Bjurvald i återvändsgränden

Jag läser Bjurvalds senaste i DN Våldsideologin den verkliga återvändsgränden, och det känns som man förpassats tillbaka en eller två decennier.
Den här typen av ideologiskt färgad och världsfrånvänd propaganda trodde jag sedan länge hade passerat bäst-före-datum. Uppenbarligen inte så – istället så hejar Lisa "jag-har-egentligen-varit-mot-bosättningar-hela-tiden" Abramowicz på.


Men visst har Bjurvald alldeles rätt i att våldsideologi inte leder någonstans i Mellanöstern – i synnerlighet den israeliska och amerikanska våldideologin.
60 år senare står Israel i praktiken och stampar på precis samma punkt som 1948.

Om man överhuvudtaget ska använda en så intetsägande term som våldsideologi, så får man väl åtminstone försöka fylla den med innehåll.
Man kan verkligen ha synpunkter på vissa arabers åsikter om judar och den judiska staten – men att som Bjurvald framställa åsikten som obegriplig är bara ett mått på hennes ignorans.

Det är inte så lite symptomatiskt att Bjurvald i första meningen nämner "Hizbollah", men undviker att nämna att organisationen grundats som en direkt följd av Israels våldsideologi – den 20 år långa ockupationen av södra Libanon.
Även den religiösa "terroristorganisationen Hamas" nämns - som en gång i tiden stöddes av Israel för att splittra och motverka det sekulariserade Fatah:s kamp mot ockupationen…

Från judiska terrorgrupper, etnisk rensning och en aldrig slutande ockupation, bosättare och ständigt återkommande grovt israeliskt övervåld riktat mot civila, så är det knappast obegripligt att synen på sionism och Israel är synnerligen negativ i regionen. Man måste inse att saker har en förmåga att interagera i området.


"...då som nu hotas regionens främsta demokrati av grannar besatta av dess förintande".
Minsann, "besatta av dess förintande" - som om det skulle finnas ett uns av realism i att Hizbollah och Hamas skulle kunna rucka på Israels existens. Återigen väljer Bjurvald ideologi före pragmatism.

Dessutom är inte Hamas eller Hizbollah motståndare till demokrati, som man skulle kunna tro, utan har vunnit sin legitimitet via demokratiska val - precis som regeringspartierna i Israel. Om det skulle hållas val idag så skulle Mohammed Abbas Fatah förlora även Västbanken till Hamas.

Om man ska gnälla på Israels grannar - Israel har faktiskt fredsavtal med Jordanien sedan 15 år tillbaka (1994) och med Egypten 32 år (1977).
Staten har sedan 7 år tillbaka ett stående erbjudande om normalisering och erkännande från Arabförbundet, istället väljer Israel att fortsätta ockupationen av delar av Syrien, Libanon och de palestinska områdena. Våldsideologi.

Och visst är ordvalet intressant - att man gång på gång väljer att använda just ordet "förinta".
Aldrig talas det om att israeliska/franska/amerikanska företrädare vill förinta det iranska nukleära programmet, (även om man garanterat önskar så) men så fort det gäller Israel så är ord som förinta eller utplåna helt i legio.
I det svenska språket ligger Förinta och Förintelse väldigt väldigt nära varandra, så man behöver knappast vara hjärnkirurg för att begripa hur man önskar att associationerna ska gå.
Och rent logiskt – om Israel hade stått inför hotet av att "förintas" – visst hade man i sådana fall varit de första för att förorda ett fredsavtal – nu är man istället parten som förkastar och förhindrar.

Eller det "växande hotet från Iran"?!?
Jag har ännu inte sett en enda sansad och trovärdig förklaring till varför Iran plötsligt skulle attackera Israel – dessutom med kärnvapen? Varför skulle prästerskapet i Teheran, förstöra muslimernas heliga platser i Israel, bland annat Al-aqsa moskén?
Tror man att ständiga hot om israeliska bombraider mot Iran gör något annat än gynnar dess pratglade president?

Eller denna floskel; "Amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor"
Jaha, "hot mot världsfreden" – inga falska blygsamheter direkt, och den amerikanska approachen mot Gazas befolkning har sannerligen präglats av "undfallenhet", eller?

Man kan fundera över vad som genererat mest hot mot världsfreden, Bushadministrationens konfrontationsinriktade sabelviftande och patetiska "axel-of-evil" snack, eller Barak Obamas åtskilligt mer sobra omvärldsanalys.
Med tanke på att Obama precis har avverkat 100 dagar som president, så återstår det sannerligen att se om hans pragmatism är detsamma som undfallenhet.

Efter 8 år av kanonbåtsdiplomati i Mellanöstern från Washingtons sida - som i praktiken har stärkt de krafter man önskat försvaga på bekostnad av de moderata som man säger sig stödja - så är det fullständigt glasklart att denna approach har bara förvärrat saker.
Hur kan man då kalla avsteg från detta - "beklaglig och kontraproduktiv"? Målet måste väl vara viktigare än vägen.

Just hänsynslösheten i Bushadministrationens strategi har gjort att den av omvärlden är sedan länge är utdömd som meningslös och kontraproduktiv - den har varken resulterat i att minska Hamas inflytande i Gaza, eller gett människorna där ("i fundamentalisternas klor") en drägligare vardag.

Man kan verkligen fråga sig vad som är beklaglig och kontraproduktiv i Bjurvalds värld.