Alan Johnston fri Part II

Det är svårt att inte notera den illa dolda besvikelse som i vissa fall förekommit i kommentarer och reaktioner på frigivningen av Alan Johnston.
Att Hamas faktiskt lyckades med något som obestridligt var bra är tydligen oerhört svårsmält, och man kan fundera över om man hellre sett att det hela slutade i en katastrof, så man verkligen fått det bevisat vilka inkompetenta banditer Hamas är.

Ledarsidan på liberala Göteborgs Posten skämmer igen ut sig ordentligt igen när man redan initialt hävdar att ”När [Hamas] hade chansen i regeringsställning gjorde Hamas inget för att leda sitt folk mot fred och försoning”.
Det är på sin plats att påpeka att problemet faktiskt var Fatah:s ovilja att acceptera sin förlust i det palestinska valet och dela med sig av makten. Som rapporterat har Hamas sedan försökt skapa en samlingsregering men det har ideligen saboterats av USA, som kräver att Fatah står utanför denna, för plötsligt blev Bushadministrationen Fatahs bästa vän och rådigvare…

När GP helt ogrundat fortsätter ”… ett PR-trick helt fel i tiden med tanke på att [Hamas] förmodligen långt tidigare kunnat befria Johnston, men lät bli ” är det bara för dåligt.

Till och med frikyrkliga & mörkblåa tidningen Dagen vars sympatier knappast är okända, är mer ärliga än GP, eftersom man publicerar en fullständig kronologisk lista över vad som skett i Fallet Johnston. Där framgår det klart att Hamas inte hade kontroll över Gaza förrän 3 veckor sedan, den 14 juni.

GP publicerar även de samma kronologi, (båda tidningarna anlitar Arne Lapidus och har samma artikel) men är då tvungna att klippa bort datumet då Hamas tar över makten i Gaza, för att inte omgående skjuta ledarredaktionens ohemula påståenden i sank.
Fakta i målet är att det Fatah misslyckas under 4 månader, löser Hamas på knappt 3 veckor, oavsett Ledarredaktionens sunkiga insinuationer.

En sak som Hamas belackare lyckas att ignorera är att det med största sannolikhet var så att de som kidnappat Johnston hade skydd av Fatahs egna säkerhetsstyrkor, Johnstons egna vittnesmål pekar starkt på detta. Detta kan ju även förklara hur de tiotusentals personer som ingår i styrkorna under Fatah, inte lyckas med uppgiften tidigare.

Detta innebär ju i sin tur att om inte Hamas hade slängt ut delar av Fatah från Gaza, så hade Johnston förmodligen förblivit fången där betydligt längre.

Även Haaretz:s Avi Issacharoff gör sitt bästa 1 2 för att negligera det faktum att Hamas gjort något bra, och lägger istället ut texten om hur Hamas tidigare samarbetat med kidnapparna, Doghmush klanen.

Att Hamas slutligen satte ner foten handlade enligt Issacharoff inte om lag och ordning, utan istället om att Doghmush-tillhöriga Fatah män "ovetandes" attackerade Hamas folk, vilket i sin tur gjorde att Hamas vände sig mot klanen, och det var detta i sin tur som gjorde att blev Johnston fri!
Sålunda var Johnstons frihet inte något mål i sig för Hamas, utan resultatet av en lång och slumpartad händelseutveckling…

En betydligt mindre krångligt resonemang torde väl vara att milis under Fatah och Doghmush klanen egentligen stödde varandra (se ovan) och försökte bekämpa Hamas.
När Fatah besegrades, så försvann klanens stöd och i och med det visste man att klockan var slagen rörande Johnston, och utifrån det lyckades man förhandla sig till en bra deal, där man slapp efterräkningar för stödet till Fatah miliser.

Att sättet Hamas löste kidnappningen på, skulle ha varit ”Gaza-style” är också en underlig kommentar. Jag tror inte att några myndigheter som sysslar med kidnappningsfall hade gjort något annat än att applådera Hamas sätt att desarmera en farlig situation.

Man kan ju fundera över om Issacharoff bitterheten egentligen består i att det inte är de fångna israeliska soldaterna som släppts, för varför ska man jämföra det lugn man infört i Gaza med en kyrkogård och misskreditera Hamas för man lyckades få Johnston fri, saker som faktiskt är bra.

Dagens Nyheters ledarredaktion tycks å sin sida äntligen ha accepterat Hamas som en realitet, och insett att utan Hamas kan man inte gå vidare, och utifrån detta levererar man en helt okej ledare.
Dock kan man ändå inte låta bli onödiga kommentarer av typen att Hamas egentligen inte brydde sig om Johnston utan att syftet var att man ville "uppnå politisk legitimitet". En variant av Issacharoff resonemang.

Den givna kommentaren till detta är att Hamas faktiskt har fullständig politisk legitimitet, vare sig DN gillar det, eller inte!
I sammanhanget är det palestinierna som är den enda grupp som kan ge Hamas "politisk legitimitet"...
Att sedan omvärldens hyckleri när det gäller politisk legitimitet och demokrati i Mellanöstern är i det närmaste monumental, går knappast att anklaga Hamas för.

Att även DN nu indirekt kan medge att omvärldens strategi att isolera palestinierna har varit direkt dålig, är tecken på insikt vilket är bra. Dock det lite väl ryggradslöst när man ändå inte tar ansvar, utan ändå ska utmåla Fatah som ett större hot mot Hamas än vad omvärldens bojkott är.

Slutklämmen är ingen direkt höjdare; situationen handlar inte om någon "Palestinsk dödsdans" och att "Hamas försöker tänka bort Fatah".
Tvärtom, Hamas ville ha en samlingsregering, men Fatah vägrar ingå och agerar som om man inte hade förlorat ett demokratiskt val, ivrigt påhejade av de tidigare demokratiförespråkarna i Washington.

Däri ligger hotet mot palestinierna, och att det återigen kommer från Bushadministrationen är ingen tillfällighet.