Fientligt territorium & Fredskonferensen

När då Islamiska Jihad kasserade in sin största vinst på en qassamraket någonsin, så var risken att Ehud Olmert, skulle välja den populistiska vägen och lyssna på ropen på hämnd och beordra en saftig markoffensiv mot Gaza och själv plocka några enkla poäng.

Nu verkar det dock som att Olmert har avstått av flera tänkbara anledningar; en raid in i Gaza riskerar att bli ännu ett militärt fiasko där soldaters liv riskeras i onödan, den skulle ändå inte förhindra raketbeskjutning, dessutom man har provat detta så många gånger tidigare att IDF i praktiken har ersatt taggtråden mot svängdörrar i gränsen Gaza/Israel…

För att ändå stävja den blodtörstiga hemmaopinionen, så fick man ju ändå göra någonting, och då blev det att kalla Gaza för "fientligt territorium", och börja antyda att man skulle klämma åt Gazaborna ännu mer, genom kollektiva bestraffningar. Som om det inte även det skett någon gång tidigare…

Nu kan förvisso Ehud Olmert och hela hans säkerhetskabinett kalla Gazaremsan för Ankeborg och alla dess invånare för Kalla Anka utan att det för den sakens skull skulle ändra 1 millimeter på de åtagande Israel har genom Genèvekonventionerna, och andra internationella traktat.

Jag anser att den största anledningen är att Olmert har fått förhållningsorder ifrån Washington att sitta ner i båten, inför höstens happening, Mellanösternkonferensen i USA.


Efter att ha visat ett totalt ointresse för en fredlig lösning mellan Israel och dess grannländer, sedan våren 2002 då den arabiska Beirut deklarationen sjösattes, så tror tydligen Bushadministrationen att man i elftetimmen klarar att trolla fram en kanin ur en hatt, och lanserar ett nytt försök med "Vägkartan".

Problemet är att den amerikanske utrikesminister Condi Rice mfl uppenbarligen inte begriper att Vägkartan är i praktiken död. 2005 skulle den ha genererat en palestinsk ”stat”, år 2007 är vi inte 2 millimeter närmare och det tack vare samma administration som Rice företräder…
Annars är väl Rice:s största merit avtalet om Gaza, som Israel omgående bröt…

Oavsett så hoppas Bushadministrationen att Saudiarabien ska skänka lite tyngd och dignitet till detta, så då går helt enkelt Washingtons planer före Israels. Att sedan Saudierna inte alls har sagt ”ja tack”, utan tvärt om är mycket skeptiska och tveksamma till hela tillställningen, gör att ett hårdhänt ”svar” från Israel i Gaza, säkerligen får konsekvenser för deltagandet.

Huruvida Syrien, medlem i gamla "axis-of-evil" kommer, återstår även det att se. Israels Ehud Olmert har i alla fall har levererat ett fantastisk uttalande om möjligheterna till fred med Syrien.

"Under rätt förutsättningar, så kan vi förhandla förutsättningslöst" sa Olmert.
Och detta sagt av samme man som nyligen beordrade en flygraid djupt in på syriskt territorium…
Man kan ju faktiskt ställa sig den befogade frågan vad vitsen är med att ställa krav för att börja förutsättningslösa förhandlingar…
Oavsett så innebär fred med Syrien att Israel fullständigt lämnar Golanhöjderna som man intog under rådande eldupphör 1967.

Kvartettens Mellanöstern ombud Tony Blair, vars uppgift är att få ordning på palestiniernas ekonomi gladdes säkerligen av den föga förvånande nyheten att israelerna inte alls gjort som man lovat i december 2006 , att minska på vägspärrarna, utan tvärtom har dom ökat. Dessutom vägrar man sedan april månad att leverera uppgifter om antalet.


Sedan har regeringen Olmert faktiskt lyckats att frige 91 Fatah medlemmar 1 2 3 som hållits som fångar "som en gest av välvilja gentemot palestiniernas president Mahmud Abbas under den muslimska fastemånaden ramadan”. En "gest" som då förväntas ge Abbas ökat stöd ibland palestinierna…

Med tanke på att Isarel håller någonstans 11 000-10 000 palestinier som fångar, så är det ett talande mått på det ”stöd” moderata palestinska ledare får från Israel…


Som man kan se är förutsättningarna för att något stort skulle ske under november-mötet i Washington ganska usla. Frågan är bara om Bushadministrationen själva är kapabla att inse det…

Lyckträff visar att skadade räknas olika

Så har tydligen militanta palestinier för en gångs skull lyckats träffa en militär installation med en qassamraket.
Bredvid kibbutzen Zikim som etablerades i Negevöknen 1947, så har den israeliska armén placerat ett träningsläger, märkligt nog.

Att blanda civilbefolkning med militära installationer är väl att betrakta som att använda civila som sköldar, något som IDF gjorde frekvent under förra Libanonkriget.
Men vilket den israeliska militärcensuren förhindrade reportrar att rapportera om…[1]

Vid civila offer är standardrutinen ifrån IDF att anklaga palestinierna (och för all del Hizbollah) att man använder civila som sköldar. Att anklagelserna i allmänhet är grundlösa gör saken knappast bättre…[2]

En intressant aspekt är att man ifrån israeliskt håll börjat räkna in chockskadade, under antalet skadade person. Och förvisso blir säkert folk traumatiserade när det dimper ner en raket i närheten, och naturligtvis kan man betrakta det som en form av skada, inte tal om något annat. Men man kan även fundera över om detta är ett sätt att få upp siffrorna, när det i realiteten inte skadas så många israeler fysiskt, i motsats till palestinierna…

En annan aspekt är att detta aldrig tas upp när det gäller den palestinska befolkningen, hur många hundratusentals palestinier är chockskadade av den israeliska armens agerande, och borde sålunda även läggas till de officiella siffrorna över skadade…

Om man går på de preliminära siffrorna från Batar Zikim, så verkar det som av de 60 tal skadade, består ett 10-tal av fått lättare splitterskador, resten chockade.

Förra året rapporterade Human Rights Watch:
Two changes in IDF artillery practices in April 2006, roughly corresponding with Hamas’s taking over the Palestinian Authority (PA) following its January victory in parliamentary elections, led to a significant jump in civilian casualties. This was evident in that all 59 Palestinian deaths and all but eight of the 270 injuries due to Israeli artillery fire into Gaza occurred after the change in IDF practices.

First, the IDF greatly increased the number of artillery shells fired: a total of 446 rounds were fired in March 2006 while 4,522 rounds were fired in April 2006.10 Between May and November, when the IDF instituted a moratorium, the number of shells fired fluctuated between 113 (October) and 3,709 (July) per month, averaging more than 1,350 shells per month.

The second change was an increase in artillery attacks in the immediate vicinity of civilian residences. There is evidence that this was a deliberate policy: an Israeli newspaper reported in April that the IDF had narrowed the “safety zone”—that is, the minimum distance it required between a potential target for its artillery and the nearest homes or populated areas—from 300 meters to 100 meters, a report that the IDF refused to affirm or deny.11 This new policy undoubtedly added to the number of civilian casualties and damage to civilian property. There was no parallel increase in rocket fire in April 2006. [3]


Samtidigt som man räknar chockskadade israeler som skadade, så har man minskat säkerhetsgränsen till 100 meter när det gäller artilleribeskjutning av civila palestinier i Gaza, och i april 2006 så sköt man 4522 salvor mot Gaza...

Häromdagen landade några raketer utanför staden Sderot, och vittnen berättar: ”My daughter called me terrified and hysteric,” one mother says, ”our children are studying under fire”.[4]
Det barnen fick uppleva var säkerligen otrevligt, men använder man samma mått på säkerhetsavstånd som IDF använder gällande civila i Gaza, så är denna händelsen i Sderot och många andra, inget att skriva om…

En annan aspekt på chockskador är det israeliska flygvapnets terroriserande av hela befolkningen i Gaza genom att på låg höjd bryta ljudvallen, och genom det generera kraftiga smällar, "Sonic booms". Hur många blir traumatiserade och chockade av detta…[5] [6]

Hur responsen från IDF blir på träffen tältet i Zikim, återstår att se…
De senaste veckornas hänsynslösa agerande från dess sida i Gaza, ger dem knappast några marginaler för ännu ett debacle, särskilt om man betänker att det faktiskt var soldater som träffades.

Jag tänker inte vara krass och säga att det är rätt åt någon det som sker - däremot måste israelerna dra upp huvudet ur sanden och prata med Hamas.
Enbart ett politiskt avtal kommer att generera ett slut på qassamraketerna.

Eller är det så att regeringe Olmer cyniskt sitter och väntar tills en raket åstadkommer tillräcklig skada för att ge legitimitet åt det 975 israeliska markanfallet mot Gaza. Attacker som de senaste decennierna visat sig vara totalt meningslösa...