Lycka till Tony Blair!

Så har då Tony Blair inte helt oväntat blivit utsett till nytt Mellanösternombud, och man kan väl lugnt säga att hans position varken är glasklar eller helt okontroversiell... 1 2 3
Att utifrån Blairs tidigare eskapader i Mellanöstern leverera en duktig sågning, är som att sparka in en vidöppen dörr, men om man är på det ultra-kritiska humöret är Robert Fisks kommentar är läsvärd

Ibland kan man verkligen säga att historien upprepar sig, för dagens situation är inte helt olik den som rådde år 2000.
Då var det en stukad Bill Clinton som skulle rädda sitt eftermäle för att inte gå till historien som presidenten som hade kvinnoaffärer till höger och vänster - utan den som slutligen löste konflikten mellan Israeler och palestinier.

Intentionerna var det säkert inget fel på, men det slutade ändå med att han tillsammans med Ehud Barak gjorde praktfiasko, och sedan på ett oerhört ynkligt och fegt sätt skyllde allt på den svaga och ockuperade palestinska parten, men det är en annan historia.

På samma sätt är även Tony Blair en försvagad ledare, som framför allt bär på det irakiska kvarnhjulet runt sin hals, men även hans vägran att snabbt få till ett eldupphör mellan Hizbollah och Israel, när de israeliska bombningarna till största delen drabbade infrastruktur och civilbefolkningen i Libanon, lägger extra tyngd till bördan.
Att han som lök på laxen av många dessutom ses som en av Bush handplockad knähund, gör att man kan anklaga Blair för mycket, men knappast för feghet.

Blairs position innebär att han inte börjar från skratch, utan blir tvungen att börja arbeta från minus, där arabstaterna och palestinierna kommer att vara mycket skeptiska till honom. Varje millimeter av ökat arabiskt förtroende kommer att behöva vinnas genom hård kamp och verkliga bestående positiva resultat på marken.

Man kan ju bara notera hur Olmert efter det senaste "toppmötet" i Sharm el-Sheikh, genom en rad åtgärder lovade att stödja Abbas.(Har vi inte hört detta förut?) Detta genom att bland annat göra det lättare att resa för de ca 2,5 miljoner palestinier som lever på den ockuperade Västbanken (Detta känns också väldigt bekant...), bland över 500 israeliska vägspärrar.

Detta möttes i sedvanlig ordning omgående av protester från det israeliska säkerhetsetablissemanget, som hellre vill fortsätta att trakassera vanliga palestinier genom att behålla meningslösa vägspärrar som inte spelar någon som helst roll för israels säkerhet.
Militären och Olmert enades slutligen om att "utvärdera situationen"...

Detta ger naturligtvis en liten försmak om den destruktiva militariserade miljö där Blair, likt sin företrädare James Wolfensohn, ska försöka fungera som coach och bygga upp palestinska myndighetens institutioner, få ordning på ekonomi och säkerhetsstyrkor.


Det är även på sin plats att påminna sig om hur det gick för det förra ombudet James Wolfensohn, och varför han slutade i april förra året.

Redan i oktober 2005 beskrev Amira Hass målande i Haaretz "It's no wonder envoy is frustrated" hur Israel blockerade alla försök till ekonomiska framsteg på den palestinska sidan, vilket Wolfensohn såg som grunden för säkerhet och diplomatiska framsteg.
I detta fick fick han även stöd av Condoleezza Rice som också påtalade: Borders "need to get freed up so that the kind of economic program we all want to see in the Palestinian territories" can begin, Rice said.[1]

En utförlig beskrivning och översikt hur israelerna saboterar exporten från Gaza, bland annat genom att stänga gränsen när efterfrågan på frukt och grönsaker är som störst, vilket resulterade i att enbart 4 % av 12 700 ton exporterades, resten fick slängas eller skänkas bort i Gaza.
En annan får du här.

Med tanke på Olmerts rådgivare Dov Weisglass:s avskyvärda kommentar över hur Israel skulle svälta ut 1,5 miljoner Gazabor,1 2 (Hur många minns den kommentaren?) så är det vi ser idag och har sett tidigare rörande Gaza, inte resultatet av israeliska bekymmer med säkerheten, utan en medveten policy.




"The Israeli government has justified the persistent closure of Karni with what it said was intelligence about impending attacks. Others are sceptical. James Wolfensohn, the US-appointed special envoy to Israel and the occupied territories, who was critical of both sides before he resigned last month, expressed particular frustration at what he characterised as Israeli "foot-dragging" over the border crossings. He has accused the Israeli government of being "loath to relinquish control, almost acting as though there has been no withdrawal" from Gaza. Late last year, Wolfensohn threatened to quit unless Israel agreed to ease the blockade. The US secretary of state, Condoleezza Rice, intervened and won a commitment from Israel to open Karni 24 hours a day by the end of 2005 and to permit regular convoys of buses and lorries to move people and goods between Gaza and the West Bank. Israel also promised to discuss reopening Gaza's airport, closed at the beginning of the intifada when army bulldozers tore up the runway, and the construction of a sea port to allow the territory to trade directly without going through Israel...

Israel reneged on almost all of the agreement, with the exception of the crossing to Egypt, and buried the issue under the Hamas election victory."[2]

Det är alltså detta som många "israelvänner" beskriver i orden att palestinierna minsann hade en chans till en stat i Gaza, men inte var intresserade...

Nu ska alltså Tony Blair ska försöka få någon ändring på detta, fast på Västbanken.
Att han är en dokumenterat god förhandlare är det ingen som tvivlar på, men utgången av hans uppgift lär utan tvekan bestämmas av vilka verktyg och vilket stöd han får.

Det kommer att behövs ett par rejäla tumskruvar så att Blair kan agera oberoende och med pondus så att han kan bemöta israelisk arrogans, sabotage och sedvanligt förhalande.
I sin företrädares fall var det uppebart att det stödet saknades då Condoleezza Rice i november 2005 behövde komma till Wolfensohn:s undsättning[!!] för att det överhuvudtaget skulle hända något med gränsövergångarna 1 2.
Ett avtal skrevs 1 2 och sedan stängde israelerna gränsen igen 1 2 ...

Det som då talar till Blairs fördel och även är den fundamentala skillnaden mot Clinton, är tidsaspekten. Man visste redan innan Camp David vart den bortre gränsen låg då Clinton skulle avgång som president och försvinna.

I skrivandes stund har Bush 18 månader kvar på sin presidentperiod, och med tanke på den förödelse Bushadministrationen hittills spritt i Mellanöstern, är förmodligen önsketänkande att skulle ske några större policyförändringar under denna tid.

Till skillnad från Bushadministrationens fantasi att konflikten skulle lösas på 3 år[!!], så har Blair både betydligt mer diplomatisk erfarenhet och säkerligen ett betydligt längre perspektiv, som går bortom Bush och hans kanonbåtsdiplomati, jag antar att vi kommer att få se honom i många år.

Det man dock ska vara på det klara över, är att coachens primära mål snarare borde vara Washington än Ramallah. Detta eftersom dagens katastrofala situation i de palestinska områdena är i mångt och mycket är en produkt av den Israel-vänliga och destruktiva politik som bedrivs från Washington.

Men så mycket hoppas man ju att Blair redan har insett innan han blev Mellanöstern sändebud.