Vem skall SKMA bränna nästa gång?

Så var det dags för ännu ett varv med anklagelser om påstådd antisemitism, med tillhörande motanklagelser.

Är det något man vid det här laget känner igen så är det de återkommande cyklerna med israeliskt våld och/eller ökade brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket i sin tur leder till kritik – som gör att SKMA tar fram både lupp och förstoringsglas för att försöka hitta antisemitiska företeelser ibland just Palestinasympatisörer på vänsterkanten.

Vem minns inte epilogen till det israeliska blodbadet i Gaza 2008-9, Operation Gjutet Bly, då det plötsligt orkestrerades en kampanj där man i praktiken påstod att om det fanns olämpliga inskickade kommentarer på ens blogg så var man själv antisemit, eller behjälplig sådana om man länkade till vissa bloggar.
(Att måttstocken aldrig tillämpas på de proisraeliska bloggarna, där både inlägg och kommentarer länkningar kan vara både rasistiska och islamofoba utan att man på SKMA brydde sig ett uns - för man sysslade ju enbart med antisemitism, gu bevars...)


Nåväl, det här med ”vänsterns” påstådda antisemitism är ingen nytt, tvärt om.
Tidningen Expo publicerade i april 2003 en artikel, Antisemitismens återkomst, skriven av Stieg Larsson.
Intressant nog så nämns inte vänster eller Palestinasympatisörer överhuvudtaget, tvärt om konstaterar Larsson "Slutsatsen måste dock bli att attityderna till antisemitismen snabbt håller på att luckras upp inom den populistiska extremhögern",

År 2006 gjords så en undersökning - Intoleransrapporten från den statliga myndigheten Levande historia.
Som synes så visar rapporten att antisemitismen är minst på vänsterkanten.

Antisemitismindexet minskade ju längre ut på vänsterkanten man kom, och på motsvarande sätt ökade det när man gick åt högersidan.
(Naturligtvis existerar det även antisemitism inom vänstern - det har till exempelvis Göran Rosenberg gett Henrik Bachner rätt i när han kommenterade hans verk - men frågan är givetvis frekvensen.)

Det är här någonstans märkligheterna med SKMA:s arbete börjar, för varför lägger man i princip all sin kraft på att granska och kritisera de grupperingar som har minst antisemitiska tendenser?
Varför kopplas dessutom granskningen till kritiker av Israel?
Om man nu vill arbeta för att minska antisemitismen, borde man inte i sådana fall börja med de grupper där åsikterna är som vanligast?

Exempelvis så är enligt rapporten, antisemitismen mer än dubbelt så vanlig inom folkpartiet - än bland syndikalisterna, men jag har aldrig sätt några rubriker från SKMA om Folkpartiets, eller liberalers problematiska syn på judar.
Däremot så förekommer svepande formuleringar om "vänsterns" syn, och att vänstern "aldrig" vill prata antisemitism, eller kännas vid den.

Detta leder i sin tur till ilskna, indignerade kommentarer och dementier från ”vänstern” - som ändå bara genererar nya anklagelser från SKMA nu istället om vänsterns ”blindhet” inför de egna problemen, undersökningar till trots…


Jag tror att de problem som SKMA säger sig uppleva, inte beror på folks ovilja att diskutera antisemitism och rasism som sådant, utan att folk inte är intresserade av att diskutera frågan utifrån SKMA:s premisser. Vilket är något annat, och mer än väl förståligt.

Ta exemplet med Veronica Palm (s) som plötsligt anklagades av SKMA:s Willy Silberstein för gjort ”antisemitiska uttalanden” genom att citera Björn Afzelius sång från 1982, Medan bomberna faller.
”Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.”



Argumentationen gick ut på att benämningen ”de utvalda” skulle applicera på hela judenheten, och därmed skulle Palm ha gjort sig skyldig till antisemitism.
(”Dom Utvalda refererar inte till ett land, utan till judar som grupp. Och det är dessutom en beteckning som i detta sammanhang – och helt i linje med traditionell antisemitisk argumentation – syftar till att framställa judar som överlägsna och ondskefulla.”, ”Det är antisemitiskt. Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp.”)
Nåja, att majoriteten av befolkningen staten Israel faktiskt är judar, kan knappast vara en hemlighet för Silberstein…


Om man nu önskar att diskutera antisemitism, torde en bra början vara intellektuell hederlighet - att man faktiskt försöker förstå vad folk verkligen menar och tycker. Inte ägna sig åt massa vantolkningar och tillskrivningar.

Till att börja med så var Afzelius lyrik en retorisk fråga 1982, det var inget explicit påstående att folk verkligen skulle brännas längre fram i tiden.
Idag närmare 30 år senare så vet vi att Israel har varit inblandade i ett oräkneligt antal attacker samt ett par krig, Libanon 2006 och Gaza 2008 - där man i det sista de facto brände folk med napalm.

Kan det vara svårt och otydligt att uppfatta vad Afzelius kan ha menat med epitetet ”de utvalda”? Är det svårt att se rågången, för att använda ett populärt uttryck.
Avsåg Afzelius judar i Stockholm, New York - eller i Israel, en stat där faktiskt judar ”bombar palestinska tältläger i södra Libanon”, som han sjunger.
Eller menar han hela judenheten?
Borde inte direkt var 10 000 kronorsfrågan…

Noterbart – den av Silberstein upptäckta ”antisemitismen” kan ju knappast bestå i Palms citering, utan måste ju i rimlighetens namn bestå i Afzelius ursprungliga textstrof…
Dessutom är sången är knappast okänd - Palm nämnde den själv på sin blogg hösten 2009, utan att någon överhuvudtaget reagerade…
Om man nu plötsligt anser att denna strof är flagrant antisemitisk - varför har ingen i sådana fall på alla år uppmärksammat Afzelius antisemitism, tidigare?

Som synes, om man lite lugnt och nyktert tittar på anklagelserna mot Palm så slås man mer av den usla argumentationen från SKMA än någon uppenbar antisemitism.
Är det inte dags att SKMA börjar engagera sig och granska antisemitismen där den enligt undersökningar grasserar mer, nämligen på högerkanten.