Stora erkännar-valsen

Så har då Israel begåvats med ännu en högerregering, ledd av fredsmotståndaren och tillika Premiärministern Benjamin Netanyahu från Likud.
Visst kan man argumentera att det är felaktigt att hävda att Likud inte vill ha fred - men i sådana fall ska man vara tydlig med att den "fred" Likud eftersträvar är på premisserna ingen annan accepterar.

Partiet har en lång tradition av sabotage och opposition mot Fredsprocessen – även om det i skrivandes stund är fullständigt överflödigt med något sabotage, eftersom det inte pågår någon Fredsprocess värd namnet.


Tydligen så har Premiärminister Netanyahu hittat sin över 10 år gamla dagordning från förra mandatperioden - och då som nu - är det de ockuperade palestinierna som ska erkänna ockupantens krav på hur staten Israel ska betraktas, innan något annat kan ske.
Jag antar att det hela betraktas som logik på hög nivå i Israel…

År 1998 hittade Netanyahu plötsligt på att det största hindret för fred var PLO:s stadgar - inte den israeliska politiken med bosättningar och ockupation.
Då spelade då ingen som helst roll att Arafat inför FN 1988 indirekt erkänt Israel (tidigare än de flesta andra arabstater), i tecknandet av Osloavtalet 1993 erkänt Israel- vilket även i sin tur innebar att staten Israel för första gången officiellt erkände palestiniernas blotta existens.

Att Likud dessutom i motsats till PLO var mot hela Osloprocessen, och medverkat i att skapa ett så hysteriskt klimat i Israel, att dåvarande premiärministern Rabin av sina landsmän porträtterades i nazistuniform - för att han ställt sig bakom ett avtal med palestinierna där inte ens ordet "stat" ingick!

Ett samhällsklimat som slutligen gjorde att en judisk extremist från högerkanten i november 1995 mördade sin egen premiärminister - då kunde man ju tycka att Netanyahu skulle hålla sig för god för vissa saker. Men uppenbarligen inte.


Så 14 december 1998 drogs Palestinian National Council, PNC, ihop till ett tämligen förnedrande möte i Gaza, för att palestinierna återigen skulle erkänna Israel, dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton bevittnade hela tillställningen..

"President Clinton followed up on these achievements with an official trip to Israel and the West Bank/Gaza from December 12-15, 1998. During this trip, President Clinton gave an historic address to the Palestinian National Council in Gaza and witnessed a vote "fully and forever" rejecting conflict with Israel revoking articles of the PLO Charter calling for the destruction of Israel."
[1]

Som tack till palestinierna för detta, höll Clinton ett tal:
"I thank you for your rejection -- fully, finally and forever -- of
the passages in the Palestinian Charter calling for the destruction of Israel. For they were the ideological underpinnings of a struggle
renounced at Oslo. By revoking them once and for all, you have sent, I
say again, a powerful message not to the government, but to the people
of Israel. You will touch people on the street there. You will reach
their hearts there. (Applause.)" (min fetning)
REMARKS BY PRESIDENT CLINTON TO THE MEMBERS OF THE PALESTINIAN NATIONAL COUNCIL AND OTHER PALESTINIAN ORGANIZATIONS, Shawwa Center, Gaza City, Gaza, 14 December 1998
[2]


Så nu står samme Benjamin Netanyahu och kräver återigen "Recognition of Israel as the sovereign state of the Jewish people is an essential and necessary step in the historic reconciliation process between Israel and the Palestinians".[3]

Alltså, för att bilda en judisk demokratisk stat krävde demografin att ca 700 000 palestinier 1947-48 lämnade sina hem inför hot om våld och massakrer från inflyttade kolonister.
Dessa hot verkställdes av bland andra judiska terrorgrupper som Irgun, vilka sedermera blev partiet Herut ("Frihet"), som 1973 bildade Likud – 61 år senare står sålunda ättläggarna till terroristerna och hävdar "försoningsprocessen kräver att Abbas erkänner Israel som judisk stat"…Chutzpah var ordet


År 2004 slutade Arafat sina dagar i PA:s sönderskjuta högkvarter i Ramallah, efter att ha tillbringat sin sista tid i husarrest - under dåvarande Likud styret i Israels försorg..
I efterhand visade det sig med all önskvärd tydlighet att Arafats erkännande av Israel inte spelade någon som helst roll – naturligtvis – utan istället formulerades villkoren och kraven på andra sätt för att låsa upp Fredsprocessen..


Med all rätta vägrade Mahmoud Abbas befatta sig med tramset från den israeliske premiärministern och konstaterade -"It is not my job to give a description of the state. Name yourself the Hebrew Socialist Republic - it is none of my business."

Naturligtvis. När inte ens de ultraortodoxa judarna i Israel erkänner en judisk stat – varför ska då palestinierna som inte ens bor där göra det?

Och ska i sådanafall inte även resten av världen också erkänna israel som en judisk stat? Och vad får det för konsekvenser för majoriteten av världens judar som har valt att inte leva i Israel?


Se på hur den israeliska linjen varit mot Hamas - om bara Hamas yttrar ett "vi erkänner Israel" så löses problemen i Gaza – vill man förespegla omvärlden...
Signalerna från Hamas har i vanlig ordning avfärdats.

Ännu mer intressantare blir det om man även tar med arabförbundets Beirut-deklaration från 2002, som ger Israel fullt erkännande och ett slut på konflikten – mot att staten normaliseras och helt enkelt börjar följa internationella traktat och lagar, och slutar att ockupera. Men det var inte aktuellt.


Alltså, när Israel kan få det internationella erkännande från Arabstaterna man ständigt krävt - då vill man inte ha det.
Men när lokala grupper som Hamas inte är beredda att i förhand lova något – då finns det inget viktigare för Israel.

Är det någon som är förvånad över att Israel aldrig kan sluta fred - när statens politik ständigt är som ett kalejdoskop?