I dagarna har en mindre storm blåst upp över att ung israelisk soldat, Eden Abargil, publicerade bilder på Facebook. Bilderna där hon leende poserar framför fängslade palestinier med ögonbindel, under parollen "Armén, den bästa tiden i mitt liv J", väckte ett
ramaskri och fördömelserna haglar och israeliska militären går ut och tar avstånd.
Jerusalem Post skriver att folk ”
roats” och ”
chockats” av bilderna.
Abargil själv förstår inte uppståndelsen och anser inte att hon har begått några fel, eftersom hon själv inte upplevde det hela som förnedrande eller våldsamt.
Bilderna skulle inte heller ses som något politiskt statement, utan bara som ”minnen”.
Nu är det inte speciellt svårt att förstå Abargils reaktion, för hennes foton är sannerligen inte de första av sitt slag eller på något sätt unika och extrema.
Privata ”trofébilder” av
grövre karaktär har cirkulerat i åratal, så varför ska hon nu plötsligt bära hundhuvudet för något som inom det militära förekommer
frekvent?
Den givna frågan är naturligtvis hur Abargil själv- eller någon annan av de tusentals unga värnpliktiga – hade upplevt det att bakbundna och iförda ögonbindel av förevigas som någon form av nedlagt jaktbyte, av ockupationsmaktens skrattande soldater.
Antagligen hade man upplevt det hela som en förnedrande situation.
Det israeliska etablissemangets upprörda reaktion är, lite paradoxalt nog – både förutsägbar och ändå inte.
Man kunde ju förmoda att incidenten skulle ha viftats bort som en petitess, eftersom man har gjort så med betydligt allvarligare saker tidigare - men här väljer man istället att spela upp hela registret av indignation och upprördhet – ritat mot en 20 årig tjej…
Inte så snyggt...
Lika samstämmig var reaktionen från etablissemanget när osmakliga
israeliska lumpartröjor uppmärksammades, trots att tröjorna var välkända och allmän kutym, skulle man ut och ta avstånd och låtsas som värderingarna militären gav uttryck för, inte skulle vara allmängods.
Istället var detta utslag av några enskildas dåliga omdömen, några enstaka ruttna äpplen i korgen.
Frågan är om det är några enstaka äpplen det är fel på, eller om hela trädets frukt är undermålig.
Det som etablissemanget inte vill låtsas om eller kännas vid är att Abargils bilder och tröjorna är symptom på något mycket större och mera grundläggande, nämligen vilken syn och vilka värderingar man i Israel har rörande palestinier och andra icke-judar.
Opinionsundersökningar har under åratal, visat på aversion, odemokratiska och rent rasistiska uttryck riktade mot palestinier i Israel från landets styre och den övriga befolkningen. En trend som dessutom ökar
En majoritet av israelerna, 62 %, ansåg
2006 att regeringen skulle uppmuntra de palestinska invånarna i Israel att emigrera, en åsikt som nästan tredubblats sedan 1991, då den låg på 24 %.
(1991 hade staten Israel fortfarande inte officiellt erkänt palestiniernas existens, då det skedde 1993)
2007 ansåg 75 % att de inte inte ville bo i hyreshus där både judar och araber bor. 56 % ansåg att araber utgjorde ett säkerhets och demografiskt hot mot Israel. 37 % ansåg att arabisk kultur var underlägsen. 40 % ansåg att araber skulle få sin rösträtt indragen.
I
februari 2010 ansåg 75 % att det var försvarbart att deportera palestinier i Israel som en del av en fredsuppgörelse. 28 % ansåg att alla skulle deporteras, och en lika stor del tyckte att deportationen skulle baseras på en ”lojalitets test”.
Och för ett par månader visade opinionsundersökning att 50 % av unga judar ansåg att araber inte ska ha samma rättigheter i Israel, 56 % anåg att palestinier ska förhindras från att väljas in i Knesset.
Ibland de ultraortodoxa, den snabbast ökande befolkningsgruppen, var åsikterna ännu mera extrema, med 82 % som motståndare till lika rättigheter, lika många är procent är motståndare till val av palestinier till Knesset, 56 % motståndare till deras rösträtt. (
juni 2010)
Och så här håller det på…
Utifrån denna bakgrund; är Eden Abargils oförstående kommentarer om sitt tilltag märkliga?
Värt att påminna om är att nazisternas koncentrationsläger inte stod på plats från dag ett, utan var det slutgiltiga resultatet av en lång procedur av demonisering och avhumanisering, små steg tagna ett i taget.
Naturligtvis handlar det inte om att likställa Israel med nazisterna, utan att påminna om att just på grund av erfarenheten från nazisterna, så finns det vissa saker befolkningen i Israel av moraliska skäl borde hålla sig ljusår ifrån.
Bara det faktum att så många i Israel ser den palestinska befolkningen i Israel som ett inhemskt hot mot staten eller håller deportation som en lösning på ”problemet” med palestinierna, borde i historiens ljus sända kalla kårar nedför ryggen på judar. Men uppenbarligen inte.
När ett så utbrett förakt för sunda demokratiska värderingar grasserar, i kombination med en statlig stigmatisering av palestinier, så borde etablissemanget i Israel hålla sig för goda för att attackera Eden Abargils brist på insikt – hon är ju bara den lilla individen längst ned i beslutskedjan – en produkt av systemet.
