Tre män och en båt

Så har den alltmer impopuläre Tony Blair annonserat sin avgång inom ett år, en impopularitet som grundar sig mycket på hans nära relation med Bushadministrationen.

Under den återstående tiden ska han ägna sig åt att försöka få igång fredsprocessen igen, berättade han på sitt besök i Beirut.
I Blairs uttalande, kan man känna igen Bill Clintons ord från 2000, då han likaledes försökte få ett bättre avslut på sin president tid, än att bli ihågkommen för sin affär med Monica Lewinsky.

Att Blair ska lyckas med att ha något större inflytande över George Bush är ytterst tveksamt, av historien att döma, och hans sits är väl som svagast nu.

Men naturligtvis, britternas historiska skuld i Balfourdeklarationen är knappast bortglömd av den arabiska befolkningen, i det tidigare mandatet Palestina.
Så visst hade det varit en synnerligen lämplig historisk gest om Tony Blair kunde få ett slut på ockupationen och förverkliga staten Palestina, men det är förmodligen ingen som är någon större optimist att dessa 3 försvagade herrar ska lyckas med att ta ett första litet steg mot detta.

Ehud Olmers avgång har krävts av många i Israel efter det katastrofala och onödiga anfallet på Libanon, där skadorna beräknas till 3,6 miljarder dollar.
Olmerts belackare i armén försöker redan reparera den krossade bilden av en oövervinnelig armé och odlar ”dolkstöts”-myten för fullt; att israeliska armén minsann var kapabel att besegra Hizbollah men man hindrades av politikerna…

Det är väl högst troligt att Olmert gamblade med en rejäl vinst över Hizbollah , att det då skulle vara mycket lättare att lämna delar av Västbanken, men okunskap & en rejäl portion arrogans samt, en motiverad och välbeväpnad Hizbollah, satte krokben.

Det ensidiga tillbakadragandet från Västbanken, som var Kadimas centrala budskap i valet, är numera skrinlagt, och Olmerts tvingas kämpa för sin politiska existens.

Mahmoud Abbas verkar ha lyckats med en samlingsregering, tillsammans med Hamas, men det återstår att se hur mycket faktiskt politiskt inflytande han har över sitt egna bångstyriga Fatah.
Som ett brev på posten brukar israeliska bombräder inträffa så fort palestinierna sitter i samtal för att enas, och extrema element inom Hamas och Fatah brukar inte heller försätta tillfället med våldsaktioner när samtalen inkluderar israeler…

I egenskap av moderat kraft har Abbas inga direkta ess i rockärmen utan tvingas bygga sin politiska existens på israeliskt godtycke.


En kvalificerad gissning är att Hamas förväntar sig att Abbas ordnar med frigivandet av deras fängslade toppolitiker, där en militäråklagare i skrivandes stund har stoppat frigivningen av de 20 sista, och Israel kräver säkerligen säkerhetsåtgärder mot de militanta, och mitt i mellan sitter Abbas…

Vad Olmert och Abbas ska prata om återstår att se, eftersom bådas manöverutrymme är begränsat, men om israelerna börjar tala med palestinierna så är det ett litet steg åt rätt håll.
Blairs uppgift i sammanhanget är väl att försöka hålla styrfart på båten, samt ösa ur det vatten som säkerligen kommer att stänka in under färden.