06 juli 2007

Alan Johnston fri Part II

Det är svårt att inte notera den illa dolda besvikelse som i vissa fall förekommit i kommentarer och reaktioner på frigivningen av Alan Johnston.
Att Hamas faktiskt lyckades med något som obestridligt var bra är tydligen oerhört svårsmält, och man kan fundera över om man hellre sett att det hela slutade i en katastrof, så man verkligen fått det bevisat vilka inkompetenta banditer Hamas är.

Ledarsidan på liberala Göteborgs Posten skämmer igen ut sig ordentligt igen när man redan initialt hävdar att ”När [Hamas] hade chansen i regeringsställning gjorde Hamas inget för att leda sitt folk mot fred och försoning”.
Det är på sin plats att påpeka att problemet faktiskt var Fatah:s ovilja att acceptera sin förlust i det palestinska valet och dela med sig av makten. Som rapporterat har Hamas sedan försökt skapa en samlingsregering men det har ideligen saboterats av USA, som kräver att Fatah står utanför denna, för plötsligt blev Bushadministrationen Fatahs bästa vän och rådigvare…

När GP helt ogrundat fortsätter ”… ett PR-trick helt fel i tiden med tanke på att [Hamas] förmodligen långt tidigare kunnat befria Johnston, men lät bli ” är det bara för dåligt.

Till och med frikyrkliga & mörkblåa tidningen Dagen vars sympatier knappast är okända, är mer ärliga än GP, eftersom man publicerar en fullständig kronologisk lista över vad som skett i Fallet Johnston. Där framgår det klart att Hamas inte hade kontroll över Gaza förrän 3 veckor sedan, den 14 juni.

GP publicerar även de samma kronologi, (båda tidningarna anlitar Arne Lapidus och har samma artikel) men är då tvungna att klippa bort datumet då Hamas tar över makten i Gaza, för att inte omgående skjuta ledarredaktionens ohemula påståenden i sank.
Fakta i målet är att det Fatah misslyckas under 4 månader, löser Hamas på knappt 3 veckor, oavsett Ledarredaktionens sunkiga insinuationer.

En sak som Hamas belackare lyckas att ignorera är att det med största sannolikhet var så att de som kidnappat Johnston hade skydd av Fatahs egna säkerhetsstyrkor, Johnstons egna vittnesmål pekar starkt på detta. Detta kan ju även förklara hur de tiotusentals personer som ingår i styrkorna under Fatah, inte lyckas med uppgiften tidigare.

Detta innebär ju i sin tur att om inte Hamas hade slängt ut delar av Fatah från Gaza, så hade Johnston förmodligen förblivit fången där betydligt längre.

Även Haaretz:s Avi Issacharoff gör sitt bästa 1 2 för att negligera det faktum att Hamas gjort något bra, och lägger istället ut texten om hur Hamas tidigare samarbetat med kidnapparna, Doghmush klanen.

Att Hamas slutligen satte ner foten handlade enligt Issacharoff inte om lag och ordning, utan istället om att Doghmush-tillhöriga Fatah män "ovetandes" attackerade Hamas folk, vilket i sin tur gjorde att Hamas vände sig mot klanen, och det var detta i sin tur som gjorde att blev Johnston fri!
Sålunda var Johnstons frihet inte något mål i sig för Hamas, utan resultatet av en lång och slumpartad händelseutveckling…

En betydligt mindre krångligt resonemang torde väl vara att milis under Fatah och Doghmush klanen egentligen stödde varandra (se ovan) och försökte bekämpa Hamas.
När Fatah besegrades, så försvann klanens stöd och i och med det visste man att klockan var slagen rörande Johnston, och utifrån det lyckades man förhandla sig till en bra deal, där man slapp efterräkningar för stödet till Fatah miliser.

Att sättet Hamas löste kidnappningen på, skulle ha varit ”Gaza-style” är också en underlig kommentar. Jag tror inte att några myndigheter som sysslar med kidnappningsfall hade gjort något annat än att applådera Hamas sätt att desarmera en farlig situation.

Man kan ju fundera över om Issacharoff bitterheten egentligen består i att det inte är de fångna israeliska soldaterna som släppts, för varför ska man jämföra det lugn man infört i Gaza med en kyrkogård och misskreditera Hamas för man lyckades få Johnston fri, saker som faktiskt är bra.

Dagens Nyheters ledarredaktion tycks å sin sida äntligen ha accepterat Hamas som en realitet, och insett att utan Hamas kan man inte gå vidare, och utifrån detta levererar man en helt okej ledare.
Dock kan man ändå inte låta bli onödiga kommentarer av typen att Hamas egentligen inte brydde sig om Johnston utan att syftet var att man ville "uppnå politisk legitimitet". En variant av Issacharoff resonemang.

Den givna kommentaren till detta är att Hamas faktiskt har fullständig politisk legitimitet, vare sig DN gillar det, eller inte!
I sammanhanget är det palestinierna som är den enda grupp som kan ge Hamas "politisk legitimitet"...
Att sedan omvärldens hyckleri när det gäller politisk legitimitet och demokrati i Mellanöstern är i det närmaste monumental, går knappast att anklaga Hamas för.

Att även DN nu indirekt kan medge att omvärldens strategi att isolera palestinierna har varit direkt dålig, är tecken på insikt vilket är bra. Dock det lite väl ryggradslöst när man ändå inte tar ansvar, utan ändå ska utmåla Fatah som ett större hot mot Hamas än vad omvärldens bojkott är.

Slutklämmen är ingen direkt höjdare; situationen handlar inte om någon "Palestinsk dödsdans" och att "Hamas försöker tänka bort Fatah".
Tvärtom, Hamas ville ha en samlingsregering, men Fatah vägrar ingå och agerar som om man inte hade förlorat ett demokratiskt val, ivrigt påhejade av de tidigare demokratiförespråkarna i Washington.

Däri ligger hotet mot palestinierna, och att det återigen kommer från Bushadministrationen är ingen tillfällighet.

12 Comments:

Blogger alandalus said...

Har du lagt märke till att Arne Lapidus älskar att benämna Hamas med "islamisterna", "islamistgruppen", "islamistmilisen" osv?

Lapidus, som är israelisk medborgare, är en av våra mest vinklade mellanösternkorrespondenter. Jag ser hans artiklar som partsinlagor.

Göteborgs-Postens ledarsidor samt ägaren (Peter Hjörne-Kaplan) avslöjar var tidningens sympatier ligger så jag förvånas inte av att de, likt Dagen och Judisk Krönika, använder sig av en snubbe som Lapidus.

06 juli, 2007 18:38  
Anonymous Anonym said...

Khaled Amariyeh från Aljazeera är inte heller direkt någon helt neutral person, apropå Lapidus...men alla får väl läsa det som passar dem.

Cordelia Edvardson var väl också israelisk medborgare?

Jag tycker inte att den här inflationen i "islamist"- fyller någon direkt funktion och som med alla andra -ist är det lätt att generalisera några miljoner människor med olika åsikter i en enda klump. Något som ju faktiskt inte är sant alls.

09 juli, 2007 18:19  
Blogger Guardian said...

Al Andalus
Lapidus är helt klart svajig i sin rapportering. Och med tanke på att man tillägnar TT & Stefan Hjertén en egen blogg, så...

När man såg hans rapportering från Libanonkriget var det påtagligt hur han undvek att tala om att de flesta israeliska offren faktiskt var militärer (75%), medan offren i Libanon till överväldigande majoritet var civila.
Svagt!

10 juli, 2007 12:01  
Anonymous Anonym said...

Jag gratulerar Alan Johnston till friheten.
Jag påstår inte att Hamas är inkompetenta. Tvärtom. Det är därför man kan undra över den perfekta timingen, frigivning nästan genast efter att Hamas förlorat mycket sympatier och prestige i samband med de inbördes striderna med Fatah.
Naturligtvis kan man anta att Fatah motarbetade en sådan frigivning för att genera Hamas, det kan inte uteslutas.

Guardian skriver att Hamas motarbetats av Fatah ända sedan valet, och därför inte kunnat göra några fredsutspel. Mycket möjligt för att inte säga troligt, men det motsägs av att Hamas kunnat ta några enkla steg oavsett Fatah. Man hade ju absolut majoritet i parlamentet. T.ex. undanröja paragrafen i programförklaringen om att Israel i sin helhet måste bort och åtmistone öppna för en tvåstatslösning, samt erkänna och efterleva de avtal som tidigare träffats mellan PA och Israel.

09 augusti, 2007 01:16  
Blogger Guardian said...

Nollåttan
Hamas är en mångfacetterad organisation som rymmer ett antal olika åsikter, precis som Fatah.
Jag tror inte att man ska varken överdriva, eller för den delen underdriva Hamas intentioner. Organisationen står i princip inför samma situation som PLO en gång i tiden gjorde, och Israels syn på Hamas är väl i princip även den identisk samt även agerandet visavi.

Det här med erkännandet av Israel, tror jag mycket hänger på att Hamas såg hur Fatah inte fick ett dyft i utbyte mot detta, å andra sidan har man ju Hamas företrädare sagt sig vilja grunda en stat baserad på 1967-års gränser, och därmed har man ju indirekt erkänt Israel. Något måste ju i rimlighetens namn ligga på andra sidan av denna gräns…

Man kan ju även ställa sig frågan om ”bara” Hamas ändrar de ett par meningar i sin stadga, skulle då alla problem då vara som bortblåsta.
Säkerligen inte. Om man betänker att en stor del av palestinierna 67 % anser att dom inte ska det, jämfört med 30 % för, så sätter det även perspektiv…
http://www.pcpsr.org/survey/polls/2006/p21epressrelease.html

Sedan kan man ju även fråga sig vilket Israel Hamas ska erkänna, 1947 års, 1948 års, pre 1967 års, detta är ju även en het potatis för Israelerna eftersom man saknar internationellt erkända gränser mot Västbanken…

Jag anser att Hamas är en sådan pragmatisk organisation, att när man ser att man faktiskt tjänar på att erkänna Israel – då kommer man även att göra det.
Men så länge det inte finns någon ”politisk horisont” för palestiniernas framtida stat, så lär nog inte så mycket hända.
Mer än att Fatah och Hamas återigen bilder en samlingsregering, eftersom 46 % av palestinierna önskar så…och då får man se vems röst som väger tyngst för Abbas, Bush eller det som ger honom demokratisk legitimitet, palestinierna.

09 augusti, 2007 03:10  
Anonymous Anonym said...

Fatah fick inte ett dyft i utbyte...det är väl ändå inte riktigt sant? 1993, efter första intifadan men före den andra, fick man (ledarskapet med Arafat i spetsen) återvända till de ockuperade områdena. Man fick en förvisso begränsad men ändå rätt att upprätta en myndighet som skulle förvalta större delen av Västbanken och Gaza. Man fick stort ekonomiskt bistånd. Att sedan Fatah inte kom längre pga civil misskötsel, korrumperat styre, obenägenhet att slå ned på väpnade terroristgäng och Arafats nej till en fullt rimlig lösning i Camp David 2001 är en annan sak.
Hade Fatah kontrollerat sitt territorium och hindrat åtminstone de flesta terrorattacker, hade man visat en vilja att förbättra folkets levnadsvillkor, kunde man , med hjälp av världsopinionen, ha fått det palestinierna såväl behöver, en egen stat i fred med sina grannar. Jag erkänner att Israel lade käppar i hjulen, men huvudsakligen berodde det på den groende misstron mot ett palestinskt ledarskap som fortsatte på en improduktiv och fortsatt fientlig väg.

Hamas började positivt med socialt arbete, skolor osv, men deras politik har varit och är en repressiv islamistisk politik: Israel är byggt på muslimsk helig mark och ska därför bort. Israel ser ingen anledning att tala med en fiende som vill dess förintelse och som inte ens kan dämpa retoriken. Vad enstaka företrädare halvkväder kan inte ligga till grund för israelisk hållning. Lika lite som Hamas bör agera efter vad en och annan extremistisk rasist i Knesset vräker ur sig.

Man ska komma ihåg att Israel har tagit strid mot bosättarrörelsen och avhyst dem från områden som evakuerats, Sinai 1978 och Gaza 2005. Trots hetsigt motstånd. Varken Fatah eller Hamas har visat någon vilja att ta strid mot sina hetsporrar som angripit israeler med raketer och självmordsbombningar, endast i den interna maktstriden tog det fyr. Och som det tog fyr... Kan man klandra Israel för att de inte vill låta väpnade palestinier, Fatah eller Hamas, få chansen att angripa israeler som man angrep varandra?

Vad palestinierna behöver är en Gandhi, ett ickevåldsmotstånd av Gandhisk uppfinning, och världsopininonen liksom den inhemska israeliska opinionen skulle tvinga fram en oberoende oalestinsk stat på nolltid. Man behöver bara gå till Indien och se att Gandhi åstadkom på några år vad hinduisk och sikhisk väpnad kamp inte lyckats med på trehundra år...

09 augusti, 2007 11:34  
Blogger Guardian said...

Nollåttan
Du kan bespara mig den israeliska hjältesagan!

Om du dessutom tycker att det är en fantastisk gåva från Israel att palestinierna ”tilläts” att skapa en myndighet som övertog det ansvar som israel i egenskap av ockupationsmakt har, så är det mer än väl talande…
Detta var på dryga 10 % av Västbanken, inte ”större delen av Västbanken” som du felaktigt påstår.

Att hävda att ”Israel har tagit strid mot bosättarrörelsen” är inget annat än skrattretande!
Bosättarrörelsen är den mest privilegierade grupp som existerar i Israel, där regering efter regering bjuder på oerhörda ekonomiska förmåner när man bosätter sig på den ockuperade Västbanken, istället för i Israel.

Din avslutande kommentar om Ghandi, är inget annat än patetisk!
Den palestinske Ghandi mördade väl israeliska armén för sisådär 40 år sedan, minst.
För det är nämligen så det brukar gå till vid fredliga palestinska demonstrationer… groteskt israeliskt övervåld mot civila.
Se hur demonstranterna behandlas när man protesterar mot israels olagliga murbygge i Bil’in
http://www.imemc.org/article/47808

Och hur mycket ”stat” har dessa fredliga demonstrationer i sin tur frambringat?
Men naturligtvis, du tyckte ju att de spridda enklaver Arafat erbjöds som ”stat” i Camp David 2000 (ej 2001) var en ”fullt rimlig lösning att”!

14 augusti, 2007 13:35  
Anonymous Anonym said...

Guardian!

Nu har jag skrivit om Palestina IGEN! Säg inte att jag inte har meddelat dig! :o)
Om du inte kommer där med alla dina länkar, källor, info, då ka du få ordentlig stryk..! :o)

Andalus har aldrig varit på min blogg heller! Det samma gäller för honom! :o)

Våga inte j...vlas med mig! :o)

19 augusti, 2007 21:52  
Anonymous Anonym said...

www.forumforfrihet.blogspot.com

Nu vet du det! :o)

19 augusti, 2007 21:53  
Anonymous Anonym said...

Guardian, vadan denna agressivitet? Israelisk hjältesaga? Var har jag skrivit det? Fantastisk gåva har jag inte heller skrivit. Bespara mig du dina ord i min fatabur.

PLO fick chansen i Osloavtalet 1993 (länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Oslo_Accords ) att självstyra en del av Västbanken och Gaza, som ett första steg mot en palestinsk stat. Villkoret var att man skulle upphöra med väpnad kamp (eller terror, beroende på perspektiv) och att man skulle visa att man kunde kontrollera de territorier man fick styra. Dessutom förväntades att ett fungerande palestinskt samhälle skulle byggas upp, ett som var mer inriktat på framtida välstånd och frihet åt folket än på fortsatt fruktlös stird för att återta hela det territorium man ansåg tillhöra palestinierna. Dvs Israel. Se gärna länken. Efter 5 år skulle situationen utvärderas och nästa steg mot en fullt självständig palestinsk stat tas. Vi vet vad som hände, även om vissa förtränger vissa valda delar. PLO, mer en organisation för gerillasoldater än för samhällsbyggare, visade total oförmåga att leverera det palestinierna behövde: samhällsfunktioner, infrastruktur och framförallt kontroll över de extremister som inte ville annat än slåss. Israelerna å sin sida visade inte heller något tålamod utan slog tillbaka, många gånger alltför hårt, för minsta lilla provokation. Det gjorde naturligtvis inte saken bättre....

Din siffra stämmer inte riktigt. 10% känner jag inte igen, men kan ha utgjort Area A , det område israelerna helt skulle utrymma. Area B skulle styras av palestinska myndigheten men patrulleras av israelisk militär tillsammans med palestinier. Area C skulle styras av Israel med undantag för frågor gällande palestinska civila. B utgjorde större delen av det ockuperade området. Inte 10 %.
Jo, Israel har trotsat bosättarrörelsen, om än sällan, när regeringen funnit det vara i sitt intresse, eller när israeliska HD beslutat så. Nu senast avhystes bosättare från en fastighet i Hebron.
Medan varken Fatah eller Hamas har gjort mycket mer än läpparnas bekännelse för att stoppa palestinska våldsutbrott.

I Camp David 2000 (ursäkta mitt bristande minne) erbjöds Arafat 95 % av de ockuperade områdena. Endast de stora förorterna (eller bosättningarna, vilket man vill) runt Jerusalem skulle undantas. I gengäld skulle palestinierna få lite mer mark i Negevöknen, längs Västbankens södra gräns. Att marken var tämligen ökenartad gjorde naturligtvis inte erbjudandet överdrivet lockande. Arafat hade dock ändå chansen att uppnå vad man slagits för så länge, en suverän palestinsk stat, med chansen att bygga upp ett fredligt och bra liv för miljoner. Att begära mer i ett läge där man var och är den militärt svagare parten vittnar antingen om bristande sinne för realiteter eller om brist på omtanke om det palestinska folket.

Slutligen vill jag bemöta din åsikt att en palestinsk Gandhi skulle ha mördats för 40 år sedan minst. Det är mycket möjligt. Men det är mer troligt att han skulle blivit mördad av egna extremister. Något som görs än mer troligt av de nyheter som kommit från Gaza om hur Hamas slagit ned på protestdemonstrationer mot Hamas. (För övrigt blev Gandhi också mördad. Men inte av britterna.)
Det förändrar dock inte tanken att en Gandhi skulle kunna åstadkomma vad inga palestinska jihadister kan uppnå.

24 augusti, 2007 18:57  
Anonymous Anonym said...

Min nam är Roberto. Jag levde 10 ar i sverige. Jag ar humanist och nu lever jag i argentina. min e-post är: crisol1950@gmail.com
kram
Embrace of the Future - 2010
http://www.youtube.com/watch?v=cXCE5qHPpmE

24 augusti, 2007 20:16  
Blogger Guardian said...

Nollåttan
Bespara mig del två ur den israeliska hjältesagan, den är lika usel som den första.

Grundförutsättningarna är dessa:
Israelerna skulle ha lämnat Västbanken för nästan ett halvt sekel sedan – det har man inte gjort (res 242). Istället har man lagt astronomiska summor på att permanenta sin närvaro där via olagliga bosättningar, som effektiv stryper alla försök till en fungerande palestinsk stat, eller ”samhälle” som du kallar det.

Utifrån detta framställer du det som om det vore något fantastiskt att PA finns, och bär den börda som israel i egenskap av ockupationsmakt borde bära. Därför tillåts PA att existera.
Du skrev (”…fick (ledarskapet med Arafat i spetsen) återvända till de ockuperade områdena”). Och nu är du där igen, ”PLO fick chansen”...

Dom områden som palestinierna hade total kontroll över är ca 10%, A området. Det ”råkar” även vara de områdena där majoriteten av den palestinska befolkningen bor…dessa områden är totalt omringade av israelkontrollerade områden.
Men återigen, du tycker ju att dessa enklaver är en ”fullt rimlig lösning”.

Och sedan tror du tydligen att man på den fragmentariska Västbanken skulle lyckas att ”bygga upp ett fredligt och bra liv för miljoner”.
Visst, och varför inträffade det inte under Oslo-åren, då bosättarna istället fördubblades!
Den här typen av innehållslös propaganda trodde jag enbart var gångbar i Nordkorea, Burma eller Kina!

”Att begära mer i ett läge där man var och är den militärt svagare parten vittnar antingen om bristande sinne för realiteter eller om brist på omtanke om det palestinska folket.”
***Se där ja, survival of the fittest! Den starkes rätt över den svage - en gammal fin tradition från 30-talets tyskland…
Den där typen av kommentarer visar på ett avgrundsdjupt förakt för mänskliga rättigheter och internationella lagar och konventioner. Jag är inte förvånad.

Att påstå att det som erbjöds i Camp David skulle ha varit ”en suverän palestinsk stat” är rent snömos!
Medan Jerusalem skulle omringas av olagliga israeliska bosättningar, skulle palestinierna erbjudas lite värdelös öken som ”kompensation”! Man tar sig för pannan…

För din egen kännedom så kan jag upplysa om att landbytet som erbjöds hade ration 9-1 i israelisk favör!

Din avslutning är en klassisk israelisk propagandaslogan.
Den ponerar att om ”bara” palestinierna satte sig ner och väntade så skulle genast en palestinsk stat uppstå; bosättningarna skull försvinna och allt bli frid och fröjd.
De enda som möjligtvis lever i den illusionen är vissa israel”vänner”…

För övrigt,vad var det som gjorde att Israel lämnade Gaza…
Väpnat palestinskt motstånd som gjorde det för dyrt och farligt med bosättningar där, eller ”fredliga Gandhi-demonstrationer”?

27 augusti, 2007 14:05  

Skicka en kommentar

<< Home