Fler bosättare, mera elände

När Ariel Sharon annonserade Israels tillbakadragande från Gaza, så möttes det rättmätigt med en stor nypa skepticism från omvärlden. Vad är karl ute efter nu, frågade man sig, väl medveten om att Ariel Sharon varken ägnar sig åt välgörenhet eller plötsligt börja följa internationell lag, såvida det inte fanns ett högre syfte.

Från Isrelvännernas horisont sågs uttåget som ett svek, alternativt så målades allt rosenrött; detta var ett steg på ”Vägkartan” (som Sharon iofs aldrig accepterat fullt ut) och alla problem med palestinierna skulle därmed vara lösta.

Många bedömare 1 2 3 pekade på att Sharons Gazaplan sannolikt var ett bondeoffer, man släppte dyra & farliga Gaza som bara var en belastning, för att sedan lägga beslag på ideologiska, strategiska och värdefulla delar av Västbanken. Ett agerande som i praktiken omöjliggör en fungerande Palestinsk stat.

Svenska Israellobbyns Leading Lady, Lisa Abramowicz, kunde inte acceptera detta och festligt nog anklagade hon upprört Peter Löfgren för att vara "onyanserad" (!!).

Man kan ju fundera om Abramowicz är lika upprörd över att Adolf Hitler onyanserat förknippas med en av historiens värsta Folkmord, istället för den känsliga konstnärssjäl han även var, men det är en annan story…

Ett år senare är inte freden 1 millimeter närmare, situationen i Gaza är värre än någonsin. Efter att väl fungerande demokratiska val hållits på arabisk mark (vilket inte tillhör vanligheterna) så straffas befolkningen istället.

"I praktiken har palestinierna utsatts för ekonomiska sanktioner - det är första gången ett ockuperat folk behandlas på detta viset."
Från John Dugards rapport, FN:s ombud för mänskliga rättigheter

Rapporten läser du här

De amerikaledda sanktionerna slår som vanligt mot fel personer, men som tidigare bekymrar det styret i USA, föga.

På bosättningsfronten så rapporterar Haaretz att man bygger i de tredubbelt illegala "utposterna", som är ett brott mot Vägkartan, brott mot israelisk lag, brott mot internationell lagstiftning.
Försvarsminister Peretz lovade att skulle dom skulle tömmas under sommaren 2006.
Istället så valde regeringen Olmert att huvudlöst istället kasta sig in i ett krig mot Libanon, vilket man förlorade både militärt och politiskt, för när röken skingrats var inte Hizbollahs positioner som låg i ruiner, utan Israels.
Bosättarutvecklingen på Västbanken, kan man lugnt konstatera, har enbart gått åt ett håll, vilket har uppmärksammats 1 2

Intressanta är det att notera, att bosättarantalet ökar årligen med 5.5%, jämfört med 1.8% för hela israels befolkning i stort.

Som ovan noterat så evakuerade man 9000 bosättare under stort spektakel från Gaza år 2005, trots detta så är antalet bosättare större nu 250 000, än vad det var år 2004 med 243 000 bosättare. Utvecklingen går käpprätt åt fel håll, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet i sammanhanget.

Lägg därtill till Östra Jerusalem med sina 200 000 bosättare, där Israel via etnisk ingenjörskonst försöker förhindra och strypa palestinsk utveckling och befolkningsökning, så är problemets magnitud enorm.

Så länge regering efter regering i Israel, huvudlöst och ryggradslöst, fortsätter att subventionera och stödja bosättningarna och bosättarna, finns det ingen förutsättning för samexisten och fred. Det är dagens enkla sanning.

Det är sannerligen ödets ironi att staten Israel som skapades till skydd för Judar, med vidöppna ögon själv aktivt ägnar sig åt att skapa fiender. Men det är naturligtvis oerhört praktiskt att själv producera det hat, som man sedan hänvisar till skulle var grund för Israels existens...