Palestina: En palestinsk stat?

31 mars 2008

En palestinsk stat?

11 Comments:

Anonym said...: Hade inte araberna tackat nej till FN´s delningsförslag av 1947 hade en palestinsk stat varit något större, om man säger så.; 03 april, 2008 10:12
Guardian said...: Tja, eftersom det tog sionisterna mindre än 4 månader ifrån att delningsresolutionen förkastades av araberna, till att de judiska terrororganisationerna attackerade just de områdena som skulle ingå i den arabiska staten, så hade det med största säkerhet inte spelat någon som helst roll vad araberna i Palestina sagt, eller inte.; 05 april, 2008 23:33
Anonym said...: Hm, vad är din tolkning av teckningen, måntro? Att drömmen om en palestinsk stat dog med Arafat? Eller att den vackliga palestinska konstitutionen byggdes runt att presidenten (mer eller mindre ordagrant PLOs ledare) skulle obehindrat behålla all makt, vilket i sig fallerade med att Arafat föll bort?

(Jag undrar faktiskt ärligt, även om frågetecknena ger ovanstående mening en sarkastisk ton)

I ovan kommentar behöver vi givetvis inte diskutera pan-arabisternas omedelbara ockupation av resterna av palestinamandatet, samt allmänna diskriminering och missbehandling av de palestinska flyktingarna ^^

(Och jo, det hade det nog visst. Dessutom ignorerar du faktumet att pan-arabisterna opponerat sig mot judiskt influx sedan 1921. Men det är en akademisk fråga).; 07 april, 2008 17:12
Guardian said...: Mike
Well, bilden är väl snarast en illustration till att man snart dagligen hör talas om nya bosättningsprojekt på fel ställe - djupare än så är det inte.
Jag får väl komplettera med några länkar till Peace Now mfl. för tydlighetens skull.

Arafat hade en unik ställning ibland palestinierna, jag tror att det var ett stort misstag at man inte bestämde sig för att skapa fred med honom.
Nu får man väl vänta på att Marwan Barghouti släpps fri i stället.

Rörande delningsresolutionen, så vet vi ju båda att resonemanget går ut på att man i efterhand, med facit i hand, skriver Palestinaaraberna på näsan för att man inte accepterade ett förslag som plötsligt delade ut ohyggligt med massa mark till kolonister, som i grund ägde några få procent. Ingen hade accepterat detta.

Det som jag inte köper med detta, är att accepterandet ringer väl minst sagt ihåligt, om man mindre än 4 månader senare attackerar – och dessutom etniskt rensar områdena…; 08 april, 2008 10:15
Anonym said...: Oh, du menade så. So what else is new? ;)

Jag tror inte att Arafat någonsin hade det intresset, eller inflytandet. Det är dessutom att skänka palestinierna betydligt mer enhet än de någonsin haft. Hamas didn't come out of nowhere.
Barghouti är faktiskt min våta dröm också. Må hända att han hatar Israel, bara han älskar Palestina mer (för att återspegla på Golda Meir lite).

Sen håller jag inte alls med dig om vare sig händelseförloppet eller sionisernas intentioner på 40-talet, men den frågan kommer vi inte att lösa här och nu =); 08 april, 2008 14:33
Guardian said...: Mike
Tja, det mesta rörande Israel och palestinierna är yesterdays news... ;)

Vad som Rabin & Arafat klarat att uträtta tillsammans om inte Yigal Amir velat skriva in sig i historieböckerna, kan man bara spekulera i. Man kan ju lugnt konstatera att efter detta så har det inte funnits någon riktig israelisk ledare.

Visst är palestinierna splittrade – men man kan ju knappast beskylla staten Israel för att vara enigheten personifierad…; 08 april, 2008 23:57
Anonym said...: Mjae...nu jämför du väl inte regelrätt parlamentariskt käbblande med små fulmiliser som kastar varandras polischefer från höghus och skjuter på varandras demonstrationer?; 09 april, 2008 10:09
Guardian said...: Mike
Nu jämför du väl inte regelrätt parlamentariskt käbblande med små fulmiliser som kastar varandras polischefer från höghus och skjuter på varandras demonstrationer?
***Inte alls! :)
Man kan ju bara se hur ofta det är parlamentariska kriser i Israel och hur ofta det hålls val… om man dessutom skulle räkna in käbblet och retoriken ifrån högern – så vet jag inte vad man skulle tro :-P

Att olika palestinska grupperingar skjutit på varandra är illa – men samtidigt är det förfarandet standard när det gäller den israeliska polisen/gränspolisen/militärens agerande mot palestinska demonstrationer eller civila – och då är det minsann ingen som klagar…

Går vi tillbaka så har vi gäng som Lehi & Irgun vilka inte var ett dugg bättre än Hamas eller Fatah, så sett.

F ö tycker jag att det inte är speciellt fair eller intressant att jämföra en situation där palestinierna levt under konstant ockupation eller blockad de senaste 40 åren, med hur det idag ser ut i Israel.; 09 april, 2008 18:20
Anonym said...: Fast personligen så ser jag den ganska dynamiska israeliska politiken som ett hälsotecken. Om de israeliska valsiffrorna varit mer lika de på Kuba hade jag snarare varit orolig.

Att sen jämföra interna stridigheter med externa är bara äpplen och päron. På samma sätt ser jag allvarligare (om än positivt) på när israelisk militär sätts in mot israeliska medborgare (exempelvis i Gaza) än i en territorial konflikt.

Jämförelsen med Irgun och Stern är alldeles utmärkt. Den ena absorberades frivilligt av Haganah och den andra upplöstes efter en snabb konflikt. Ledarna från respektive grupp gick över till att bli regelrätta politiker, och ingen låtsades om att ha några privatmiliser.

Att sen ursäkta den interna palestinska politiken med att de haft det svårt är bara löjligt. Det vore som att argumentera för en snällare straffskala för fattiga? Det finns en hel del man måste offra för att få till en nationalstat, det har israelerna om några (glöm inte att Israel höll matransonering fram till 1959) visat prov på. Att Hamas och Fatah ska sluta skjuta ihjäl varandra är verkligen inte mycket krävt i sammanhanget,; 09 april, 2008 21:23
Guardian said...: Mike
”Dynamisk” – visst, men likväl är israelerna precis lika splittrade, och det var den punkt jag tyckte var intressant att peka på. Sedan är väl det mesta mer friskt än om man jämför styrelsesättet på Kuba :)

Rörande interna stridigheter eller externa, så var ju även där poängen att man sköt mot civila.
(Det kan ju även vara på sin plats att notera att det var Bushadministrationen som försökte störta det demokratiskt valda parlamentet genom en militärkupp av Fatah-Dahlan..)
I sak spelar ju det ingen större roll om det är israelerna som skjuter mot palestinier, eller om palestinierna skjuter på varandra. Man skjuter inte på civila.

Irgum mfl integrerades/upplöstes när staten Israel var fait accompli, och något annat lär knappast hända med de palestinska beväpnade grupperna.

Snällare straffskala för fattiga lär knappast vara aktuellt – däremot ser man till omständigheterna när man tillämpar straffskalan… ;)

Det handlar inte överhuvudtaget att ursäkta någonting - de interna palestinska stridigheterna har Israel varit en mästare på att utnyttja och underblåsa – härska genom att söndra.
Israel kunde ha agerat annorlunda om man eftersträvat enighet…

Man ska inte glömma att grunden ändå består i att israelerna ska pallra sig ut ifrån Västbanken, och därefter ska Gaza & Västbanken bli en palestinsks stat – allt annat är krumbukter på vägen.; 10 april, 2008 13:36
Anna said...: Något så sällsynt som en intressant och saklig diskussion trots 48-referenser...mer sådant :)

Jag skulle tolka teckningen som att den palestinska enheten dog med Arafat, och till viss mån också hoppet om staten. Plus att bosättningspolitiken i praktiken omöjliggör en palestinsk stat utanför Ramallah, ungefär.

Vill passa på att länka till en väldigt intressant intervju med Zakariya Zubeidi i Haaretz http://www.haaretz.com/hasen/spages/971604.html.

Vad som har varit är en sak, men problemen är inte lösta och det finns en rätt påtaglig risk för internt våld även på Västbanken. Att blicka framåt är faktiskt rätt oroväckande.; 13 april, 2008 19:41

Skicka en kommentar

<< Home