Jag nominerar Bradly Burston
Jag ser att utmärkta Anna Veeder har kommenterat Bradly Burstons kollumn i Haaretz
Jag kan i mångt och mycket hålla med i Annas slutsats, men bitvis lämnar Burston en del i övrigt att önska.
När Burston radar upp sina misstänkta som "förrått", så väljer han en majoritet av politiker från vad många israeler skulle beskriva som den israeliska vänsterkanten.
Man ska då vara på det klara med att vänster i detta fall handlar om synen på palestinierna, inte på ekonomin. I Israel kan man nämligen vara vänster när det gäller palestinierna och höger när det gäller ekonomin, och vice versa, så antalet olika politiska kombinationer som finns är ganska många…
Det jag tycker är ett problem med Burston är att han missar att det som folk kallar "vänster" i Israel i praktiken inte är speciellt vänster, utan handlar till största delen om partiernas inbördes positionering. Det är naturligtvis förståligt att Burston i egenskap av israel inte själv automatiskt reflekterar över detta, men om han hade gjort det så hade det gett artikel en ytterligare en dimension.
Dessutom hade det varit tydligare hur vänstern blivit förråd, om han hade haft en definition att förhålla sig till.
(Hur man förhåller sig till internationella traktat och lagar är för övrigt knappast en fråga om höger/vänster styre, utan ett rent juridisk ställningstagande. I demokratin Sverige är det knappast svårare för en borgerlig regering än för en röd-grön, att följa dessa lagar. Det samma ska naturligtvis gälla i demokratin Israel.)
Om man frångår Burston, så kan man se att det som snarare varit ledordet i Israel har varit att hålla samman ett folk som är minst lika splittrat som palestinierna. Därför har exempelvis vänstern under Arbetarpartiet (Labour) ägnat sig åt bosättningsbyggande sedan 40 år tillbaka, fast då gömde man sig bakom eufemismen att detta skulle vara relaterat till landets "säkerhet".
I slutändan har resultat ändå varit det som högern förespråkat som skett, ett förhindrade av en palestinsk statsbildning, även om högern naturligtvis hade sett ännu fler bosättningar.
På senare år har Labour i allmänhet och Shimon Peres i synnerlighet fungerat som fikonlöv åt den israeliska högern under Ariel Sharon. Med den urusla ursäkten att det skulle ha haft en dämpande effekt på besluten gällande palestinierna, har man istället frestats av maktens köttgrytor och valt att sitta med i koalition.
I praktiken har det funnits en samsyn mellan stora delar av den så kallade vänstern och högern rörande palestinierna, majoriteten av vänstern har inte på något sätt varit en större förespråkare av en fungerande palestinsk stat än vad högern varit. Den israeliska vänstern har ofta uppträtt som en lightvariant av den israeliska högern, och därmed gjort sig själva överflödiga. Som ett exempel på detta finns vänsterfredsduvan Perez från Labour numera i Sharon skapelsen, murbyggarpartiet Kadima…
De israeliska väljarna är inte på något sätt oskyldiga till det politiska landskapet, utan har glatt låtit sig förblindas och förledas.
2001 så valde man den ökände motståndaren till Osloavtalet Ariel Sharon, som gick till val på den osannolika parollen "fred & Säkerhet". Detta renderade honom 62.4% av rösterna mot Ehud Baraks 37.6, fastän Israeler och palestinier aldrig stått närmare varandra i Taba. Ett faktum som båda sidorna var överrens om.
År 2003 var det val igen, där Labour & Amram Mitzna gick till val på att lämna det ockuperade områdena, Sharon på att inte göra det, och vann återigen en jordskredsseger och Likud ökade med 19 platser i Knesset till 38, Labour förlorade 7 och minskade till 19...
Att Sharon varken levererade fred eller säkerhet, var uppenbarligen inget problem för de israeliska väljarna.
Och det var knappast en tillfällighet att det var stora delar av den uttalade vänstern som totalt okritiskt även anammade Ehud Barak & Bill Clintons mytologiserande av Arafat efter Camp David 2000, och gjorde sig därmed irrelevant eftersom man då återigen gjorde gemensam sak med högern.
Som Anna mycket riktigt påpekar så har numera ordet ”fred” förlorat all sin status i och med att det använts av folk som vitt och brett talat om behovet, men aldrig varit beredd att ta steget fullt ut (Barak), alternativt haft sina helt egna uppfattningar om vad det står för (Sharon).
Samtidigt kan man även se att när personer som Mitzna talar klarspråk vad som kommer att krävas för fred, så genererar det ytterst få israeliska röster…
Frågan man kan ställa sig är om det är åsikten som är "fel", eller varför den utalade "vänstern" inte röstar vänster när det kommer till kritan?
Vidare tycker jag att Burstons lista borde ha innefattat Yigal Amir, som i bokstavlig mening lever upp till rubriken "att varit personen som mördat vänstern" då han 1995 sköt ner dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin, just på grund av sitt signerande av Osloavtalet 1993 och arbete för fred mellan israeler och palestinier.
När Burston avslutar en annars intressant artikel med ett hudflängande av palestinierna för sin röst på Hamas 2006, blir han helt enkelt för onyanserad och därmed dålig.
Om han själv gör distinktion på vänster-höger i Israel, tycker jag att man likaledes ska göra skillnad på moderat palestinier visavi extremisterna, inte bara dra ”palestinierna” över en kam. (Den enkla förklaringen kan naturligtvis vara att Burston tyckte det var för magstarkt att utelämna Hamas & Islamiska Jihads destruktiva påverkan, när han sågar den israeliska vänstern.)
Med tanke på att moderata palestinier sedan 1988 försökt få tillstånd en fungerande tvåstatslösning utan någon framgång, så anser jag Burstons perspektiv blir väl kort.
Vidare tycker jag att Burston kunde ha problematiserat mer genom att nämna att israelerna i kritiska och avgörande val konsekvent gått åt höger, när man istället borde ha gått mer åt vänster. Detta har utan tvekan gynnat krafter i det palestinska samhället, som inte borde gynnats.
Om Burston valt att begränsa sin kolumn till israeliska politiker med dubiös vänsterprofil, som med det skadat vänstern, hade allt varit gott och väl. När han ändå väljer att blanda in den klassiska myten att palestinierna själva är orsak till avsaknaden av fred och egen stat, kan han lika gärna lista sig själv bland de andra som ”förrått” vänstern.
För det är nämligen så den israelisk högerns argumentation låter.
Jag kan i mångt och mycket hålla med i Annas slutsats, men bitvis lämnar Burston en del i övrigt att önska.
När Burston radar upp sina misstänkta som "förrått", så väljer han en majoritet av politiker från vad många israeler skulle beskriva som den israeliska vänsterkanten.
Man ska då vara på det klara med att vänster i detta fall handlar om synen på palestinierna, inte på ekonomin. I Israel kan man nämligen vara vänster när det gäller palestinierna och höger när det gäller ekonomin, och vice versa, så antalet olika politiska kombinationer som finns är ganska många…
Det jag tycker är ett problem med Burston är att han missar att det som folk kallar "vänster" i Israel i praktiken inte är speciellt vänster, utan handlar till största delen om partiernas inbördes positionering. Det är naturligtvis förståligt att Burston i egenskap av israel inte själv automatiskt reflekterar över detta, men om han hade gjort det så hade det gett artikel en ytterligare en dimension.
Dessutom hade det varit tydligare hur vänstern blivit förråd, om han hade haft en definition att förhålla sig till.
(Hur man förhåller sig till internationella traktat och lagar är för övrigt knappast en fråga om höger/vänster styre, utan ett rent juridisk ställningstagande. I demokratin Sverige är det knappast svårare för en borgerlig regering än för en röd-grön, att följa dessa lagar. Det samma ska naturligtvis gälla i demokratin Israel.)
Om man frångår Burston, så kan man se att det som snarare varit ledordet i Israel har varit att hålla samman ett folk som är minst lika splittrat som palestinierna. Därför har exempelvis vänstern under Arbetarpartiet (Labour) ägnat sig åt bosättningsbyggande sedan 40 år tillbaka, fast då gömde man sig bakom eufemismen att detta skulle vara relaterat till landets "säkerhet".
I slutändan har resultat ändå varit det som högern förespråkat som skett, ett förhindrade av en palestinsk statsbildning, även om högern naturligtvis hade sett ännu fler bosättningar.
På senare år har Labour i allmänhet och Shimon Peres i synnerlighet fungerat som fikonlöv åt den israeliska högern under Ariel Sharon. Med den urusla ursäkten att det skulle ha haft en dämpande effekt på besluten gällande palestinierna, har man istället frestats av maktens köttgrytor och valt att sitta med i koalition.
I praktiken har det funnits en samsyn mellan stora delar av den så kallade vänstern och högern rörande palestinierna, majoriteten av vänstern har inte på något sätt varit en större förespråkare av en fungerande palestinsk stat än vad högern varit. Den israeliska vänstern har ofta uppträtt som en lightvariant av den israeliska högern, och därmed gjort sig själva överflödiga. Som ett exempel på detta finns vänsterfredsduvan Perez från Labour numera i Sharon skapelsen, murbyggarpartiet Kadima…
De israeliska väljarna är inte på något sätt oskyldiga till det politiska landskapet, utan har glatt låtit sig förblindas och förledas.
2001 så valde man den ökände motståndaren till Osloavtalet Ariel Sharon, som gick till val på den osannolika parollen "fred & Säkerhet". Detta renderade honom 62.4% av rösterna mot Ehud Baraks 37.6, fastän Israeler och palestinier aldrig stått närmare varandra i Taba. Ett faktum som båda sidorna var överrens om.
År 2003 var det val igen, där Labour & Amram Mitzna gick till val på att lämna det ockuperade områdena, Sharon på att inte göra det, och vann återigen en jordskredsseger och Likud ökade med 19 platser i Knesset till 38, Labour förlorade 7 och minskade till 19...
Att Sharon varken levererade fred eller säkerhet, var uppenbarligen inget problem för de israeliska väljarna.
Och det var knappast en tillfällighet att det var stora delar av den uttalade vänstern som totalt okritiskt även anammade Ehud Barak & Bill Clintons mytologiserande av Arafat efter Camp David 2000, och gjorde sig därmed irrelevant eftersom man då återigen gjorde gemensam sak med högern.
Som Anna mycket riktigt påpekar så har numera ordet ”fred” förlorat all sin status i och med att det använts av folk som vitt och brett talat om behovet, men aldrig varit beredd att ta steget fullt ut (Barak), alternativt haft sina helt egna uppfattningar om vad det står för (Sharon).
Samtidigt kan man även se att när personer som Mitzna talar klarspråk vad som kommer att krävas för fred, så genererar det ytterst få israeliska röster…
Frågan man kan ställa sig är om det är åsikten som är "fel", eller varför den utalade "vänstern" inte röstar vänster när det kommer till kritan?
Vidare tycker jag att Burstons lista borde ha innefattat Yigal Amir, som i bokstavlig mening lever upp till rubriken "att varit personen som mördat vänstern" då han 1995 sköt ner dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin, just på grund av sitt signerande av Osloavtalet 1993 och arbete för fred mellan israeler och palestinier.
När Burston avslutar en annars intressant artikel med ett hudflängande av palestinierna för sin röst på Hamas 2006, blir han helt enkelt för onyanserad och därmed dålig.
Om han själv gör distinktion på vänster-höger i Israel, tycker jag att man likaledes ska göra skillnad på moderat palestinier visavi extremisterna, inte bara dra ”palestinierna” över en kam. (Den enkla förklaringen kan naturligtvis vara att Burston tyckte det var för magstarkt att utelämna Hamas & Islamiska Jihads destruktiva påverkan, när han sågar den israeliska vänstern.)
Med tanke på att moderata palestinier sedan 1988 försökt få tillstånd en fungerande tvåstatslösning utan någon framgång, så anser jag Burstons perspektiv blir väl kort.
Vidare tycker jag att Burston kunde ha problematiserat mer genom att nämna att israelerna i kritiska och avgörande val konsekvent gått åt höger, när man istället borde ha gått mer åt vänster. Detta har utan tvekan gynnat krafter i det palestinska samhället, som inte borde gynnats.
Om Burston valt att begränsa sin kolumn till israeliska politiker med dubiös vänsterprofil, som med det skadat vänstern, hade allt varit gott och väl. När han ändå väljer att blanda in den klassiska myten att palestinierna själva är orsak till avsaknaden av fred och egen stat, kan han lika gärna lista sig själv bland de andra som ”förrått” vänstern.
För det är nämligen så den israelisk högerns argumentation låter.
posted by Guardian | 15:30
8 Comments:
hrm...borjan var bra, men fortsattningen haller jag inte med om. Du bedomer israelisk politik helt utifran vad som anses ratt och fel i Sverige och att nar israelerna inte gor sa ar de "blinda".
Yigal Amir hade ett stort inflytande, men ett annu storre inflytande over valen varen 1996 hade Hamas sjalvmordsbombningar pa bussar och cafen i Tel Aviv. Fore dem hade Shimon Peres forsprang i opinionssiffrorna, sedan gick det utfor och Netanyahu vann. Men det kan tankas att Amir borde tas upp i listan.
Att man anser att nagon bidragit till en utveckling ar inte samma sak som att skyldigforklara den. Palestinierna ar inte marionettdockor aven om Israel ar starkare bade politiskt och militart.
Och har du last Burstons andra kolumner sa tror jag inte att du har missat hans egen stallning i fragan. Men det ar typiskt Palestinavanner att rata alla israeler utom de som lever utomlands och kallar sig antisionister. Trodde att du hade kommit langre an sa??
Guardian,
Vilket parti företrädde de moderata palestinierna i valet i Palestinska Myndigheten 2006, och hur många procent av rösterna de?
Läste om lite noggrannare...men jag vill i så fall förtydliga att jag inte uppfattar Burtons inkluderande av palestinierna som ett försök att häva över skulden på dem utan för att deras handlingar faktiskt bidragit till att döda den israeliska freds- eller vänsterrörelsen (som du så riktigt påpekar är det här en väldigt oklar definition).
Jag vet att palestinierna inte röstade Hamas för att de flesta av dem är islamister som inte stöder Osloavtalet, utan pga korruptionen och Fatahs allmänna misslyckande. Och till denna situation har den israeliska politiken också bidragit.
Hur saker och ting uppfattas är ju det avgörande för opinionen, även om fakta säger något annat.
T ex: en majoritet av israelerna anser att orsaken till att muren inte är färdigbyggd beror på alla de här irriterande, finkänsliga människorättsorganisationerna som hela tiden skickar protester till Högsta Domstolen för att de stackars palestinierna inte ska lida. Men det är inte sant - den israeliska regeringen har inte velat lägga fast en linje där stora bosättningar hamnar utanför, och därför har man helt enkelt skjutit upp beslutet. Gick man med på att bygga på gröna linjen så kunde den ha varit färdig för länge sedan (skulle ha varit färdig i slutet av 2005, idag är runt 65% färdig).
Eller Baraks framgångsrika kampanj efter Camp David - "det finns ingen partner". Nu börjar alla möjliga ifrågasätta om det här var korrekt...vilket det tydligen inte riktigt var. Åtminstone inte som Barak hävdade. Men det är för sent nu.
G. Tikotzinsky
Vilken betydelse lägger du i begreppet "moderat"?
Samma som du, i posten.
Jag syftar på Fatah
Dom fick 41,43 %
Anna
Som jag redan tidigare skrivit, hade jag gärna sett en betydligt längre och mer uttömmande artikel från Burston i ämnet, eftersom det är ständigt aktuellt.
Att palestinska extremister inte gjorde saken lättare för den israeliska vänstern/fredsrörelsen råder ingen som helst tvekan om.
Dock måste den israeliska vänstern/fredsrörelsen vara så pass självständig så man klarar av att ha ett eget program utan att vara så oerhört beroende av vad andra gör.
Man kan ju jämföra det med både Arafat och Abbas som i åratal la sin trovärdighet på att det var USA som skulle vara den opartiske medlaren som i slutändan skulle skapa en stat för palestinierna.
När Clinton i slutändan (föga förvånande) inte klarade det så rasade allt som ett korthus. Och när Bush inte på något sätt visade på att han tänkte konkretisera sin ”vision” om en palestinsk stat, slängde han i princip Fatah till hajarna.
Jag tror inte heller Burstons intention är att skylla allt på palestinierna, men just den slutkommentaren om den egna staten, är just det som cementerar vänsterns självbedrägerie att bara om Arafat sagt ”ja”, så hade alla problem på ett ögonblick löst sig.
I realiteten saknade Barak stöd i Knesset för det han lovade, samtidigt som högern var på frammarsch.
”Hur saker och ting uppfattas är ju det avgörande för opinionen, även om fakta säger något annat.” Indeed!
Rörande Barak var han ju bevisligen en ”serial-screw-up”, men därmed inte sagt att det var medvetet, då. (Vad han numera hävdar kan man ju lämna därhän)
Jag tror att hans största misstag var att han grovt underskattade högern och Sharon.
Naturligtvis borde han ha stoppat Sharon från att besöka Tempelberget, Barak var ju t o m medveten om att Sharon försökte att skada honom genom sitt agerande.
Naturligtvis hade det blivit ett himla liv på den israeliska sidan, men det hade inte triggat palestinierna på det sätt som Sharons illustration av israelisk överhöghet, gjorde.
Rörande ”partner” kommentaren så tror jag återigen att Barak gjorde en djup djup underskattning av den infernaliske Sharon. Jag tror att kommentaren initialt var tänkt som ett försök att skaffa sig ett (ännu) bättre förhandlingsläge mot palestinierna.
Felet var att han återigen inte insåg hur hans ord kunde användas av motståndarna till Oslo.
(Någonstans är det ödets ironi att möjligheternas man, Ariel Sharon, i och med sitt saboterande av Osloavtalet, i realiteten försatte sin sista möjlighet att skriva in sig i den israeliska historieboken bland de stora.)
Då fick vi reda på var du står. Jag återkommer på al-hamatzav.org vad gäller Fatahs partiprogram och handlingar, som du kallar "moderata."
Skicka en kommentar
<< Home