Ett jämbördigt självmål

Som de flesta känner till så består ungefär 20 % av israels befolkning av palestinier, vilket för en del är ett problem, för andra en självklarhet.

Det som skapar problem är att israel definierar sig som en judisk stat – vilket innebär att det är skillnad i synen på dem som är judar och de som inte är, vilka behandlas annorlunda och ofta diskrimineras.

Man har sålunda redan från början byggt in ännu en konflikt i samhället, utöver den i grunden existerande; den spillra av palestinier som lever i nuvarande Israel är antingen sådana som valde att stanna kvar i området under den etniska rensningen som utfördes strax innan staten utropades 1948, eller är barn till dessa.

Diskrimineringen kan exempelvis ta sig i uttryck i att de ekonomiska medlen som allokeras till arabiska studenter är betydligt mindre än till judiska studenter i samma situation.

Ett annat exempel är så har vi den famösa och skamliga lagen som sedan 5 år tillbaka explicit ska förhindra att palestinier i Israel gifter sig med palestinier från de ockuperade områdena. Eller om man ska vara petig, så visst kan dom gifta sig – men leva ihop i Israel är inte aktuellt.
Jämför gärna det otroliga klemandet med bosättarna och deras (o)"naturliga tillväxt".

Men valet av gemål är inget problem som gäller för världens judar, som oavsett är välkomma till Israel.

Undantagen stavas FN:s människorättsutredare Richard Falk som kastades ut, och debattören och författaren Norman Finkelstein som tidigare besökt staten 15 gånger, som inte bara huvudstupa slängdes ut – utan även blev bannlyst på 10 års tid!
Judiska människorättsförespråkare och ockupationskritiker göra sig icke besvär, men judiska nynazister från Ryssland går utmärkt.


Idag 60 år efter att staten bildades har det fortfarande inte ännu funnits med något arabiskt parti i en regeringskoalition i Israel.
Visst, man kan argumentera utifrån att om "bara" alla palestinierna enat sig och röstat så hade dom haft en starkare röst – vilket är korrekt - men samtidigt krävs det ju även att regeringsbildare i den judiska staten Israel ska ha intresse av en stärkt arabisk röst, eller vara intresserad av att använda sig av ett arabiskt parti. Därom är jag ytterst tveksam.

Man kan ju ta exemplet Ehud Barak, som gick till val på ett starkt fredsbudskap 1999 - ett budskap som stöttades av arabiska småpartier – men ändå valde Barak att inte ta med dessa partier när han byggde koalition efter sin valseger. Istället så satsade han på de i fredsfrågan svaga religiösa partierna – som mycket riktigt lämnade regeringen i strömhopp inför fredsförhandlingarna i Camp David år 2000.


Nu har i varje fall regeringen Netanyahu tillsatt en kommitté bestående av 11 personer, i syfte att öka antalet palestinier anställda av staten Israel, som för närvarande uppgår till svindlande 6,8 %…

En kommitté som ska arbeta för att öka den palestinska representationen, och se vad som händer - ingen av personerna i kommittén är palestinier!
Duktigare självmål har jag inte sett sedan amerikanska sionister vill bygga ett museum över tolerans - rakt över en gammal arabisk gravplats i Jerusalem.

Ibland kan man bara ställa sig i stum förundran, exakt hur tänkte man?