Val och möjligheter

Ett ofta förbigånget problem i försöken att nå fred mellan Israel, dess grannstater & palestinierna, utgör israels proportionella valsystem.
Det brukar ofta pratas om hur splittrade palestinierna är, men sällan nämns i samma andetag den israeliska splittringen - i valet 2004 ställde exempelvis 31 olika partier upp. [1]

I de bästa stunderna brukar landets demokrati beskrivas som ovanligt "livlig", men jag börjar snarare tycka det verkar som om skutan Israel har kommit väldigt nära roderhaveri – på 60 år har staten Israel haft 31 olika regeringar och inget parti har någonsin ensamt lyckas uppnå majoritet i Knesset…[2]

Detta torde väl vara någon form av demokratiskt världsrekord i vissa avseenden, men efter ett oräkneligt olika koalitioner och i snitt på ett val vartannat år - gör att landet i praktiken helt enkelt inte går att styra långsiktigt. Och långsiktigheten är A och O när man ska desarmera över 60 års hat och konflikt.

Och 10 februari 2009 så kommer det femte israeliska valet under en period på ca 10 år att hållas.

Detta står klart sedan Livni vägrade att acceptera Shas-partiets utpressning – det hade varit helt meningslöst att få med sig Shas i en koalition under premisserna att Jerusalem inte skulle finnas med vid fredsförhandlingar. Glädjande är att Livni vann i opinionsundersökningarna på ställningstagandet.
Naturligtvis kan inget parti stå över hela statens intressen, särskilt inte om ens stöd bara ligger på ca 10 % av väljarna, och Shas hade den goda smaken att sänka regeringen Barak innan han åkte till fredsförhandlingarna vid Camp David år 2000. Men det var Arafat som utsågs till sabotör, nej-sägare & allmän syndabock...

Den gängse principen har hittills varit; att inför val har den israeliska "högern" vunnit på våldsamheter, medan den israeliska "vänstern" och fredsrörelsen förlorat.
Nu är ju situationen sådan att det faktiskt råder ett lugn, både på Libanongränsen och Gaza gränsen, faktorer som sålunda borde räknas till fördel för vänstern. Naturligtvis kan oväntade saker inträffa.

Ulf Bjereld spekulerar i att Kadima och Labour kommer att strida om samma röster i kommande val - och det ligger något i det.
Det verkar som om den annars hökaktige Ehud Barak har valt att positionera sig mera vänsterut än tidigare och talar numera positivt om Arabförbundets fredsinitiativ – Berutdeklarationen.
Det har hävdats att både Labour och Kadima har mest att förlora på nyval – så Baraks agerande är väl säkerligen koordinerat med Livni i en form av taktik.


Likudledaren och högerpopulisten Benjamin Netanyahu, har i vanlig ordning deklarerat att Israel minsann tänker behålla hela Jerusalem och stora delar av Västbanken – åtgärder som omöjliggör en normalisering av Israel situation visavi världen i allmänhet och arabvärlden synnerlighet.

När Netanyahu så tydligt siktar in sig på bosättarna, så ser man tydligt hur Labour bundit ris åt egen rygg, genom att öka denna grupps inflytande. Vanligt sunt förnuft säger att man inte tänker rösta på den som i förlängningen kanske tänker göra en bostadslös – oavsett om bostaden är byggd på stulen mark och totalt olaglig från början till slut.


På den palestinska sidan så ska det även hållas val i början av 2009 (senast 9 januari), då President Abbas mandat går ut.
Hans sits är verkligen inte avundsvärd – men den kan förbättras om styret i Israel önskar så…

Situationen är sålunda; styret i Israel, nu och framåt, har möjligheter till en positiv växelverkan genom att påverka det palestinska valet i en gynnsam riktning - vilket i sin tur kan påverka de efterföljande israeliska. En möjlighet att ta vara på.

Det Ehud Olmert behöver göra är att börja leverera och inte bara muntligen säga vad som behöver ske. Att Olmert slutligen väljer att ta bladet ifrån munnen när han inte har mer att förlora, är definitivt inget som kommer att ge honom ett bättre eftermäle.