Snacka går alltid, Obama!

Att Barak Obama är en erkänt duktig retoriker är vida känt, och hans mycket emotsedda och efterlängtade tal i Kairo gjorde nog ingen besviken - möjligtvis den israeliska högern – och omdömet har i de flesta fallen varit att talet var utmärkt.

Så kommer det – men, som de flesta kommentatorer även påpekade rörande Mellanöstern i allmänhet, och situationen med palestinierna och Israel i synnerlighet, så räknas inte amerikanskt fagert tal - utan det är förändringar på marken som räknas.

Aftonbladets Wolfgang Hansson kallar talet en knäpp på näsan åt Israel.
Men då missar nog Hansson syftet; det finns ingen anledning för Obama att knäppa Benjamin Netanyahu på näsan – än.
Syftet med talet var att försöka lyfta USA:s anseende i arabvärlden - cementerat i botten genom kriget i Afghanistan, anfallet på Irak och med en George W Bush som tidernas mest ”pro-israeliske” president.
Som synes harsannerligenen inte Bush hjälpt varken Israel , eller USA:s situation i regionen..

Det första steget i strategin att återställa ett anseende är då att dels bryta med föregående administration, och dels visa att man faktiskt är något att räkna med - därför tal i Egypten.


The Independents Robert Fisk, som bor i Beirut sedan ett antal decennier tillbaka, är från sin horisont tämligen vass i observationen rörande valet av plats - Kairo.
Att välja att tala om frihet och demokrati i Egypten där USA:s gunstling, den 80 årige autokraten Mubarak huserar, är knappast bra symbolik.

”[Obama] can, and will, surely, try his global-Arab line; that every Arab nation will be involved in the new Middle East peace, a resurrection of the remarkably sane Saudi offer of full Arab recognition of Israel in return for an Israeli return to the 1967 borders in accordance with the UN Security Council Resolution 242. Obama will be clearing this with King Abdullah on Wednesday, no doubt. And everyone will nod sagely and the newspapers of the Arab dictatorships will solemnly tip their hats to the guy and the New York Times will clap vigorously.

And the Israeli government will treat it all with the same amused contempt as Netanyahu treated Obama's demand to stop building Jewish colonies on Arab land and, back home in Washington, Congress will fulminate and maybe Obama will realise, just like the Arab potentates have realised, that beautiful rhetoric and paradise-promises never, ever, win against reality”

”Araber vet att Obamas tal gör lite skillnad”, summerar Fisk.
Ord och inga visor, från en rutinerad herre.


Intressant är även att ordförande för Hamas politiska utskott, Khaled Meshaal, i en intervju med den alltid utmärkte Helen Cobban, gör ungefär samma bedömning som alla andra;
”We want to see practical steps by the United States such as ending Israel's settlement activity, putting an end to Israel's confiscation of Palestinian land and its campaign to Judaize Jerusalem; an end to its demolitions of Palestinian homes; and the removal of the 600 checkpoints that are stifling normal life in the West Bank.

Rather than sweet words from President Obama on democratization, we'd rather see the United States start to respect the results of democratic elections that have already been held. And rather than talk about democratization and human rights in the Arab world, we'd rather see the removal of General Dayton, who's building a police state there in the West Bank”

Cobban pekar även på att Meshaal även ställer sig bakom grundförutsättningarna för en fredsprocess; ”We'll work for the success of any project that ends the occupation, restores Palestinian rights, and achieves the right of Palestinians to self-determination”

A change we can belive in

Under presidentvalskampanjen i USA var Barak Obamas slogan En förändring vi kan tro på och det är just detta – att i första hand ge palestinierna något att tro på, som blir Obamas utmaning. Mot detta står en regering i Israel som inte ens kan säga "tvåstatslösning"…

Efter två decennier av amerikanskledd ”fredsprocess” som enbart gett palestinierna massa nya bosättare och bosättningar, så duger det inte att försöka återuppliva gamla misslyckade amerikansk/israeliska överenskommelser - för att sedan försöka få någon palestinsk ledare att acceptera det hela.


Och även på den israeliska sidan så är behovet av förändring fullständigt uppenbart.
Israel ser sig själva som demokratins ledfyr i Mellanöstern, men på senare tid har den institutionaliserade diskrimineringen och rasismen mot den arabiska minoriteten i Israel nått nya och illavarslande höjder.
En fredsuppgörelse med palestinierna kommer även att innebära att det är slut med att använda etnicitet/religion som incitament mot den arabiska minoriteten i Israel.

Inför stundande val februari 2009 så upprepade partiet Vårt Israel försöket från 2003, att förbjuda vissa arabiska partier från att delta.
Sedermera upphävdes beslutet, men noterbart var att enbart 2 mindre partier (Meimad, Meretz) röstade mot, denna gången röstade både Labour och Kadima – partier som av många anses som både ”moderata” och ”mittenpartier” – för förslaget. [1][2]
Detta hindrande dock inte att Vårt Israel, med Liberman i spetsen - gick till val med slogans explicit riktade mot den arabiska minoriteten i Israel - att segla in som tredje största parti i Israel.


Det gamla talesättet säger att Diplomati är att be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att han ser fram emot resan - och det är exakt vad Barak Obama måste göra med Benjamin Netanyahu.
Idag är Obama hyllad och uppburen för sina retoriska färdigheter, men det är inte efter dessa parametrar man bedöms – glapp mellan tal och verkligheten på marken kommer obönhörligt att avslöjas när palestinier i Gaza, Västbanken & Östra Jerusalem möter sin vardag.