Gaza - en kort tillbaka blick

Det är snart ett år sedan Ariel Sharon genomförde Israels ensidiga tillbakadragande från Gazaremsan efter 38 års närvaro.
På en yta av 360 kvadrat km, motsvarande en tiondel av Gotlands storlek, trängdes 1, 4 miljoner palestinier med ca 8000 bosättare. Detta har gjort området till ett av de mest tätbefolkade områdena i världen, och den palestinska befolkningen i Gaza ökar årligen med ca 4%.

Hela idén med tillbakadragandet var att israelerna skulle dra sig tillbaka, stänga dörren och förklara att Gaza inte var ”ockuperat” längre och därefter inte bry sig om vad som fanns på andra sidan gränsen, palestinierna skulle få klara sig själva.
Den inte helt obetydliga detaljen i sammanhanget var att Israel ändå skulle bibehålla kontrollen över Gazas gränser och luftrum.

Nu ska man naturligtvis ha klart för sig att när Sharon för första gången offentliggjorde sina planer för Gaza, i januari 2004, så fanns det ingen önskan att palestinierna skulle få det bättre, utan Gaza var tvärtom, en belastning för Israel.
Det var både dyrt och farligt för armén att beskydda bosättarna där, och allt tyder på att Sharon såg Gaza som ett bondeoffer, som skulle möjliggöra att Israel i ett senare skede lade beslag på åtskilliga bitar av Västbanken.

När det väl var dags i augusti 2005, så ställdes det omfattande krav på de moderata palestinierna att evakueringen inte skulle beskjutas av militanta element, som då skulle ge ett sken av att israelerna flydde från Gaza. (Vilket man i realiteten ändå gjorde, utan motståndsgruppernas ständiga attacker på bosättare och militär, så hade israelerna naturligtvis inte evakuerat…)
Evakueringen skedde utan incidenter från palestiniernas sida och palestiniernas nytillträdde president Mahmoud Abbas höll sitt löfte.

Den 5 augusti så tog den deserterade och ”försvunne” israeliske soldaten Eden Natan Zada, och äntrade en buss i Haifa i norra Israel med sitt vapen. Han väntade tills han nådde till den arabiska staden Shefaram där han dödade 4, och skadade ett dussin israeliska araber.

Till sist så dödades Zada av en folksamling, och för ett par veckor sedan började israeliska polisen arrestera invånare i staden för mord på Zada! Detta obegripliga agerande har naturligtvis rört upp känslorna rejält bland araberna i Israel.

Nåväl, i den israeliska politiken mot Palestinierna är en av grundbultarna att man konsekvent missgynnar de moderata krafterna, till förmån för de extrema.
Sålunda valde Sharon ett ”ensidigt” uttåg som direkt gynnade den hårda linjens män, istället för ett förhandlat avtal med Abbas. Detta hade naturligtvis varit ett ess i rockärmen för de moderata, att ta fram i de stundade palestinska valen. När Israel för första gången lämnar palestinska områden så sker det efter förhandlingar. Men nu skedde inte så.

Samtidigt som Sharon gav Abbas en välriktad pungspark, så fick Hamas dessutom en oväntad present inför kommande palestinska val, man kan riktigt tänka sig att Sharon gnuggade händerna av förtjusning…

Den 4 januari 2006 så slog ödet till, och Ariel Sharon fick en omfattande Stroke, och befinner sig sedan dess i ett ”vegetativt tillstånd”, som för några dagar sedan rapporterades hade försämrats.
I de palestinska valen den 25 januari 2006, så tog mycket riktigt Hamas över makten från det Fatah för första gången och tog 74 platser mot Fatahs 45, av totalt 132 platser i parlamentet.

Detta var grundförutsättningen för att Sharon skulle kunna falla tillbaka på den gamla klassiska israeliska propagandan, påståendet att det inte fanns någon ”palestinsk partner” att prata med.
Detta skulle i sin tur ”tvinga” Sharon att ensidigt dra upp gränsen på Västbanken, och därmed skriva in sig själv i de israeliska historieböckerna.
Denna gräns hade Sharon redan så lägligt definierat genom byggandet av en olaglig mur tvärs över Västbanken.

Den första delen av Sharons plan hade lyckats, fast han fick aldrig själv uppleva det. Resten kommer knappast att förverkligas, och Ariel Sharon kommer istället att bli ihågkommen för sitt ansvar i massakrerna i Beirut 1982.