Selektiv solidaritet, Nima?

Idag, i slutet på juni är Nima synnerligen upprörd över vad som sker i Iran och vad han anser vara folks bristande engagemang, och exempel på selektiv solidaritet när det gäller demonstranterna i Iran. Man är hellre för palestinierna, än iranierna...
Det är naturligtvis lätt att förstå upprördheten med tanke på Nimas bakgrund, men samtidigt faller han själv offer för det yx-svingande format som han som kolumnist själv ägnar sig åt - så länge inga bygger barrikader i protest på Essingeleden, så existerar i denna värld inget stöd till demonstranterna i Teheran...


Annat var det i januari. Jag minns Nimas kolumn i City, då den sedan länge planerade israeliska attacken mot Gaza, operation Cast Lead (Gjutet bly), rasade för fullt.
Då skrev han en cynisk krönika över just folks val av engagemang, och i synnerlighet engagemang för palestinierna - Är svartas lidande 30 gånger mindre värt?


Några dagar senare följde han även upp med en stadig rallarsving mot en pricksäker karikatyr av den liberala ikonen Dilsa Demirbag-Sten.
Visst har Nima all rätt att tycka att bilden är "juvenil", men är personangrepp och kommentarer om knark, ett mått på större mognad?

En lite mera vuxen approach hade varit att åtminstone nämna något om det tveksamma i att en förtroendevald i Röda korsets styrelse, går på stödmöte till förmån för den stat som just attackerat sjukvårdare och ambulanser tillhörande Röda korset.


Och varför ska stöd till palestinierna ständigt bedömas, värderas och villkoras utifrån vad jag tycker och gör för folket i exempelvis Sudan?
Jag har inga som helst behov i att spekulera i Nimas stöd till iranska demonstranter. Det räcker väl att konstatera att vi har olika fokus – men inte nödvändigtvis olika synsätt.

Visst, nu bedyrar förvisso Nima; "Jag är absolut inte ute efter att förminska vare sig lidandet i, eller engagemanget för, Gaza. Det är självklart bra att folk bryr sig"
Fint - varför måste han då anamma samma föraktfulla och insinuerande retorik som bland annat Per Ahlmark & Lisa Abramowicz har kört de senaste decennierna. Varför ifrågasätta, och ställa folks lidande mot varandra?
Är det någon skillnad på sorgen och lidandet hos den förälder som får sitt barn skjutet av en israelisk krypskytt, sprängt på en buss i Jerusalem av en självmordsbombare eller dödat av milisen i Sudan?


Men nu är det sommar, och saken gäller inte Gaza utan Iran och då finns det inga förbehåll mot engagemang; "Jag beundrar verkligen de här killarna och tjejernas dedikation och engagemang" , säger Nima, och då är det inte tal om svartas lidande skulle vara 30 gånger mindre värt.



I de snabba kolumnisternas tid, är det lätt att man tappar tidsperspektivet; demonstrationerna i Iran har pågått i drygt 1 vecka, palestiniernas kamp för frihet och upprättelse har pågått under decennier - därav skillnaden i uppmärksamhet.

Det är fullt möjligt att vi ser början på något nytt i Iran, men oavsett måste Nima inse att omvärldens engagemang och stöd är något man inte får per automatik, oavsett om man hojtar "selektiv solidaritet", utan något man får kämpa sig till. Se på palestinierna.