Lena Einhorn pratar strunt om Camp David
I valet gick Israel åt höger, ännu mera bort från fredsförhandlingar.
Och som ett brev på posten så dök den första urskuldande artikeln upp i Expressen. Sakfelen står som spön i backen - och precis som vanligt är allting palestiniernas fel.
Einhorns valser följer precis samma stig som dussintals israelapologeter redan trampat upp.
Gång efter gång efter gång ska vandringslögnen om obegripligt palestinsk förkastande kontra ständig storsint israelisk fredsvilja upprepas. Det pratas vitt och brett om fred och om behovet av fred, men aldrig så nämns enkla grundfakta som israelisk ockupation, de ständigt ökande bosättningarna - "förorter" i Einhorns värld, eller att det faktiskt är Israel som under det senaste halvseklet vägrar lämna de palestinska områdena, oavsett höger/vänsterstyre.
Hela tiden talas det om ett palestinskt agerande som "tvingar" den israeliska befolkningen höger ut, att rösta på Likud, och idag även fascisten Lieberman.
"Israelerna går åt höger när de förlorar fredshoppet" heter det, men idag har vi inte haft någon existerande fredsprocess på 8 år, och när Likud vann 1996 så var fredsprocessen i högsta grad aktiv – trots att en judisk extremist, på just högerkanten, precis mördat landets premiärminister på grund av Osloprocessen.
Att Peres gjorde bort sig i valkampanjen 1996 är en annan historia, men att israelerna skulle förlora "fredshoppet" handlar mer om brist på israeliskt självinsikt och ovilja att leva upp till de internationella premisser som ställs, än om orimliga och obegripliga palestinska ståndpunkter.
Det finns inte ens en tillstymmelse till så mycket intellektuell hederlighet från Einhorn att hon åtminstone noterar att Likud sedan Osloprocessen startade 1993 konsekvent varit sabotör och motståndare till denna process, och idag 2009 fortfarande inte erkänner en fungerande palestinsk stat! Däremot kan hon upplysa om att Sharon i valet 2001 fick den största marginalen någonsin.
Det gäller verkligen att fokusera på väsentligheter…
För övrigt var knappast Baraks bygge att beskriva som en ”israeliska vänsterregeringen”, utan snarare som en bred koalition och de arabiska partier som faktiskt stödde förhandlingarna, oavsett, lämnade Barak utanför koalitionsbygget!
Den mycket enkla sanningen rörande regeringen Barak, modell 2000, var att den under Osloprocessen fördubblade antalet bosättare och redan var på fallrepet innan Barak åkte till Camp David – just av anledningen att han tänkte åka dit.
Koalitionspartnerna Shas, National religiösa & UTJ marscherade helt sonika ut ur koalitionen på grund av fredssamtalen – och när Arafat några veckor senare slutligen sa nej till ett uselt förslag, som inte ens hade tillräckligt stöd i Knesset för att genomdrivas, gjorde det varken till eller från i sammanhanget.
Israeler och palestinier fortsatte ändå att förhandla, men för palestinierna var det uppenbart att Barak saknade tillräckligt stöd, i december kraschade regeringen totalt och nyval sattes till februari 2001.
I Taba stod förhandlarna närmare varandra än man någonsin gjort – problemet var bara det att alla visste att det inte fanns något israeliskt stöd för detta och därför skulle nyval ske.
Att Einhorn idag snart 9 år efter att Camp David havererat fortfarande sitter hänvisar dit, eller skyller situationen på Arafat som dog hösten 2005, är ytterst talande.
Att Arafats efterträdare den lika pragmatiske Mohammed Abbas, fortfarande är precis lika långt från något avtal med en israelisk ledare som Arafat var, blir i Einhorns fantasivärld bara ännu en händelse i den långa raden av saker som man kan anklaga araberna för, "arabiska ledare låter det inte hända, och därför får folket lida".
Avslutningskommentarerna om att det enda "fredshoppet i den till synes hopplösa situationen" är att arabvärlden skulle vända sig mot Iran?!?, eller att det israeliska blodbadet i Gaza skulle ha handlat om att förhindra "iransk hegemoni i Mellanöstern" är så verklighetsfrånvända att man tar man sig för pannan.
Israel har själva gynnat islamisterna i Hamas för att spela ut dem mot de sekulariserade Fatah och därmed splittra palestinierna, och anledningen till att Iran överhuvudtaget fått möjligheten att påverka, är israels ekonomiska blockad mot Hamas i Gaza.
Avslutningsvis så glömde Einhorn nämna att även Abbas hösten 2008 förkastat Olmerts "fredsförslag", eftersom premisserna var att Fatah skulle starta inbördeskrig mot Hamas - något som Abbas vägrat från början.
Einhorns artikel känns ungefär lika verklighetsförankrad som statliga nyheter i Nordkorea
Och som ett brev på posten så dök den första urskuldande artikeln upp i Expressen. Sakfelen står som spön i backen - och precis som vanligt är allting palestiniernas fel.
Einhorns valser följer precis samma stig som dussintals israelapologeter redan trampat upp.
Gång efter gång efter gång ska vandringslögnen om obegripligt palestinsk förkastande kontra ständig storsint israelisk fredsvilja upprepas. Det pratas vitt och brett om fred och om behovet av fred, men aldrig så nämns enkla grundfakta som israelisk ockupation, de ständigt ökande bosättningarna - "förorter" i Einhorns värld, eller att det faktiskt är Israel som under det senaste halvseklet vägrar lämna de palestinska områdena, oavsett höger/vänsterstyre.
Hela tiden talas det om ett palestinskt agerande som "tvingar" den israeliska befolkningen höger ut, att rösta på Likud, och idag även fascisten Lieberman.
"Israelerna går åt höger när de förlorar fredshoppet" heter det, men idag har vi inte haft någon existerande fredsprocess på 8 år, och när Likud vann 1996 så var fredsprocessen i högsta grad aktiv – trots att en judisk extremist, på just högerkanten, precis mördat landets premiärminister på grund av Osloprocessen.
Att Peres gjorde bort sig i valkampanjen 1996 är en annan historia, men att israelerna skulle förlora "fredshoppet" handlar mer om brist på israeliskt självinsikt och ovilja att leva upp till de internationella premisser som ställs, än om orimliga och obegripliga palestinska ståndpunkter.
Det finns inte ens en tillstymmelse till så mycket intellektuell hederlighet från Einhorn att hon åtminstone noterar att Likud sedan Osloprocessen startade 1993 konsekvent varit sabotör och motståndare till denna process, och idag 2009 fortfarande inte erkänner en fungerande palestinsk stat! Däremot kan hon upplysa om att Sharon i valet 2001 fick den största marginalen någonsin.
Det gäller verkligen att fokusera på väsentligheter…
För övrigt var knappast Baraks bygge att beskriva som en ”israeliska vänsterregeringen”, utan snarare som en bred koalition och de arabiska partier som faktiskt stödde förhandlingarna, oavsett, lämnade Barak utanför koalitionsbygget!
Den mycket enkla sanningen rörande regeringen Barak, modell 2000, var att den under Osloprocessen fördubblade antalet bosättare och redan var på fallrepet innan Barak åkte till Camp David – just av anledningen att han tänkte åka dit.
Koalitionspartnerna Shas, National religiösa & UTJ marscherade helt sonika ut ur koalitionen på grund av fredssamtalen – och när Arafat några veckor senare slutligen sa nej till ett uselt förslag, som inte ens hade tillräckligt stöd i Knesset för att genomdrivas, gjorde det varken till eller från i sammanhanget.
Israeler och palestinier fortsatte ändå att förhandla, men för palestinierna var det uppenbart att Barak saknade tillräckligt stöd, i december kraschade regeringen totalt och nyval sattes till februari 2001.
I Taba stod förhandlarna närmare varandra än man någonsin gjort – problemet var bara det att alla visste att det inte fanns något israeliskt stöd för detta och därför skulle nyval ske.
Att Einhorn idag snart 9 år efter att Camp David havererat fortfarande sitter hänvisar dit, eller skyller situationen på Arafat som dog hösten 2005, är ytterst talande.
Att Arafats efterträdare den lika pragmatiske Mohammed Abbas, fortfarande är precis lika långt från något avtal med en israelisk ledare som Arafat var, blir i Einhorns fantasivärld bara ännu en händelse i den långa raden av saker som man kan anklaga araberna för, "arabiska ledare låter det inte hända, och därför får folket lida".
Avslutningskommentarerna om att det enda "fredshoppet i den till synes hopplösa situationen" är att arabvärlden skulle vända sig mot Iran?!?, eller att det israeliska blodbadet i Gaza skulle ha handlat om att förhindra "iransk hegemoni i Mellanöstern" är så verklighetsfrånvända att man tar man sig för pannan.
Israel har själva gynnat islamisterna i Hamas för att spela ut dem mot de sekulariserade Fatah och därmed splittra palestinierna, och anledningen till att Iran överhuvudtaget fått möjligheten att påverka, är israels ekonomiska blockad mot Hamas i Gaza.
Avslutningsvis så glömde Einhorn nämna att även Abbas hösten 2008 förkastat Olmerts "fredsförslag", eftersom premisserna var att Fatah skulle starta inbördeskrig mot Hamas - något som Abbas vägrat från början.
Einhorns artikel känns ungefär lika verklighetsförankrad som statliga nyheter i Nordkorea