbart, synnerligen plumpt och klantigt är det
Man får faktiskt tänka efter.

Företrädare för judiska församlingar har i det närmaste patent på att vara kränkta och upprörda i alla möjliga sammanhang - och om man samtidigt som grovt israeliskt övervåld dödar hundratals civila i Gaza - går ut och demonstrerar under parollen, ”Aldrig mer kommer vi judar att låta oss föras till slaktbänken”(!!), ”Vi som är samlade här idag vill visa vår solidaritet med Israel och den judiska statens rätt att leva inom säkra gränser, och rätten att försvara sig mot ständig terror”, så kunde man kanske inse att detta under rådande omständigheter kunde uppfattas som hyfsat provokativt.

Posner Körösi om solidaritets manifestationen för Gaza "…inte ett enda ord om Hamas våldshandlingar Däremot flera Hamas-flaggor, symbolen för hat och terror".
Och hur många gånger nämnde Posner Körösi i sitt tal, själv ockupationen och den israeliska svälten av palestinierna, exempelvis?
Nä - just det.

Och vad tror Posner Körösi den israeliska flaggan symboliserar för palestinierna, vad kan man tänkas tro att den står för, efter ett halvt sekel av ockupation och förtryck…
Återigen, man får faktiskt tänka efter lite.

När det gäller svensk Israel "information" så beklagar nu Lisa Abramowicz "den stora förlusten av människoliv i detta krig. Det är sorgligt att civila dödas och det gäller särskilt oskyldiga barn", och visst efter att de israeliska bombningarna oförtrutet snart pågått i tre veckor så kanske är på sin plats.
När det gällde det israeliska bombningarna av Libanon 2006, så jag aldrig något beklagande från Abramowicz, men jag kan ha missat det.

Med all respekt, så känns tyvärr Abramowicz beklagande synnerligt ihåligt, vilket accentueras av att lejonparten av artikel ändå ägnas åt att skylla allt och allting på "Hamas" - "Det som chockat mig mer än Israels krigsföring är Hamas totala brist på omsorg om sin egen civilbefolkning"

Det är Hamas, Hamas och åter Hamas – och en gnutta Iran. När man läser Abramowicz text, kan man nästan tro att det är Hamas bombplan , stridsvagnar och krigsfartyg som beskjutit palestinierna i Gaza..

I Israel har 3 civila dött på grund av Hamas. I det inspärrade Gaza räknas de döda i över tusen personer och flera tusen skadade samt tusentals på flykt till någon plats som förhoppningsvis kan ge skydd, men i Abramowicz värld är det Hamas som "dödar, lemlästar och terrorisera befolkningen till att fly södra Israel". Man kan notera att ha någonstans att fly är en lyx som inte israeliska militären unnar civila i Gaza.
En balanserad bild - som svensk israelinformation har som slogan..

Och det är naturligtvis Hamas håller civila som mänskliga sköldar, vilket då ska implicera alla civila dödsoffren, samt hindrar journalister ifrån att rapportera.
Påståendena är i sammanhanget är något förbluffande - att man har mage nog att anklaga andra för mänskliga sköldar, när det sedan många år är en rutinåtgärd ifrån den israeliska militären, trots förbud från israelisk domstol.

Och med en stat som de senaste halvseklet har placerat ut hundratusentals civila israeler, bosättare, som i praktiken agerar som civila sköldar och militärens förlängda arm på ockuperad mark, så var det en väldigt stor sten som kom farande i glashuset.
Visst har Hamas inskränkt journalisternas möjligheter, vilket för all del även sker i Israel, men det var ändå Israel som valde att hindra att journalisterna besökte Gaza.
(Och när det skett så har man bokstavligt talat gjort det med livet som insats 1 2)

Det är ju dessa journalister som idag kunde ha bekräftat anklagelserna om mänskliga sköldar… men det mest självklara svaret är att man i Israel inte vill att omvärlden inte fullt ut ska se vad som sker i Gaza.

Det som framför allt undergräver Abramowicz beklagande är vad hon och Si-Info ägnat sig åt under det israeliska bombkriget.
Det har varit ett fullständigt exempellöst ursäktande och bortförklarande av det israeliska övervåldet, och reservationslöst har man dessutom accepterat all israelisk militärpropaganda.
Källkritik är uppenbarligen ett fullständigt okänt begrepp i sammanhanget.

Det som till största delen sker i Gaza är inte resultatet av några "misstag" eller att man "inte vet". Det är istället det fullständigt förutsägbara resultatet av det sätt man använder grova vapen mot tätbefolkade områden, som i Libanon 2006, eller alla andra gånger israeliska militären har härjat i Gazaremsan.

Att Abramowicz fortfarande inte begriper att det saknar relevans om Gazaremsan är mindre tätbefolkat än Köpenhamn stad, visar bara hur långt det abstrakta tänkandet gått.
Det är precis samma internationella lagar som gäller där som här

Kan man med fullt behållen trovärdighet beklaga civila dödsoffer, samtidigt som man springer bombkastarnas ärende?

"Do to Hamas what the US did to Japan"

2009-01-13T22:29:00.002+02:00

Avigdor Lieberman, partiledaren för Israels femte största parti, Vårt Israel, ger några militärstrategiska råd, hur man ska hantera situationen i Gaza…

Detta när han inte tillsammans med andra extremnationalister i Knesset, vill utvisa arabiska medborgare från Israel.

Sista spiken i kistan för FIM

2009-01-09T01:08:00.005+02:00

Som jag tidigare visat så har FIM:s "statistik", gett oss det märkliga utfallet att Gazaremsan är betydligt mer tättbefolkad än Gaza stad, samt att det högst osannolika i att Gaza stad skulle ta 150 km² av områdets totala 360 km².

FIM å sin sida har i en handfull kommentarer vägrat uppge några som helst källor, eller resonemang som i sammanhanget förklarar märkligheterna.
Istället väljer man att skjuta in sig på "skillnaden mellan 25000 och den korrekta FiM-siffran 27000 är försumbar", och försöker en ordnad reträtt efter fiaskot.
Detta betyder med andra ord att FIM tydligen fortfarande hävdar att Gaza stad skulle vara 150 km² stort
(Man kan bara notera att Umeås folktäthet fortfarande är 2261 personer/ km², men 2500 är förvisso en förbättring mot tidigare uppgivna 3340…)

I vårat moderna och högteknologiska samhälle är det idag inte speciellt svårt att kontrollera avstånd och sträckor. Ett ypperligt instrument är till exempel Google Earth.

Det fina med Google earth är att man i lugn och ro hemma vid datorn från ovan kan beskåda både staten Israel och de palestinska områdena. Man kan då exempelvis titta på Gazaremsan utan att riskera att bli mördad av den israeliska militären.
Via GE:s inbyggda linjal mäter jag enkelt upp Gazaremsans längd till ganska precist 40 km

Jag ser även att där Gaza stad ligger är remsan ganska precist 7 km bred, vilket betyder att Gaza stad inte kan vara bredare än 7 kilometer, för då hamnar man på fel sida gränsen i Israel. Man kan även se att Gaza stad inte når ända fram till gränsen utan är någonstans 5 km från väster till öster.

Detta ger då goda möjlighet att lite mera exakt börja bena i FIM:s famösa påstående att staden skulle vara 150 km².
Om man för enkelhetens skull tar och delar 7 med 150, så får man fram 21,4.

Detta betyder att om Gaza stad skulle vara 150 km² skulle den vara över 22 kilometer lång och därmed sträcka sig ner till staden Deir el Balah, som ligger ganska mitt på Gazaremsan - och det gör verkligen inte Gaza stad.

Som man med egna ögon kan se, så är FIM:s påstående helt felaktigt – Gaza stad är inte 150 km², jag har markerat hur långt 7 km är i sammanhanget

Man kan alltså lugnt konstatera att FIM:s statistik är ett fullständigt falsarium. Man har för höga siffror på Umeå, och fullständigt fel rörande Gaza stads yta – vilket i slutändan genererar totalt missvisande siffror. Men det var väl syftet.

Liar liar – pants on fire.

FIM fortsätter bluffa om Umeå

2009-01-07T02:01:00.003+02:00

Så har frågan om Umeås folktäthet jämfört med Gazaremsan & Gaza stad tagit en ny intressant vändning då välkända Israellobbyisten Fredrik Malm påstår att han bett "Riksdagens utredningstjänst, RUT, verifiera uppgifterna på [FIM] och de kom till samma slutsats efter att ha gått igenom olika data för befolkningstäthet"
[1] [2]

Spännande. Detta ställer oss därmed inför 3 olika scenarier; antingen bluffar Malm om att RUT verkligen har tittat på uppgifterna, eller så har RUT tittat på några uppgifter - men inte alla, alternativt så sköter inte Riksdagens utredningstjänst sitt jobb ordentligt!

Hur kan jag då vara så säker på detta?
Jo därför att grundorsaken till att FIM:s påstående faller som ett korthus, är de lätt verifierade uppgifterna om Umeå!

FIM har från början uppgett en felaktig siffra (3340 personer per km²) för folktätheten i Umeå. Den är inte så stor, utan enbart 2261.

När jag kontrollerade uppgifterna för de andra svenska städerna med de uppgifter FIM har angett, så stämde dom precis med de uppgifter som SCB anger - förutom Umeå.
Detta betyder med andra ord att om Riksdagens utredningstjänst verkligen bekräftat uppgifterna för Malmö, Stockholms, Lund, Uppsala osv, så har man använt samma lista och då borde man ha anmärkt mot den felaktiga uppgiften för Umeå. Ridå...

I alla sådana här sammanhang är det en självklarhet med källhänvisningar för sin trovärdighets skull, och det borde ligga i FIM:s intresse att visa på var man fått uppgiften om att det bor 3340 personer per km² i Umeå.
Det enda man noterar från FIM:s håll är den monumentala tystnaden – å andra sidan har man ingen trovärdighet att förlora.

I FIM:s värld är kanske 1+1 = 3, men hur man än vrider på saker och ting så är fortfarande FIM:s påstådda 2715 mer än 2261, därmed bor det fler folk i Gaza stad än i Umeå.

FIM:s falska statistik om Umeå

2009-01-06T11:05:00.004+02:00

Det här med statistik är ibland intressant, och när man på pajasbloggen "Fred i Mellanöstern", basunerar ut "FAKTA:Umeå är mer tätbefolkat än Gaza stad" - höjer åtminstone jag mina ögonbryn.
Vidare läser man att "Gaza-remsan i själva verket är med sina 4167 personer/ km², och Gaza Stad med 2715 personer/ km² ganska glest befolkade med internationella mått mätt" och Umeå uppges i sammanhanget ha "3340 pers/km²".

Hela orsaken till denna sifferexersis ska då vara att slå ner på den som dristar sig till att påpeka folktätheten i Gaza, eller hävda att området är bland de mest tätbefolkade i världen.
Då ägnar man sig åt "psykologisk krigföring till förmån för Hamas" dessutom ska "syftet med ovan citerade osanningar [vara] att skapa intrycket att det är omöjligt att slå till mot Hamas i området." Minsann…
Saklighet, logik & konsekvens har ju alltid varit FIM:s utmärkande egenskaper…

Talande nog så hade tydligen denna postning tillräckliga kvalitéer för att Lisa Abramowicz helt okritiskt skulle lägga upp texten hos Solidaritetskommittén för Israel, numera Svensk israel-Information.

Bestickande nog så existerar varken källhänvisning, eller någon uppgift varifrån FIM fått sina uppgifter. Allt är med andra ord som vanligt.

Vid en koll på klotterplanket Wikipedia, så förefaller det som om någon av herrarna Meiri eller Karfunkel fått fram siffran 2715 personer/ km², genom att gå på uppgifterna där. Ta 151.0 km² och dividera det med befolkningstalet 409,680 så landar du på 2715.

För att förstå hur litet Gaza egentligen är så kan man jämföra med Sveriges minsta landskap, Öland 1344 km², Gaza är ca 360 km², alltså ¼ av Ölandsstorlek . På denna yta och spärrar vi in hela Stockholmsstads befolkning, 1 250000 - plus 200 000 personer till - då befinner vi oss i Gaza.

En annan källa sätter Gaza stad till 74 km², vilket verkar mer rimligt.
Gazaremsan är någonstans mellan 360-365 km², och beroende på detta, landar man på 3935-3381 personer per km², om Gaza stad är 74km² och där bor 496 410 personer, ger det 6708 personer per km².

Det lustiga är att författaren uppenbarligen inte reflekterat över det orimliga påståendet att Gaza stad skulle vara 151 km² - vilket i sådana fall skulle betyda att staden nästan skulle ta halva Gazas yta…
En enkel jämförelse mot en karta visar att så naturligtvis inte är fallet.

Vidare hävdar ju FIM det märkliga att folktätheten skulle vara nästan dubbelt så stor utanför staden Gaza än i, vilket man kan tycka åtminstone borde ha fått varningsklockorna att ringa hos Abramowicz, men icke så.
Generellt sett är ju det som betecknar stad jämfört med landsbygd - just det faktum att det bor mer folk där…

Rörande Umeå hette det då att staden skulle ha en befolkning på "3340 personer per km²", vilket är helt felaktigt.
En enkel kontroll mot Statistiska centralbyrån ger vid handen att Umeå tätort 31/12 2005 hade 75645 invånare, och att dess yta var 3346 hektar (33.46 km²), vilket enligt SCB ger en folktäthet på 2261 personer/kvadrat kilometer.
FIM:s uppgivna siffra är sålunda 50 % högre än verkligheten.

En tydlig illustration över hur propagandan fullständigt havererar är det faktum att oavsett om man som FIM tror att Gaza stad tar halva Gazaremsan, ändå hamnar i slutsatsen att både Gaza stad och Gaza som område har en betydligt högre folktäthet än Umeå!

Avslutningsvis kan man notera att det är två saker som är relevanta med folktäthet.
Det är ointressant att jämföra folkmängden per kvadratkilometer, eftersom de 27 241 Manhattanbor som lever på varje kvadratkilometer - i motsatts till befolkningen i Gaza –inte är inspärrade och har sin fulla frihet.

För det andra, Livni, Olmert & Barak kan bespara omvärlden farsen med beklagar civila dödsoffer. När man agerar på det sätt dom väljer att göra – saknas all trovärdighet i deras uttalanden.
Efter sju dagar skröt man ifrån israeliskt håll över det faktum att man gjort över 700 flygattacker mot Gaza, vilket i realiteten är en attack var 15:e minut dygnet runt under en veckas tid!

Det är fullständigt glasklart vad konsekvenserna blir när så groteskt övervåld används mot tätbefolkade områden – mord kallas sånt i Sverige.

Pogromer sa Olmert

2008-12-14T20:41:00.006+02:00

Ehud Olmert ska ha ett visst mått av kredit för att han i en rad av uttalanden, klart och tydligt i ord, ställt sig på de fredsträvandes sida i Mellanöstern. Bättre sent än aldrig.

Att Olmert kallar bosättarnas attacker på palestinier i Hebron – för "pogromer", ligger helt i linje med vad den nu framlidne israelisk politikern Tommy Lapid, förintelseöverlevande och tidigare medlem i styrelsen för Förintelsemuseet i Israel, Yad Vashem, skrev i Jerusalem Post för snart ett år sedan i en verbal snyting mot bosättarna.

It is unthinkable that the memory of Auschwitz should serve as a pretext to ignore the fact that living here among us are Jews that behave toward Palestinians exactly the way that German, Hungarian, Polish and other anti-Semites behaved toward Jews

We are familiar with the excuse of "We didn't know." So, for the record: We do know

GP:s ledarsida är i vanlig ordning pinsam och skriver i en osannolikt flat kommentar under rubriken "Klarspråk från Olmert" att "en förutsättning för fred är att extremism bekämpas på båda sidor" - som om problemen i Hebron skulle bero på palestinsk extremism…

Varför ska det ständigt vara så otroligt svårt för våra liberala dagstidningars ledarredaktioner att reservationslöst ta avstånd från judiska illdåd?
I just detta fallet attackeras oskyldiga palestinier för att israelisk polis agerar mot judiska extremister.

Men det är klart, GP:s ledarsida är känd för sin avsaknad av verklighetsförankring när det gäller Israel och palestinierna, eftersom ledarskribent Gert Gelott - den ende som faktiskt varit på plats och med egna ögon sett eländet - numera inte skriver ledare i ämnet såvida han inte skriver "rätt".

Natan Sacher på DN har ryggrad nog att beskriva de faktiska omständigheterna. Hur israeliska journalister ! räddar palestinierna inför ögonen på de ständigt handfallna israeliska ”säkerhetsstyrkorna” i Hebron, att en av journalisterna, Tess Scheflan, på kuppen blir misshandlad av en soldat! - som försvarar sig med det kuriösa påståendet att hon bar på klistermärken med den välkända israeliska människorättsorganisationen B´tselem… [1] [2][3]

Och på vilket sätt reagerar Polisministern Avi Dichter som är högst ansvarig för hela praktfiaskot – jo genom att börja dividera över att det inte är rätt att kalla upploppen för "pogromer" eftersom ingen dog!?!

Om Avi Dichter slutar bry sin arma hjärna över vad saker kallas och istället koncentrerar sig på sin arbetsuppgift – att ser till att hans inkompetenta halvblinda manskap gör det som dom förväntas – skyddar palestinierna ifrån judiska extremister.
Ska det behöva gå så långt att någon ska behöva dö innan Dichter fattar vart problemet är…

På de flesta ställen i världen hade nog vederbörande minister reservationslöst bett om ursäkt – men inte Avi Dichter.

Till saken kan även nämnas att Dichter tidigare även varit chef för israeliska shinbet, ökänd för sin tortyr, och vågar inte besöka vissa europeiska länder inför risken att arresteras och ställas inför domstol anklagad för krigsförbrytelser.[4]
Dichter var med i beslutet att fälla en 1 tons bomb över ett kvarter i Gaza 2002, då en Hamas ledare, dog samt 14 civila varav 9 barn över hundra skadades…

Lite intressant är det att se att de skandalösa händelserna i Hebron inte har kommenterats överhuvudtaget på någon av de större seriösa "pro- israeliska" sidorna.

Svensk Israel information (fd Solidaritetskommittén för Israel) har istället en arabisk artikel som kritiserar Hamas (Som om det skulle vara något sensationellt att många araber och palestinier är djupt kritiska till Hamas), samt att EU uppgraderat relationerna med Israel, och en artikel med rubriken Vad uppnås i dialog med extremister? - men det var inte bosättarna i Hebron som avsågs - utan företrädare för Hamas.
Artikeln är istället en attack på Palmecentret för att man pratar med "extremister"...
Nyhetsvärdering, var ordet.

Glädjande nog så är Sveriges utrikesminister Carl Bildt inte lika flat som GP eller blind som Dichter - utan glasklar i vad han tycker om Olmerts ordval och händelserna.

Det är starka ord – men viktiga ord

De senaste decenniernas bosättningspolitik på ockuperade områden i strid med folkrätten och gjorda åtaganden – kommer att innebära betydande framtida problem för Israel

Bosättningspolitiken är ett svar på FN res 242, i ett försök att förhindra att man lämnar de ockuperade områdena så skapar man "faktum på marken" och sedan hävdas det ifrån israeliskt håll att det är "omöjligt" att ändra något.
Eftersom bosättarna en gång har flyttat in - kan dom givetvis flytta till Israel.

Ju förr man börjar med det - desto snarare kommer fred uppnås, till stor sorg för de judiska extremisterna i Hebron.

Ömsesidig tolerans & respekt

2008-11-19T15:28:00.007+02:00

I västra Jerusalem har man beslutat att bygga ett museum för tolerans och ömsesidig respekt, ”[a] great landmark promoting the principles of mutual respect and social responsibility”, så långt gott och väl.

Men nu är den inte helt obetydliga detaljen i sammanhanget, att platsen man valde bland olika alternativ, är en gammal arabisk begravningsplats...

Haaretz Bradly Burston har en strålande artikel i ämnet, och konstaterar krasst:

One needn't be a jurist, nor an expert in Middle East conflict resolution, to know that Muslims will have zero tolerance for the chosen site of this museum. One need only to be a lover of Jerusalem, and of Israel, to have zero tolerance for it as well.

Även Jonathan Cook har en fyllig artikel i ämnet, där han bland annat pekar på kontrasten mot den gamla judiska begravningsplatsen på Oljeberget, som blivit renoverad och utnämnd till "heritage site", jämfört med den arabiska begravningsplatsen Mamilla, som omgående 1948 togs ur arabisk kontroll, och sedermera fördes över till den judiska staten under den ökända lagen om "frånvarandes egendom" 1950.

Om projektet för ökad tolerans, verkligen ökar den – återstår att se, men ingenting talar för det.
Som det ser ut idag så blir museet snarare ännu ett monument över judisk ignorans och intolerans mot den arabiska minoriteten i Israel.

Burston avslutar:

No one disputes that Jerusalem is in dire need of tolerance and human dignity. Rabbi Hier was surely right to set that as his goal. But when the Wiesenthal Center originally chose the Mamilla cemetery site from a range of locations offered, it was wrong.

Just det. Nästa nobelpristagare torde vara den som kan ge en vettig och logisk förklaring hur Wiesenthal Center har tänkt i frågan.

Besatt var ordet...

2008-11-18T22:36:00.006+02:00

Veckans självinsikt stod man för hos, i närmaste osannolikt skräniga, bloggen "Fred i Mellanöstern".
Under rubriken "Diakonia- en studie i besatthet", basuneras det ut hur Diakonia är besatt av Israel.

Riktigt kul blir det om man i sammanhanget tittar på vad Meiri & Karfunkel själva har skrivit om Diakonia.
Det visar sig då att författarna under de senaste 4 veckornas tid själva författat 12 inlägg!

Detta ger ett snitt på ungefär ett inlägg varannan dag...

Besatt, sa Bull... Det var ordet, sa Bill

Valkampanj i Israel 2009

2008-11-11T14:18:00.001+02:00

Natten till den 5 november så bestämde sig israels försvarsminister och tillika arbetarpartiets ordförande, Ehud Bark, att startskotet för kampanjen inför kommande israeliska val 2009, skulle avfyras.
Kanske inte helt oväntat så skedde det ifrån israeliska flygplan och stridsvagnar under ett plötsligt anfall mot Gazaremsan, som Barak personligen beordrat [1], med Livnis godkännande, får man förmoda.

Aktionen är givetvis ett flagrant brott mot den vapenvila som sedan sommaren 2008 råder med Hamas i Gaza, vilket har upplevts positivt av alla parter och sedan nästan ett halvår skapat ett lugn för boende i södra Israel.
Attacken besvarades naturligtvis med åtskilliga raketsalvor mot södra Israel ifrån militanta palestinier.

Nu i efterhand slår armé och etablissemang sig för bröstet och hävdar att man förhindrat och undanröjt ett akut och förestående hot i form av en ny kidnappning eller någon form av terrordåd som skulle utföras via den tunnel som man påstår skulle ha utgått ifrån huset.
Och i tidningen Haaretz låter armén publicera ett foto, men eftersom det är en flygbild så syns ju ingenting mer än sand och åkrar. Hur IDF tänkte här – om man gjorde det, får man nog förklara.

Det som bevisligen skett är att ett hus i Gaza ca 250-300 meter ifrån gränsen till Israel, attackerades och sprängdes. I samband med intrånget dödades ett antal Hamas medlemmar.

Att beväpnade palestinier befinner sig nära gränsen är inte mera märkligt än att vi har israeliska armen nära gränsen - på andra sidan. För att kunna hålla ett eldupphör måste naturligtvis Hamas ha folk ute för att bevaka att andra grupper efterlever det.

En högst väsentlig detalj i sammanhanget som lämnas obesvarad, är om tunneln verkligen passerade gränsen och mynnade i Israel.
På den punkten är det tyst ifrån IDF, och i texten till ovannämnda foto heter det "a nearly completed tunnel" som "the IDF believe was dug in order to kidnap Israeli soldiers"...Och den hårdvinklande Dick Haas har rubriken "Israelisk raid in i Gaza för att förstöra tunnel invid gränsen".

Med andra ord, om tunneln verkligen existerade så korsade den inte gränsen, annars så hade man säkerligen sagt så - det påstådda hotet blir ju lite mer reellt då...

En annan sak som lyser med sin frånvaro i IDF:s story, är motivet.
Fakta i målet är att det var Hamas som i våras först erbjöd vapenvilan - med möjlighet till förlängning.
Dessutom ville man även inkludera Västbanken – men Israel vägrade ta hela paketet, och anföll sedan Hamas på Västbanken 2. När de ytterst förutsägbara raketerna kom farande från Gaza - anklagade man Hamas för att bryta eldupphöret...

Varför nu Hamas skulle erbjuda en lång och total vapenvila, för att sedan kidnappa fler israeler – vilket ofelbart hade fått vapenvilan att kollapsa - gör att IDF:s ostyrkta påståenden inte känns speciellt logiskt eller vettigt. Men man är knappast förvånad.

Om nu israels styre kan godkänna en vapenvila med Hamas, så torde det inte vara en större sak att i sådana fall lyfta telefonen och informera om tunnelns existens – så att Hamas styrkor förstör den – om man inte vill riskera vapenvilan.

Men det här handlar inte om säkerhet utan israelisk showbiz - det är noterbart hur händelsen utnyttjas i den israeliska inrikespolitiken av samma figurer som beordrade raiden.
Påläggskalven Livni hävdar nu att det är Hamas 2?!? som bryter mot vapenvilan, vilket inte är något annat än en ren trams – en treåring begriper vad resultatet skulle bli av Baraks & Livnis beslut.

Det är fullständigt absurt hur den israeliska regeringen rutinmässigt kränker internationellt fastställda och erkända gränser, (Syrien, Libanon, Gaza ) samtidigt som man fullständigt går upp i falsett när det gäller sina egna krav på att andra ska respektera Israels gränser – i den mån man själv behagar att definiera dem.

Men som vanligt när det gäller skrupelfria israeliska politiker så är palestinskt blod en alldeles för enkel ingrediens för att dom ska kunna avhålla sig ifrån att försöka ta billiga inrikespolitiska poänger.

Raiden mot Gaza är i princip en karbonkopia på Ehud Olmers valkampanj inför valet 28 mars 2006 då man gjorde en totalt obegriplig, men spektakulär, raid mot ett palestinskt fängelse i ett annars sömnigt Jeriko. Bildspel
Detta betalade sig väl 1 2
(Till råga på allt så var dessutom var hela aktionen koordinerad med amerikansk och engelsk personal, som strax innan attacken lägligt lämnade fängelset där man hade en övervakande funktion.Tony Blair, kvartettens nuvarande ombud var en av dom som då tillstyrke saken)

Frågan vad som är mest skandalöst - att den israeliska valmanskåren premierar israeliska våldsamheter mot palestinier, eller att israeliska politiker så lättvindigt beordrar dem.

Brev till Barack Obama

2008-11-07T12:45:00.002+02:00

Journalisten och Mellanösternkännaren Brian Whitaker, på brittiska tidningen The Guardian, har skrivit brev till USA:s kommande president Barack Obama.

Läs det

Brian står även bakom sidan al-Bab - An open door to the Arab world

Val och möjligheter

2008-11-04T16:31:00.003+02:00

Ett ofta förbigånget problem i försöken att nå fred mellan Israel, dess grannstater & palestinierna, utgör israels proportionella valsystem.
Det brukar ofta pratas om hur splittrade palestinierna är, men sällan nämns i samma andetag den israeliska splittringen - i valet 2004 ställde exempelvis 31 olika partier upp. [1]

I de bästa stunderna brukar landets demokrati beskrivas som ovanligt "livlig", men jag börjar snarare tycka det verkar som om skutan Israel har kommit väldigt nära roderhaveri – på 60 år har staten Israel haft 31 olika regeringar och inget parti har någonsin ensamt lyckas uppnå majoritet i Knesset…[2]

Detta torde väl vara någon form av demokratiskt världsrekord i vissa avseenden, men efter ett oräkneligt olika koalitioner och i snitt på ett val vartannat år - gör att landet i praktiken helt enkelt inte går att styra långsiktigt. Och långsiktigheten är A och O när man ska desarmera över 60 års hat och konflikt.

Och 10 februari 2009 så kommer det femte israeliska valet under en period på ca 10 år att hållas.

Detta står klart sedan Livni vägrade att acceptera Shas-partiets utpressning – det hade varit helt meningslöst att få med sig Shas i en koalition under premisserna att Jerusalem inte skulle finnas med vid fredsförhandlingar. Glädjande är att Livni vann i opinionsundersökningarna på ställningstagandet.
Naturligtvis kan inget parti stå över hela statens intressen, särskilt inte om ens stöd bara ligger på ca 10 % av väljarna, och Shas hade den goda smaken att sänka regeringen Barak innan han åkte till fredsförhandlingarna vid Camp David år 2000. Men det var Arafat som utsågs till sabotör, nej-sägare & allmän syndabock...

Den gängse principen har hittills varit; att inför val har den israeliska "högern" vunnit på våldsamheter, medan den israeliska "vänstern" och fredsrörelsen förlorat.
Nu är ju situationen sådan att det faktiskt råder ett lugn, både på Libanongränsen och Gaza gränsen, faktorer som sålunda borde räknas till fördel för vänstern. Naturligtvis kan oväntade saker inträffa.

Ulf Bjereld spekulerar i att Kadima och Labour kommer att strida om samma röster i kommande val - och det ligger något i det.
Det verkar som om den annars hökaktige Ehud Barak har valt att positionera sig mera vänsterut än tidigare och talar numera positivt om Arabförbundets fredsinitiativ – Berutdeklarationen.
Det har hävdats att både Labour och Kadima har mest att förlora på nyval – så Baraks agerande är väl säkerligen koordinerat med Livni i en form av taktik.

Likudledaren och högerpopulisten Benjamin Netanyahu, har i vanlig ordning deklarerat att Israel minsann tänker behålla hela Jerusalem och stora delar av Västbanken – åtgärder som omöjliggör en normalisering av Israel situation visavi världen i allmänhet och arabvärlden synnerlighet.

När Netanyahu så tydligt siktar in sig på bosättarna, så ser man tydligt hur Labour bundit ris åt egen rygg, genom att öka denna grupps inflytande. Vanligt sunt förnuft säger att man inte tänker rösta på den som i förlängningen kanske tänker göra en bostadslös – oavsett om bostaden är byggd på stulen mark och totalt olaglig från början till slut.

På den palestinska sidan så ska det även hållas val i början av 2009 (senast 9 januari), då President Abbas mandat går ut.
Hans sits är verkligen inte avundsvärd – men den kan förbättras om styret i Israel önskar så…

Situationen är sålunda; styret i Israel, nu och framåt, har möjligheter till en positiv växelverkan genom att påverka det palestinska valet i en gynnsam riktning - vilket i sin tur kan påverka de efterföljande israeliska. En möjlighet att ta vara på.

Det Ehud Olmert behöver göra är att börja leverera och inte bara muntligen säga vad som behöver ske. Att Olmert slutligen väljer att ta bladet ifrån munnen när han inte har mer att förlora, är definitivt inget som kommer att ge honom ett bättre eftermäle.

En falskspelande Kvartett

2008-10-21T20:38:00.005+03:00

För ett par veckor sedan så lämnade 21 stycken internationella hjälporganisationer en rapport rörande den så kallade "Kvartettens" (EU, USA, Ryssland & FN) arbete och måluppfyllelse - 6 år senare.
Man tanke på utvecklingen på marken så vore det väl synd att kalla rapporten för en större sensation, men med tanke det stora pådraget i Annapolis för senast ett år sedan, när Vägkartan skulle "återupplivas", så hade man kunnat förvänta sig något.

Kvartetten hade identifierat sex olika nyckelområden som var viktiga och grundläggande för en bredare fredsprocess.

Bosättningarna - här har kvartetten markerat sitt motstånd mot dessa, trots det fortsätter de olagliga bosättningarna att öka.
Till och med i Bush egen "Vägkarta" från år 2002 nämns explicit ett stopp på detta, men inget sker…
Inte ens de embryon till kommande bosättningar, "utposterna" (som dessutom även är olagliga under israeliska lag, förutom den internationella) har man gjort några seriösa försök att montera ner.

Rörelsefrihet – Sedan länge är det den rigida israeliska blockeringen av möjligheterna att transportera gods och varor på Västbanken och till/från Gaza, som har gjort att den palestinska ekonomin fortsätter att stagnera – vilket på sikt kan vara ett hot mot hela fredsprocessen.

Från november 2007 till juli 2008 ökar antalet hinder på Västbanken ifrån 561 till 609, och sedan avtalet om rörelsefrihet förhandlades fram för 3 år sedan har hindren ökat med 62 %.
Idag lever nästan hälften av palestinierna (46 %) i fattigdom på Västbanken, 80 % i Gaza.

När palestinier inte har tillträde till 40 % av Västbanken (bosättningar, vägar utposter mm) så ligger siffrorna ligger helt i linje med vad man kan förvänta sig om man berövas den mänskliga rätten att röra sig fritt, eller ha tillgång till sin mark.
I Sverige är den viktigaste diskussionen i denna fråga om det är rätt, eller fel att kalla det Apartheid…

Gaza – eldupphöret har i stort åtföljts ifrån båda sidorna, och säkerheten för israeler och Gazabor har ökat – men i Gaza har inte folk kunna återgå till det dagliga livet.
Det råder fortfarande totalt stopp när det gäller export av palestinska varor ifrån Gaza – och därmed finns det inga möjligheter att förbättra Gazas ekonomi långsiktigt.
Exempelvis så har enbart 198 av 10 000 handlare och affärsmän ifrån Gaza inkasserat resetillstånd – det är 2 %.

Embargot mot Gaza hålls på plats av Israel på tre fronter, den återstående är USA-lierade Mubarak, fångvaktare. Detta har i sin tur gjort att situationen i Gaza är den sämsta någonsin sedan ockupationen började 1967.

Reformering av de palestinska säkerhetsstyrkorna har haft viss framgång. Vissa palestinska problemområden som har blivit bättre, samtidigt är det problem med övergrepp ifrån säkerhetsstyrkorna. Dessutom så har Israel, i vanlig ordning, förhindrar och vägrar adekvat utrustning till styrkorna , ex övervakningsutrustning, skottsäkra västar mm.

Donationer – man har lyckats att säkra donationer, men målet att förbättra palestiniers vardag har inte kunnat säkras långsiktigt.
Detta hänger naturligtvis ihop med att donationer i sig inte hjälper så mycket, så länge som andra viktiga bitar som ekonomi och rörlighet fungerar

Den privata palestinska sektorn - förutom ett par strö exempel har det inte hänt något, trots stora försök.
I och med att man har misslyckats med att minska hindren för rörlighet och den palestinska ekonomin i stort, blir det därmed är det svårt att få den privata sektorn att utvecklas…

Rapporten summerar:

"Consideration of Quartet statements against prevailing facts on the ground indicates that, at present, the Quartet is failing to successfully execute its role. In five of the ten areas there has been either no significant progress or an actual deterioration in the situation. With respect to the other five areas – the cessation of violence in Gaza, reinvigoration of the private sector,
the fulfilment of donor pledges, and Palestinian security sector reform and increasing fuel to Gaza – there have been specific achievements but not approaching the scale demanded by the Quartet. This report illustrates that there are three key areas in which effective action is needed to cope with the humanitarian crisis and sustain prospects for peace: access and movement, settlements, and returning normal civilian life in Gaza. So far, the Quartet has failed in its efforts to address them."

"The Quartet should urgently consider means by which it can (either collectively or through the coordinated efforts of individual members) go beyond repeated public censure and start holding parties to their obligations under the roadmap and international law. Without a real improvement on the ground, it will become necessary to consider what the future is for the Middle East Quartet."

Den mycket enkla anledningen till Kvartettens usla resultat stavas U – S – A.
Det är naturligtvis inte rimligt att samtidigt som man säger sig verka för fred, så håller man ockupanten bakom ryggen politiskt, genom att blockera FN, och dessutom ger man årligen fullständigt astronomiska summor pengar i stöd.

2007 utannonserade Bushadministrationen en ökning av det militära stödet med 25 % till Israel. Summan landar på ofattbara 30 biljoner dollar, dvs 30 miljarder de närmaste 10 åren – sedan kommer givetvis annat ekonomiskt stöd därtill.

De flagranta israeliska överträdelserna ignoreras och det är värt att notera att de enda som i sammanhanget har dragit på sig sanktioner - är de ockuperade palestinierna – och detta skedd när man i motsats till Israel, följde Vägkartan och genomförde stipulerade demokratiska val.

Det är naturligtvis så; att så länge som kvartetten inte uppfyller sina egna mål och istället agerar som USA:s förlängda arm - finns det verkligen fog att ställa sig frågan om dess existens är berättigad.

Israel bygger bort den judiska staten?

2008-09-30T23:53:00.001+03:00

De israeliska upphandlingarna för nya bosättningar ökade med 550 % de först åtta månaderna under 2008, jämfört med hela 2007, rapporterar Peace Now.

Majoriteten av upphandlingarna gjordes en månad efter Annapoliskonferensen, där då Ehud Olmer dyrt och heligt stod och lovade att man skulle följa "Vägkartan". Där det explicit statuerades att Israel skulle upphöra med denna aktivitet.
Men i vanlig ordning, så bryr man sig.

En precis liknande utveckling skedde under Oslo-åren, då bosättarnas antal på Västbanken fördubblades under Ehud Baraks försorg.

Det kan ju vara värt att komma ihåg att hela tanken med "tvåstatslösningen", har sin grund i att den heliga judiska demografin i Israel inte ska rubbas. Därför ska palestinierna ha en egen stat - men den tanken har helt försvunnit hos det maktfullkomliga israeliska styret.

I slutändan så kanske det ändå blir som araberna hela tiden har föreslagit, en binationell stat vid namn Palestina – tänk vilken framgång för demokratin i Mellanöstern.

EU måste ställ krav - stoppa tortyren

2008-08-01T00:52:00.005+03:00

Spänningarna mellan Fatah och Hamas har återigen blossat upp i Gaza efter en explosion på ett café med ett antal döda Hamas medlemmar som följd.

Detta är bara en incident i raden av aktioner de båda grupperingarna riktar mot varandra. Lite förenklat kan man säga att Hamas slår ner på Fatah i deras kontrollerade område Gaza, och Fatah bekämpar Hamas på Västbanken, med benäget stöd och godkännande av Israel.

Båda grupperna har en historia av rivalitet, där Fatah styrkor under dåvarande chefen Mohammed Dahlan under under 10 års tid bekämopade Hamas och under 1996 genomförde tusentals arresteringar av Hamas anhängare i Gaza, efter att Hamas genomfört en rad självmordsdåd i Israel. (Hamas å sin sida hävdar att dåden var hämnd för ett israeliskt mord på en av deras 1 2)

Human Rights Watch har i en nyligen släppt en rapport med dyster läsning, där man konstatera att "tortyr, arresteringar och övergrepp" är vanliga från båda grupperna.

Oavsett vem som felar mest så måste ändå en av premisserna för västs massiva stöd till säkerhetsstyrkorna på Västbanken, vara att man inte begår övergrepp.
Human Rights Watch konstaterar:
"Stopping torture and other serious abuses should be an essential condition for the massive western support to West Bank security forces," Stork said. “Money and training should not go to forces or commanders who flaunt Palestinian or international human rights law.”

Eldupphör

2008-06-18T20:21:00.005+03:00

Så verkar det som de egyptiskledda förhandlingarna mellan Hamas och Israel äntligen har gått i lås och ett eldupphör ska gå i kraft imorgon, torsdag - och för en stund verkar pragmatismen ha segrat.

I bakgrunden skramlas det i vanlig ordning med vapen ifrån båda hållen, men man kan lugnt konstatera att eldupphöret och en gradvis lättnad på blockaden av Gaza, är det enda vettiga steget för att nå någonstans. Detta har påpekats tidigare…

För regeringen Olmert så verkar det som om man i avsaknad av något tekniskt motmedel mot qassamraketerna (När det skjuts ifrån Gaza så har de avancerade system som finns, för lång ställtid – det finns inget enkelt bra medel mot dessa primitiva pjäser.), ställts inför de två slutgiltiga alternativen när det gäller beskjutningen av södra Israel; i första hand förhandla en vapenvila.

I andra hand, dra igång en storskalig offensiv och återockupera Gaza, vilket säkerligen skulle generera hundratals civila döda och ett ansenligt antal israeliska soldater.
Situationen skulle då ha återgått till den som rådde innan det ensidiga israeliska tillbakadragandet 2005, då den israeliska armén redan hade en omöjlig situation i Gaza…

Dessutom hade ett sådant agerande knappast gått spårlöst förbi i omvärlden eller på Västbanken, och den förra blodiga offensiven i Gaza, mars 2008, försatte den redan svage Abbas i en ännu omöjligare sits.

Det man även kan konstatera är att Bushadministrationens försök att marginalisera och tänka bort oönskade grupperingar och stater ur bilden, slutligen har kapsejsat - idag förhandlar Israel med Syrien, Hizbollah och Hamas.

Redan har de obligatoriska och populistiska ropen om vapenvilan som en seger för "terrorister" hörts ifrån Olmerts partikollega i Kadima, vice Premiär minister Chaim Ramon. Men en behövligt lugn sommar för befolkningarna i Gaza och södra Israel skulle kunna naturligtvis ställa Olmerts agerande i en annan dager än vad Ramon hoppas, och istället stärka Olmert.

Vidare kan man samtidigt läsa i Jerusalem Post att en undersökning visar att; 83 % i Israel anser att blockaden stärker Hamas, 68 % anser att den försämrar Israels säkerhet, 78 % anser att den inte minskar stödet för Hamas – 60 % ansåg tvärt om att blockaden sätter palestinierna i en sådan position att stödet för Hamas ökar.
Intressant är att även 44 % av de tillfrågade anser sig vara högerorienterade, och därmed presumtiva Kadima supportrar

Om man till detta lägger Hamas erbjudande om eldupphör ifrån mitten av februari – att en liknande undersökning ifrån slutet av februari, visade att av de 64 % som förordade direkta samtal med Hamas, var 55 % ifrån Kadima, så är inte utvecklingen förvånande.

Undersökningarna visar sålunda att Olmert med kroniskt dåliga opinionssiffror, troget navigerar dit han har stöd, men en intressant situation uppstår när svåra, men nödvändiga beslut måste fattas och han inte kan räkna med majoritetens stöd, och där lär Olmert förr eller senare landa.

Eldupphöret är vad Ulf Bjereld kallar en liten ljusglimt, och en behärskad optimism är befogad då det finns gott om relevanta frågor som kan skapa problem; vem eller vilka sköter gränskontrollen mot Egypten, hur ska man komma tillrätta med vapensmugglingen till Gaza, hur ser avtalet ut rörande den kidnappade Gilad Shalit…

Kan Hamas se till att få ett slut på raketerna och kommer Israel att släppa in tillräckligt med förnödenheter till Gazaborna – för både Olmert och Haniyeh kan detta bli en win-win situation och därmed kanske nyckeln till ett gemensamt intresse för ett eldupphör efterlevs.
Time will tell.

Ett urholkat stöd

2008-05-26T02:14:00.002+03:00

När så staten Israel fyller 60 så märker men det tilltagande obehaget ibland våra Liberala dagstidningar. Förr var uppställningen i det närmaste total och bilden därefter, men numera så har bilden i allmänhet nyanserats åtskilligt. Om det hela beror på ökad kunskap om de faktiska omständigheterna, eller en ökad självinsikt rörande den egna fullständigt omöjliga positionen, kan man bara spekulera i.

Göteborgs Posten publicerar pliktskyldigt den 17/5 en Ledare med rubriken De första 60 åren men vid en noggrannare genomläsning så ser man att det är en svag ledarartikel.
Även DN:s bidrag är tämligen slätstruket, kanske även till viss del direkt kritik.
Inte ens Sveriges ledande Israel apologet Per Ahlmark verkar ha något att säga om jubileet i sin kolumn på DN, som tystnade (?) för 15 månader sedan.

Svd betonar tidningarnas genomgående omdöme, det fantastiska i att Israel är en demokrati - fastän inte dess grannar är det. Men det måste vara ett logiskt feltänk, hur styrelseskicket i Israel är bestämmer dess invånare själva, och statens grundare kom ifrån Europa, dessutom …eller ska man se hyllningarna mot bakgrunden att Israel grundades av högst odemokratiska judiska terroristgrupper?

Men det är klart, för varje år som går utan att ockupationen upphör och en palestinsk stat bildas, ju svårare blir det att hitta ämnen som vi liberaler kan glädjas över.

Visst, Israel har en god ekonomi, är högteknologiskt avancerat och även regionens enda fungerande demokrati - men varför lägga ribban så lågt?
I jämförelse med icke demokratiska autokratier och diktaturer så är naturligtvis Israel en fantastisk demokrati, men en adekvat jämförelse hade givetvis varit någon stat av västeuropeiskt snitt.

Om det verkligen existerar 850 000 okända judiska flyktingar ifrån arabvärlden låter jag vara osagt, man kan ju bara notera hur väl de passar in i resonemanget hur Israel ska slippa ta sitt ansvar för de palestinska – araber kvittas mot judar.

Felet är att hela sättet att tänka är även det fullständigt ologiskt; det palestinska ”flyktingproblemet” har skapats genom staten Israels vägran att låta dem återvända till sina hem.
Att judar eventuellt fördrivits från arabländer har palestinierna överhuvudtaget ingen del i, tvärtom som resonemanget ovan visar, så har man istället drabbats av det…
Om det finns judiska anspråk mot andra arabiska stater, så ska de regleras sinsemellan, palestinierna ska inte oförskylt återigen få bära skulden för något man inte har del i.

Sedan är det märkligt när man håller fram den folkrättsliga grund som ligger bakom bildandet av Israel – men samtidigt negligera att de krav som riktas på Israel rörande flyktingarna, som vilar på en identisk folkrättslig grund.

Intressant var det att GP på Israels självständighetsdag, (14 maj ) publicera en krönika av biträdande kultur redaktör Gunilla Grahn-Hinnfors, med rubriken ”Efter 60 år är det dags att göra upp”, där det påpekas att "sammanblandningen mellan religion och stat blir allt svårare at försvara", och avslutningsvis " Efter 60 år är det dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare", grundläggande och sanna liberala värden, med andra ord.

Att något sådant skulle få stå oemotsagt var naturligtvis en omöjlighet, och svaret ifrån Oded Meiri, Fred i Mellanöstern, är fullständigt osannolik, då det sveper ifrån Shalom Ahsav (Peace Now), judiska symboler, till snaskiga insinuationer om svensk kollaboration med nazister…

Det enda som var lite intressant är synen på demokrati, och sättet Meiri använder uppgifterna ifrån Freedom House, (”Israel får betyget 1 för politiska rättigheter,2 för medborgerliga friheter på en 7-gradig skala där 1 är högst”)
Om man kikar i FH: s statistik så ser man att de flesta demokratier av västeuropeiskt snitt ligger på kontinuerligt ligger på 1-1, man kan även se att Israel sedan 2001 ligger på 1-2, innan dess 1-3 och 1993 låg man på 2-2 …

Men det finns andra som ger ett mer intressant och nyanserat svar. Engelska The Ecconomist, har gjort en undersökning, där man rankar Sverige högst, under kategorin fullständiga demokratier, Isarel hamnade först på 54 plats under bristfälliga demokratier.

Det som framför allt säker betyget är de medborgerliga rättigheterna, 5.29 av 10 - en poäng som man delar med både Tanzania & Rwanda. Egypten får blygsamma 3,53 men Sydafrika landar numera på 8,92… Kanske inte riktigt den solskensbild som Meiri vill fram mana…

Om inte det faktum att Israel ha under sin 60 åriga existens, 75% av tiden varit och är en ockupationsmakt , så borde den snart 5 åriga lagstiftning som i bästa fall bara är grovt diskriminerade 1 2 3 – i sämsta fall rasistisk, och explicit singlar ut araber i Östra Jerusalem, skäl nog till att liberaler, tar bladet ifrån munnen.

Det är bra att GP gör en markering för allas lika värde och rättighter.

Livni på konferens...

2008-04-20T21:01:00.003+03:00

Som ett sent 1:a-april-skämt läser jag att till arabstaten Qatar:s konferens om "Demokrati, utveckling och fri handel" så har man bjudit in Israels utrikesminister Tzipi Livni.

Hon ska alltså tala om Demokrati, utveckling och fri handel fastän hon företräder en regering som systematiskt försöker krossa demokrati och utveckling i Gaza genom att systematiskt försöker strypa 1 2 den fria handeln i Gaza…

Jag har även kommenterat detta tidigare här

Nästa års gästtalare kanske kan bli Irans ex(?) president Mahmoud Ahmadinejad i ämnet, hur du för en diskret utrikespolitik…

En palestinsk stat?

2008-03-31T23:57:00.002+03:00

Amos Oz har rätt om Gaza

2008-02-28T01:30:00.002+02:00

"Med historiens ögon finns det ingen lösning på Gazaproblemet så länge inte ens ett minimum av hopp skymtar vid horisonten för dessa desperata människor.
Så vad kan vi göra nu? Vi kan och måste uppnå ett eld upphör-avtal med Hamas. Ett sådant avtal kommer givetvis att ha ett högt pris. Men det är ändå det minst dödsbringande och mest uthärdliga jämfört med det pris Israel kommer att få betala för ett felaktigt och förhastat beslut."

Att just den israeliske författaren Amos Oz tycker detta är kanske inte det mest anmärkningsvärda, utan att man även hittar åsikten på den diametralt motsatta sidan av det politiska spektret, den hökaktige Shaul Mofaz, tidigare försvarsminister numera transportminister. Gamle Mossad chefen Ephraim Halevy samt Giora Eiland Ariel Sharons gamle rådgivare.

Kassam beskjutningen är bara ett av många olösta problem med Gaza, som föga förvånande inte har löst sig via israeliska militära aktioner. Ett annat problem är att blockaden av Gaza inte hjälper Israel ett dugg – Hamas varken försvinner eller försvagas.

En del av problematiken består i det tringeldrama som finns mellan Hamas, Fatah & Israel, där alla parter vill förhindra den andres framgång – vilket man fruktar blir på den egna bekostnaden.

Israel oroar sig för ett enande av palestinierna i en samlingsregering, vilket kommer att göra palestinierna starkare och Hamas politiskt svårpasserade, samt att den mångåriga strategien av att söndra och härska inte fungerar längre.

Fatah bekymrar sig för sin del att Israel verkligen gör ett avtal med Hamas rörande beskjutningen och släpper på blockaden av Gaza. Att Hamas i sådana fall stärker sina aktier på bekostnad av Fatah är uppenbart.

Hamas å sin sida är nervösa över att förhandlingarna mellan Abbas och Olmert ska gå för bra, för om Abbas kan visa på konkreta framgångar, så riskerar Hamas att få det svårt att utöka sitt stöd ibland palestinierna på Västbanken.

Likväl är det även så att det blir snudd på omöjligt att skriva under något fredsavtal eller ha seriösa fredsförhandlingar om dessa inte gäller både Gaza & Västbanken, för en fred utan Fatah eller Hamas medverkan är inte trovärdig.

Ett försök att lösa den gordiska knuten, signerat Haaretz USA korrespondent Shmuel Rosner, man kan ju lite roat förundras över om han verkligen på allvar tror att det är en reell lösning att Israel "bara går in och krossar Hamas militärt och sedan återställer Abbas Fatah styrkor i Gaza".

Och förväntar sig Rosner att palestinierna i Gaza sedan med öppna armar tar emot Fatah som man röstade bort i senaste valet, eller?

Ett sådant agerande skulle nog säkert pensionera Abbas omgående…men lite intressant är det att man nu när Arafat inte längre finns tillstädes – ja då vaknar plötsligt det israeliska behovet av en stark självklar palestinsk ledare. You don´t know what you´re missing, until it´s gone...

Glädjande nog så har också israelerna noterat sina styrandes misslyckade försök till att lösa situationen med Gaza, Hamas & Sdrot, och enligt en opinionsundersökning förordar i en stark majoritet 64 % att man nu istället ska inleda samtal.
Undersökningen visar även att bara 28 % är emot samtal, samt att de israeler som röstar för Likud i gemen är mer moderata än de företrädare man väljer till Knesset!

Oavsett när det sker, så kommer den dagen att komma då Israel behöver normalisera sitt förhållande till sina grannar, och när det nu ändå föreligger någon form av enighet över det politiska spektret, uppbackat av en inhemsk majoritet för samtal med Hamas, då är det läge för Olmert att ta ett första steg i denna process.
Om han inte fångar detta tillfälle, ja då är det ett betydligt större tjänstefel än sättet kriget i Libanon bedrevs 2006.

Dålig Hasbara -Svensk Israelinformation!

2008-01-26T18:44:00.000+02:00

I svarta rubriker basunerar Svensk Israelinformation ut att "Två palestinska terrordåd i Israel och Västbanken Jerusalem sent på torsdagskvällen - flera döda".

Det som ska ha hänt är följande: "Palestinska terrorister öppnade eld mot två israeliska poliser nära Shuafat vid Jerusalems norra utfart på vägen till Ramallah sent på torsdagskvällen. En av poliserna dödades och den andra, en kvinnlig konstapel, sårades svårt".[1]

Enligt Harretz så skedde attacken mot en israelisk postering mellan den olagliga israeliska bosättningen Pisgat Ze'ev och det palestinska flyktinglägret Shuafat.[2]

Hur gärna än Lisa Abramowicz mfl önskar att dessa områden tillhör Israel, så gör dom faktiskt inte det.
Vid en enkel kontroll på kartan kan man själv se att området som händelsen skedde i ligger utanför den Gröna linjen (1949 Armistice line), vilket innebär att den korrekta benämningen för platsen är Västbanken och inget annat.

När man vidare hävdar att det dessutom skulle vara frågan om ett "terrordåd", kan man med rätta sätta ett stort frågetecken för det.
Fakta i målet är att Israel sedan över 40 år borde ha lämnat Västbanken och fortfarande har krav på sig att göra det, gränsen är Gröna Linjen - men man vägrar.

Att en palestinsk attack mot beväpnade israeliska poliser som befinner sig i en postering på detta område skulle utgöra någon form av "”terrorism", är tämligen osannolikt.

Alternativt får man ställa sig frågan om inte det israeliska anfallet mot staden Gaza i förra veckan, även det ska klassas som terrorism och terrorattack. En räd över en internationellt erkänd gräns, som dödade ett 20 tal palestinier och lämnade ett 50 tal skadade…..[3]

Det var en liknande , men betydligt mindre räd från Hizbollah, som gavs som förevändning för Israels attack mot Libanon 2006.

Avslutningsvis kan man även fundera över hur det överhuvudtaget kan existera en israelisk gränspolis, när det israeliska styret inte accepterar den Gröna Linjen och istället hävdar att det inte existerar någon gräns mot Västbanken.

Men det är förmodligen en lika freudiansk slip, som den svensk Israel information levererade…

Hasbara = propaganda
Tidigare inlägg om Svensk Israelinformation 2

En obegåvad och meningslös blockad

2008-01-25T03:18:00.000+02:00

När till och med tidningen Expressen skriver Ledare som ifrågasätter det begåvade i att utsätta palestinierna i Gaza för kollektiv bestraffning eller att försöka torpedera ett demokratiskt valresultat, så har sannerligen policymakarna i regeringen Olmert misslyckats kapitalt.

Att staten Israel gärna pekar tillbaka på förhistorisk tid för att söka argument betyder inte för den sakens skulle att man ska uppföra sig som man gjorde då, eller bedriva en rent medeltida belägring mot palestinierna, där svälten är ett vapen.

Redan innan den totala blockaden inleddes 18 januari, kördes Gazas generatorer på en tredjedels effekt då Israel redan strypt bränsletillförseln [1] och från och med den 18:e hindrade man till och med mat och medicin från FN att komma in. [2] [3] [4]

Att det politiska etablissemanget i Israel ger sig på vanliga civila palestinier är tyvärr ingen större sensation, och detta agerande har man sett många många gånger tidigare. Det är ett agerande som varje gång är det lika avskyvärt, och totalt ovärdigt en demokrati.
Den alltid utmärkta Amira Hass på Haartez har en strålande artikel om hur man resonerar ifrån israeliskt håll, och hur detta tankefel, placerat oss i dagens situation.

Efter Hamas valseger så har det israeliska agerandet gjort att Gaza karaktäriseras som världens största utomhusfängelse och en FN rapport häromdagen beskrev att 79% av invånarna i Gaza lever i fattigdom, närmare 60 % av barnen i Gaza och nästan 50 % av gravida kvinnor lider av anemi, beroende på järnbrist. Över 80 % av invånarna i Gaza är beroende av hjälp utifrån.[5]

Man får faktiskt fråga sig vad Israel tror ska ske, när den överväldigande majoriteten av Gazas invånare varken är "terrorister" eller militanta, och inte har någon som helst möjlighet att förändra på situationen i Gaza. När man dessutom inte har man någon möjlighet att försörja sig själva via den privata sektorn, då varken export eller import fungerar, blir folket realiteten mer beroende av Hamas och arbeten skapade av deras myndigheter - och det kan väl knappast varit målet…

De sista som drabbas i Gaza är de militanta – de har sedan länge egna försörjningslinjer från Egypten, vilka inte den israeliska armen rådde på ens när man var på plats i Gaza, likadant var det med raketbeskjutningen.

Så när den totala blockaden av Gazaremsan hävts temporärt, och bränsle har tillåtits anlända, (vilket gjorde att man kan köra generatorerna som genererar ström för Gaza stads 500 000 invånare inklusive sjukhus i 7 dygn till), kan man fundera på hur tongångarna varit om man öppet talat om att ge sig på elförsörjningen till israeliska sjukhus. [6] [7]

Man kan även notera hur upprört det blir, och hur moraliskt förkastligt det anses när det diskuteras att säga upp EU:s handelsavtal med Israel, eller bojkott av Israel, och då är det givetvis inte ens tal om att ge sig på den israelisk sjukvården eller att svälta israelerna…[8] [9]

Omvärldens reaktioner på Israels meningslösa excesser var glädjande nog skarpa och avvisande, vår utrikesminister, Carl Bildt har varit glasklar på denna punkt[10] [11] [12][13]

Att ge sig på 1,5 miljoner i Gaza, drabbar även palestinierna på Västbanken och allra mest drabbar det palestiniernas president Mahmoud Abbas, som regeringen Olmert dyrt och heligt dessutom lovat George Bush att stötta och hjälpa. I ljuset av de senaste händelserna framstår han som ännu svagare och utan reellt inflytande.

Saken accentuerades ytterligare när Hamas tidigt på onsdag morgon 23 januari, helt sonika sprängde stora delar av den stål-barriär som utgör gränsen mot Egypten.( En barriär som tidigare under mycket möda och stort besvär, rests av den israeliska militären.)
Detta gjorde att hundratusentals Gazabor fick möjlighet att ta sig till Egypten och handla väl behövda förnödenheter, och uppleva en viss frihetskänsla.

Hamas agerade var oerhört välplanerat och det var inte bara en stålbarriär som föll, utan även alla meningsfulla argument för att hålla en blockad mot Gaza, vilket ger Olmert en möjlighet att upphäva ett uselt beslut, utan att tappa ansiktet. (Om möjligheten tas i Israel återstår att se.)

Märkligt nog så verkar det som att ingen i Kairo, Tel Aviv eller Washington på allvar insett möjligheten till att Hamas skickligt kunde utnyttja Mubaraks svaga och omöjliga position i egenskap av USA:s allierade dessutom efter Israel, näst största bidragsmottagare.

Genom det geniala draget av Dupond & Dupond, f´låt Ehud & Ehud,(Olmert & Barak) att ge sig på vanligt folk i Gaza, gjorde det fullständigt omöjligt för Mubaraks säkerhetsstyrkor att omgående stänga gränsen mot Gaza.
Jag hade inte velat vara i Mubaraks kläder inför det ramaskri som uppstått i Arabvärlden om han hade varit den som förhindrat att Gazaborna köpte mat i Egypten, för att Israel & USA hade bestämt att folket i Gaza skulle svälta…

Hålet i muren har skapat diverse möjligheter att greppa, för den som vill:

Hamas har deklarerat att man vill samarbeta både med Egypten och Abbas rörande gränsövergångarna till Egypten.

Det kan i sin tur bana vägen för det som Saudiarabien arbetat länge för, en palestinsk samlingsregering, vilket även i dagsläget är det bästa sättet för Abbas att öka sitt inflytande, trots att Hamas kommer att ta åt sig äran.

Hamas har sedan länge erbjudit en vapenvila med Israel som det maktberusade israeliska styret förkastat många gånger, är det möjligt att tänka annorlunda när ledande israeliska hökar som Mofaz öppet talar om det?

Eller ska regeringen Olmert fortsätta att offra invånarna i Sderot samt den kidnappade israeliske soldaten Shalit på en meningslös policy som redan har misslyckats. Ska man för en gångs skull visa att man lärt sig av misstagen och sätta målet främst, trots att det går via ett eldupphör med Hamas?
Återigen är inte svaret givet…

Det man dock kan vara säker på är att ingen av de närmast berörda på båda sidan gränsen, invånarna i Sderot och invånarna i Gaza , kommer att protestera om lugn och normalisering kommer via ett avtal om eldupphör.

Modern Jul i Palestina

2007-12-21T11:15:00.002+02:00

Felciterad historiker på besök

2007-11-19T23:54:00.001+02:00

Så fick Sverige besök av Benny Morris (ö)känd historiker ifrån Israel som 1987 ställde till med en rejäl sensation när han publicerade sin bok The Birth of the Palestinian Refugee Problem, och med detta skapade en egen genre inom den israeliska historieskrivningen, "nya historiker".

För 20 år sedan, då palestinierna inte officiellt existerade i det israeliska medvetandet, (och fortfarande inte gör hos de mest extrema Israel"vännerna") var Morris avslöjanden i boken bok högst sensationella.

Per Jönsson på DN passade på att intervjua Morris under visiten, vilket resulterade i artikeln Varnar för ny Förintelse, där hans hans arbete och åsikter beskrivs.
Eftersom jag har läst andra intervjuer med Morris så var det inget som jag reagerade eller tyckte var speciellt anmärkningsvärt med Jönssons text, utan Morris säger det som som han har upprepat de senaste åren.

Men som så ofta när det gäller Israel & palestinierna så uppstår kontroverser när man minst anar det - så även i detta fallet.
För mindre än en vecka efter Jönssons artikel publicerats så skriver Morris brev till DN och påstår att Jönsson "förvrängt både den israeliska historien" och "vad han sagt".

Dagen efter (24 /10) följer även svensk Isarelinformation upp och kör samma brev med rubriken "Benny Morris rättar artikel i Dagens Nyheter", där även hela Morris kommentar till Jönsson publiceras, samt även en pliktskyldig notering att Jönsson också publicerat ett "försvar".

För vems skull dementerar egentligen Morris?
Åtminstone jag ställer mig frågan varför den i Israel boende Benny Morris plötsligt blir så bekymrad över en artikel i en svensk dagstidning. En artikel som dessutom uppenbarligen har översatts och förmedlats till honom.

Om man betänker att Morris åsikter och forskning är 20 år gammal och i bland allmänheten i Israel inte numera betraktas som speciellt sensationell, mer än emellanåt väldigt "vänster". Samt att DN sannolikt inte har någon större spridning i Israel, så kan det väl knappast vara för israelernas syn på honom eller staten Israel, som Morris skriver brev till tidningen och anklagar om vrångbilder.
Istället så måste snarare dementin handla om Sverige och svenskarnas syn på Israel.

Jag skulle snarare vilja påstå att det som inträffat är att larmet återigen har ringt hos Isarellobbyn i Sverige. Man har insett att när forskare som Morris börjar gräva ibland liken i garderoben, och i DN uppriktig säger som det är; -Visst vi slängde ut palestinierna för vi ville ha en egen stat och sedan vill vi dessutom helst glömma att det skedde - så gynnar det inte folks bild av Israel.

Att folk mitt i frukosten får en betydligt mer svårsmält inblick i det israeliska samhället och det klimat som emellanåt råder rörande historien, inte är information som är odelat positivt.

Visst har svensk Isarelinformation gjort reklam för Morris besök, men när man kortfattat beskriver honom i termerna "omstridd" och att han skulle ha dragit "delvis andra slutsatser av sin forskning än tidigare" [1] så passar det lite för väl in i bilden av hur lobbyorganisationerna försöker negligera hur de palestinska flyktingarna uppstod.

Om man dessutom jämför presentationen av Morris och hans omvälvande forskning rörande faktiska händelser (6 rader!), med den nästan euforiska och vältaliga beskrivningen om hur man har hittat spår av möjliga nazistiska planer för judarna i Palestina, (50 rader långt) så blir skillnaden rent skrattretande.[2]
Det råder ingen som helst tvekan vart fokus ligger, och vad man helst vill prata om.

Men hur var det med det då med Per Jönssons "förvrängningar"?
Jo hela Abramowicz upplägg bygger på att man ska tro att fel begåtts, och det är därför Morris "rättar och Jönsson publicerar ett "försvar".

Att man inte ens nämner rubriken på Jönssons kommentar till det hela var "Vad bråkar professorn om?" förstärker bara intrycket av att det som sägs i Jönssons artikeln är inte det som Morris tycker och står för, och därmed inte en riktig bild av Israel.

"I en uppmärksammad intervju i dagstidningen Haaretz för några år sedan hävdade Morris rent av att Ben Gurion gjorde ett stort misstag genom att inte "fullfölja jobbet", det vill säga jaga bort alla araber väster om Jordanfloden. Och han menade att med en sådan fullbordad etnisk rensning av hela landet skulle Israel i dag vara "en lugnare plats", skrev Jönsson.[2]

Vad Benny Morris faktiskt sa i Haaretz 2004, kan man läsa i sin helhet här,
sid 1 sid 2

Under rubriken: When ethnic cleansing is justified
[Haaretz] You went through an interesting process. You went to research Ben-Gurion and the Zionist establishment critically, but in the end you actually identify with them. You are as tough in your words as they were in their deeds.

[Morris] ...”But I do not identify with Ben-Gurion. I think he made a serious historical mistake in 1948. Even though he understood the demographic issue and the need to establish a Jewish state without a large Arab minority, he got cold feet during the war. In the end, he faltered."

[Haaretz] I'm not sure I understand. Are you saying that Ben-Gurion erred in expelling too few Arabs?

[Morris] "If he was already engaged in expulsion, maybe he should have done a complete job. I know that this stuns the Arabs and the liberals and the politically correct types. But my feeling is that this place would be quieter and know less suffering if the matter had been resolved once and for all. If Ben-Gurion had carried out a large expulsion and cleansed the whole country - the whole Land of Israel, as far as the Jordan River. It may yet turn out that this was his fatal mistake. If he had carried out a full expulsion - rather than a partial one - he would have stabilized the State of Israel for generations."

Det råder knappast några större oklarheter, och så här lät det i Washington Post, 10 mars 2007:
“[Morris] began speaking out in interviews. Among his more surprising contentions was that Ben-Gurion should have expelled more Palestinians during the 1948 war to leave a stronger Jewish majority between the Mediterranean Sea and the Jordan River.

"If the man was already driving out people, maybe he should have gone the whole hog," Morris says now. "Perhaps in the end population exchanges and transfers, although they may have caused great suffering at the time, may in the long run have been better for everyone concerned."[3]

Att Jönsson undrar över vad Morris egentligen bråkar om, är lätt att förstå.
Detta är var vad Morris ville kännas vid i DN, och det är förvisso korrekt, men det är definitivt inte hela bilden:
[Haaretz] And today? Do you advocate a transfer today?

[Morris] "If you are asking me whether I support the transfer and expulsion of the Arabs from the West Bank, Gaza and perhaps even from Galilee and the Triangle, I say not at this moment. I am not willing to be a partner to that act. In the present circumstances it is neither moral nor realistic. The world would not allow it, the Arab world would not allow it, it would destroy the Jewish society from within. But I am ready to tell you that in other circumstances, apocalyptic ones, which are liable to be realized in five or ten years, I can see expulsions. If we find ourselves with atomic weapons around us, or if there is a general Arab attack on us and a situation of warfare on the front with Arabs in the rear shooting at convoys on their way to the front, acts of expulsion will be entirely reasonable. They may even be essential."

Som man kan se så stöder Morris öppet den etnisk rensning som skedde 1948, och anser att till och med att man borde ha genomförts i en större omfattning.
I dagsläget tar han inte avstånd ifrån etnisk rensning som sådan, utan bara att han inte stöder det "för tillfället", vilket även Jönsson påpekar i sin kommentar.

Rörande vad israeliska skolböcker säger om 1948, så rapporterade BBC 22 juli, 2007, att den israeliska regeringen för första gången godkänt en bok som behandlar fördrivningen av palestinierna. Boken ska dock enbart användas i arabisk-israeliska skolor, så till hur stor del den kommer hela israels befolkning till godo återstår att se...[4]

Avslutningsvis så hävdar Morris med hänvisning till att lite över 15 % av palestinierna stannade kvar, att det inte skulle ha existerat, (eller rättare sagt att det saknas bevis för) någon generalplan för att fördriva palestinierna. Det är ju hans huvudpoäng med sin forskning, vilket Jönsson även har noterat.

Förutom att sättet att resonera är fullständigt halsbrytande, så kan man ju fråga sig; om judarna hade lyckats att fördriva även de resterande 15 % av araberna, vilket då Morris anser att man borde ha gjort, hade han även i sådana fall fortfarande pratat i termerna av att det saknades en "medveten politik"...

Varför svensk israelinformation försöker "rätta" fel som inte existerar, kan man bara spekulera i. Men när samma organisation låter nazisternas oraliserade planer få upptill 8 gånger så mycket plats, som palestiniernas högst reella katastrof - då kan man ju fundera om det inte är annat som borde rättas.

Tidigare inlägg om Svensk Israelinformation

Det förlorade landet

2007-11-14T16:56:00.001+02:00

Göran Rosenbergs Det Förlorade landet (1996) kommer nu ut i sin 3:e upplaga, det tycker jag är glädjande, och inte på något sätt oförtjänt.

Det som jag uppskattar med Rosenberg är den lågmälda, lite filosoferande, resonerande karaktären i hans språk. Därmed inte sagt att Rosenberg är otydlig eller oklar i sina åsikter om Israel och palestinierna, utan tvärt om fast förankrad i humanism och pragmatism, pekar han på hur uråldriga dogmer, som exempelvis fästningen Masad, fortfarande ges ett oproportionell utrymme i dagens högst moderna israeliska samhälle.

Hur dagens soldater i den israeliska hi-tech armén, i suggestiva facklors sken(!) uppe på Masada svär en ed likt den lilla grupp av judisk extremister, seloterna som för 2000 år sedan hellre dog än överlämnade sig till den romerska övermakten – Masada ska aldrig falla igen.
Rosenberg drar den uppenbara parallellen med hur dagens ledare med hjälp av barriären och diskriminerande lagstiftning försöker göra Israel till någon form av modernt Masada, eller "villa i djungeln" som dåvarande premiärministern Ehud Barak valde att formulera det.

Jag tycker emellanåt det är trevligt att läsa texter som behandlar ämnet under mer skönlitterära former än enbart uppräknande av fakta, diskussionen och resonemangen blir då lätt en matematisk exercis.
Där John Pilger och Noam Chomsky väljer att luta sig mot rader av explicita fakta och siffror, väljer Rosenberg att ofta måla med en bred pensel. Det ger fördelen av mindre plottrighet och en mer löpande text, där man inte hela tiden behöver sitta med bokmärket i fotnoterna längst bak. Inte desto mindre är Rosenbergs texter precis lika slagkraftiga.

Det förlorade landet, är en bok som alla intresserade av konflikten mellan palestinier och Israel, oavsett kunskap och sympatier borde läsa.
Den reser en rad frågor hur det står till med judiska staten och demokratin Israel, vart man är på väg, hur man kommer att behöva förändra sig för att överleva.

Den som tidigare inte har läst något av honom kan läsa utt utrdag ur Det förlorade landet här

Och efterordet till den tredje upplagan läser du här

Göran Rosenbergs övriga artiklar, som är precis lika läsvärda hittar du här

Därför råder inte fred...

2007-10-31T23:21:00.002+02:00

Fientligt territorium & Fredskonferensen

2007-09-24T13:58:00.001+03:00

När då Islamiska Jihad kasserade in sin största vinst på en qassamraket någonsin, så var risken att Ehud Olmert, skulle välja den populistiska vägen och lyssna på ropen på hämnd och beordra en saftig markoffensiv mot Gaza och själv plocka några enkla poäng.

Nu verkar det dock som att Olmert har avstått av flera tänkbara anledningar; en raid in i Gaza riskerar att bli ännu ett militärt fiasko där soldaters liv riskeras i onödan, den skulle ändå inte förhindra raketbeskjutning, dessutom man har provat detta så många gånger tidigare att IDF i praktiken har ersatt taggtråden mot svängdörrar i gränsen Gaza/Israel…

För att ändå stävja den blodtörstiga hemmaopinionen, så fick man ju ändå göra någonting, och då blev det att kalla Gaza för "fientligt territorium", och börja antyda att man skulle klämma åt Gazaborna ännu mer, genom kollektiva bestraffningar. Som om det inte även det skett någon gång tidigare…

Nu kan förvisso Ehud Olmert och hela hans säkerhetskabinett kalla Gazaremsan för Ankeborg och alla dess invånare för Kalla Anka utan att det för den sakens skull skulle ändra 1 millimeter på de åtagande Israel har genom Genèvekonventionerna, och andra internationella traktat.

Jag anser att den största anledningen är att Olmert har fått förhållningsorder ifrån Washington att sitta ner i båten, inför höstens happening, Mellanösternkonferensen i USA.

Efter att ha visat ett totalt ointresse för en fredlig lösning mellan Israel och dess grannländer, sedan våren 2002 då den arabiska Beirut deklarationen sjösattes, så tror tydligen Bushadministrationen att man i elftetimmen klarar att trolla fram en kanin ur en hatt, och lanserar ett nytt försök med "Vägkartan".

Problemet är att den amerikanske utrikesminister Condi Rice mfl uppenbarligen inte begriper att Vägkartan är i praktiken död. 2005 skulle den ha genererat en palestinsk ”stat”, år 2007 är vi inte 2 millimeter närmare och det tack vare samma administration som Rice företräder…
Annars är väl Rice:s största merit avtalet om Gaza, som Israel omgående bröt…

Oavsett så hoppas Bushadministrationen att Saudiarabien ska skänka lite tyngd och dignitet till detta, så då går helt enkelt Washingtons planer före Israels. Att sedan Saudierna inte alls har sagt ”ja tack”, utan tvärt om är mycket skeptiska och tveksamma till hela tillställningen, gör att ett hårdhänt ”svar” från Israel i Gaza, säkerligen får konsekvenser för deltagandet.

Huruvida Syrien, medlem i gamla "axis-of-evil" kommer, återstår även det att se. Israels Ehud Olmert har i alla fall har levererat ett fantastisk uttalande om möjligheterna till fred med Syrien.

"Under rätt förutsättningar, så kan vi förhandla förutsättningslöst" sa Olmert.
Och detta sagt av samme man som nyligen beordrade en flygraid djupt in på syriskt territorium…
Man kan ju faktiskt ställa sig den befogade frågan vad vitsen är med att ställa krav för att börja förutsättningslösa förhandlingar…
Oavsett så innebär fred med Syrien att Israel fullständigt lämnar Golanhöjderna som man intog under rådande eldupphör 1967.

Kvartettens Mellanöstern ombud Tony Blair, vars uppgift är att få ordning på palestiniernas ekonomi gladdes säkerligen av den föga förvånande nyheten att israelerna inte alls gjort som man lovat i december 2006 , att minska på vägspärrarna, utan tvärtom har dom ökat. Dessutom vägrar man sedan april månad att leverera uppgifter om antalet.

Sedan har regeringen Olmert faktiskt lyckats att frige 91 Fatah medlemmar 1 2 3 som hållits som fångar "som en gest av välvilja gentemot palestiniernas president Mahmud Abbas under den muslimska fastemånaden ramadan”. En "gest" som då förväntas ge Abbas ökat stöd ibland palestinierna…

Med tanke på att Isarel håller någonstans 11 000-10 000 palestinier som fångar, så är det ett talande mått på det ”stöd” moderata palestinska ledare får från Israel…

Som man kan se är förutsättningarna för att något stort skulle ske under november-mötet i Washington ganska usla. Frågan är bara om Bushadministrationen själva är kapabla att inse det…

Lyckträff visar att skadade räknas olika

2007-09-11T12:04:00.001+03:00

Så har tydligen militanta palestinier för en gångs skull lyckats träffa en militär installation med en qassamraket.
Bredvid kibbutzen Zikim som etablerades i Negevöknen 1947, så har den israeliska armén placerat ett träningsläger, märkligt nog.

Att blanda civilbefolkning med militära installationer är väl att betrakta som att använda civila som sköldar, något som IDF gjorde frekvent under förra Libanonkriget.
Men vilket den israeliska militärcensuren förhindrade reportrar att rapportera om…[1]

Vid civila offer är standardrutinen ifrån IDF att anklaga palestinierna (och för all del Hizbollah) att man använder civila som sköldar. Att anklagelserna i allmänhet är grundlösa gör saken knappast bättre…[2]

En intressant aspekt är att man ifrån israeliskt håll börjat räkna in chockskadade, under antalet skadade person. Och förvisso blir säkert folk traumatiserade när det dimper ner en raket i närheten, och naturligtvis kan man betrakta det som en form av skada, inte tal om något annat. Men man kan även fundera över om detta är ett sätt att få upp siffrorna, när det i realiteten inte skadas så många israeler fysiskt, i motsats till palestinierna…

En annan aspekt är att detta aldrig tas upp när det gäller den palestinska befolkningen, hur många hundratusentals palestinier är chockskadade av den israeliska armens agerande, och borde sålunda även läggas till de officiella siffrorna över skadade…

Om man går på de preliminära siffrorna från Batar Zikim, så verkar det som av de 60 tal skadade, består ett 10-tal av fått lättare splitterskador, resten chockade.

Förra året rapporterade Human Rights Watch:
Two changes in IDF artillery practices in April 2006, roughly corresponding with Hamas’s taking over the Palestinian Authority (PA) following its January victory in parliamentary elections, led to a significant jump in civilian casualties. This was evident in that all 59 Palestinian deaths and all but eight of the 270 injuries due to Israeli artillery fire into Gaza occurred after the change in IDF practices.

First, the IDF greatly increased the number of artillery shells fired: a total of 446 rounds were fired in March 2006 while 4,522 rounds were fired in April 2006.10 Between May and November, when the IDF instituted a moratorium, the number of shells fired fluctuated between 113 (October) and 3,709 (July) per month, averaging more than 1,350 shells per month.

The second change was an increase in artillery attacks in the immediate vicinity of civilian residences. There is evidence that this was a deliberate policy: an Israeli newspaper reported in April that the IDF had narrowed the “safety zone”—that is, the minimum distance it required between a potential target for its artillery and the nearest homes or populated areas—from 300 meters to 100 meters, a report that the IDF refused to affirm or deny.11 This new policy undoubtedly added to the number of civilian casualties and damage to civilian property. There was no parallel increase in rocket fire in April 2006. [3]

Samtidigt som man räknar chockskadade israeler som skadade, så har man minskat säkerhetsgränsen till 100 meter när det gäller artilleribeskjutning av civila palestinier i Gaza, och i april 2006 så sköt man 4522 salvor mot Gaza...

Häromdagen landade några raketer utanför staden Sderot, och vittnen berättar: ”My daughter called me terrified and hysteric,” one mother says, ”our children are studying under fire”.[4]
Det barnen fick uppleva var säkerligen otrevligt, men använder man samma mått på säkerhetsavstånd som IDF använder gällande civila i Gaza, så är denna händelsen i Sderot och många andra, inget att skriva om…

En annan aspekt på chockskador är det israeliska flygvapnets terroriserande av hela befolkningen i Gaza genom att på låg höjd bryta ljudvallen, och genom det generera kraftiga smällar, "Sonic booms". Hur många blir traumatiserade och chockade av detta…[5] [6]

Hur responsen från IDF blir på träffen tältet i Zikim, återstår att se…
De senaste veckornas hänsynslösa agerande från dess sida i Gaza, ger dem knappast några marginaler för ännu ett debacle, särskilt om man betänker att det faktiskt var soldater som träffades.

Jag tänker inte vara krass och säga att det är rätt åt någon det som sker - däremot måste israelerna dra upp huvudet ur sanden och prata med Hamas.
Enbart ett politiskt avtal kommer att generera ett slut på qassamraketerna.

Eller är det så att regeringe Olmer cyniskt sitter och väntar tills en raket åstadkommer tillräcklig skada för att ge legitimitet åt det 975 israeliska markanfallet mot Gaza. Attacker som de senaste decennierna visat sig vara totalt meningslösa...