Varför prata med palestinierna, när man kan skjuta dom istället?

Som det nu har visat sig så har det under en tid förekommit inofficiella samtal (naturligtvis) mellan Gilad Shalits kidnappare och israelerna, enligt både Haaretz och DN ska detta ha skett via Hosni Mubarak Egyptens president.
Detta är naturligtvis ingen större sensation eftersom det brukar gå till på detta viset, Hizbollah och Israel har en lång tradition av att byta fångar med varandra, och det pågår säkerligen även förhandlingar på den fronten också.

Denna gången framställdes istället kidnappningen som en attack på staten Israel, i och med att Shalit blev kidnappad inne i Israel av palestinier från Gaza.
Förvisso är kidnappningen en kränkning av Israelsgräns, men när bröderna Osama och Mustafa Abu Muamar kidnappades dagen innan i Gaza den 24 juni, av israeliska styrkor så var gränsen inget problem i sammanhanget.
Inte heller när israeliska jetplan den 28 juni kränkte Syriens gräns och flög över President Assads sommarresidens, var gränsen något större hinder för israelerna. Man kan ju fundera på reaktionen om det hade varit syriska plan som flugit över Knesset istället…

Föga förvånande så är det den gamla vanliga israeliska dubbelmoralen som gäller; en kränkning sker först när gränsen passeras av någon annan än israelerna själva.

Nu använde Israels premiärminister Ehud Olmert kidnappningen som en förevändning för att attackera Gazaremsan i ”Operation Summer Rain” som även inleddes 28 juni.

Mönstret är välbekant, 2002 använde Ariel Sharon liknande svepskäl, för att inledda "operation Defensive(!!) Shield", som la de palestinska myndigheterna på Västbanken i ruiner, och förstörde åratal av vad palestinierna mödosamt byggt upp.

Bland det första som bombades var Gazas stora elverk, som förser Gazaborna med färskvatten och elektricitet. Vidare så sprängdes en livsviktig bro, så Gaza delandes i två delar.

Detta var givetvis krigsförbrytelser, eftersom civila mål inte får attackeras, och bombningarna är att betrakta som en kollektiv bestraffning som även det är förbjudet enligt krigets lagar.

Sedan dess har attackerna avlöst varandra och den 3 augusti gick UNICEF ut med en pressmeddelande som ger en god bild över det groteska israeliska övervåldet riktat direkt mot civila.

En annan målande beskrivning gör Defence for Children International
De beskriver hur 200-250 artillerigranater dagligen regnar över Gaza, hur israeliska F-16 ägnar sig åt att skapa ”sonic booms” dvs man ägnar sig åt att spränga ljudvallen över tätbebyggda områden, vilket får husen att skaka, fönstren att splittras, dörrar att flyga av gångjärnen. För att inte tala om den panik och skräck det genererar på barnen.

När det gäller traumatiserade barn så är det som bekant annat som gäller när det rör sig om israeliska sådana...

I artikeln hävdas det att 22 500 israeliska barn behöver psykologhjälp efter Israels krig med Hizbollah, vilket naturligtvis är tragiskt.
Detta kan man jämföra med de 838 200 palestinska barn som lever i Gaza och under hela sin uppväxt dagligen utsatts för den israeliska statsterrorismen.

Nu visar det sig alltså att allt detta har varit totalt meningslös destruktivitet från regeringen Olmerts sida, eftersom man sedan tidigare sitter i hemliga förhandlingar för att få loss Shalit.
Valet att förhandla hade man naturligtvis från början, ivrigt förespråkat av Shalits närmaste.

Extremisterna i Gaza lär säkert glädja sig åt den monumentala vishet som regeringen Olmert visar, när han låter ännu en generation växa upp utan några framtidsutsikter eller något att leva för.