När människorätt är fel

[Av någon anledning så kom inte hela postningen med. Så här skulle den sett ut från början]

Det är med en viss förvåning man ser reaktionerna från israeliskt och även "pro-israeliskt" håll, när grupp efter grupp ibland de organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheter, levererar rapport efter rapport med ytterst graverande omständigheter hur den israeliska militären misskötte sig under de vildsinta attackerna mot Gazas befolkning vintern 2009.

Att agerandet i Gaza har skadat Israel rejält är oomtvistligt, bland annat så ligger numera EU:s "uppgraderade relationer" med Israel på is (Tack för det), och därmed kunde man ju tro att alla verkliga vänner av staten Israel då skulle förespråka ett annorlunda agerande som istället gynnat staten.
Det logiska hade varit att man med indignation hade protesterat mot de fullständigt meningslösa excesserna i våld och förtryck, eftersom det undergräver Israel, underblåser antisemitism och dessutom skadar det den globala judenheten. Men icke.

Istället kan man på den svenska lokalavdelningen av Likud - Svensk Israel Information – läsa ett urval artiklar innehållande patetiska bortförklaringar och fullständigt sanslös smutskastning av de organisationer som värnar människors rätt.
Som om det skulle vara FN:s människorättsexpert (”stridslysten anti-israelisk aktivist”) John Dugards fel att Kaddaffi tillägnat honom ett pris, men i den fullständigt sjuka värld där israeliska propagandainstitutet ”NGO-Monitor” huserar är det en fullt sansad och rimlig anklagelse…

Man kan verkligen fundera över vad som är det verkliga problemet för Lisa Abramowicz mfl – en rutten israelisk militär med en moral i paritet med palestinska självmordsbombare, eller att människorättsorganisationer uppmärksammar det.

Att den israeliska militärens egna ”utbredningar” är ena skämtet är sedan länge ett välkänt faktum, både människorättsorganisation och palestinier har i åratal vittnat om militärens härjningar och en kultur bestående av både ostraffbarhet och cowboymentalitet.
Till dessa tidigare vittnesmål och utredningar sällar sig då även israeliska soldater i Breaking the Silence, och detta uppskattas då uppenbarligen inte av svensk Israelinformation.


Att man i Israel bedriver klappjakt på FN, Amnesty, Human Rights Watch mfl kanske upplevs som något normalt i en stat som sorteras in på 39:e plats under ”Bristfälliga demokratier” (”Flawed democraties”) i tidningen Ecconomists demokrati index.


På den 10 gradiga skalan så landar Israel på pinsamma 5,21 när det gäller civila rättigheter. Ett värde som man även delar med Rwanda på 121 plats, av 167 stater…
Trots att Israel ökat 9 placeringar från 2007 i rankingen, så har utvecklingen stått still när det gäller civila rättigheter då både Rwanda och Israel har haft samma värde sedan 2007…


Sverige å sin sida ligger stabilt överst på listan med toppnoteringar på demokrativärdena. Därmed kan ställa sig synnerligen berättigad fråga – hur tänker man på Svensk Israelinformation, vad tror sig vinna på att stödja attacker på exempelvis Amnesty som arbetar för de värden som vi i Sverige stöder och håller högt?

Är artiklar från NGO-Monitor det mest begåvade sättet att sprida en ”balanserade bild” av Israel, som Svensk Israel Information säger sig ha som uppgift.
Är inte risken snarare att Israel framstår - ännu mera - som en stat där tokstollar, fundamentalistiska extremister och religiösa fanatikers röster är dom som sätter agendan.

Hur kan man tro att det gynnar staten Israel att dess lobbygruppers avgrundsdjupa förakt för mänskliga rättigheter och internationell lagstiftning – när det gäller andra människor än judar - exponeras på detta vis. Dessutom, istället för att rätta till felen så lägger man energin på att jaga dem som rapporterar det. Man förundras.

På det flesta andra ställen är människorätt alltid rätt- men i Israel är det konsekvent fel särskilt när det gäller palestinierna.