Jan Björklund i Israel

För en dryg vecka sedan publicerade Folkpartiets ledare Jan Björklund sitt nyhetsbrev om sin resa till ”Israel och Palestina.”
Återigen är det en ödets ironi att Björklund benämner det ockuperade Västbanken som ”Palestina” när Folkpartiet konsekvent agerar mot bildandet av staten Palestina.
Brevet som sådant är ganska kort, fullt med plattityder och inte mer visionärt än Folkpartiets intetsägande syn i frågan – utöver det rent religiösa Israelstödet.

Något som sannerligen inte är intetsägande är Expressens Ledarredaktion som efter PM Nilsson avgång 2007 med besked tagit över den liberala fanan i frågan om Israel och Palestinierna.”
”En person som förväxlar vänskap med Israel med lojalitet till dess djupt självdestruktiva regering kan inte se frågan klart” skriver Johannes Forsberg om Björklunds visit. Så sant, så sant.


”Det intressanta är att de flesta på båda sidor i stort har samma bild hur ett fredsavtal måste se ut, men att misstron mot andra sidan är så stor att det är svårt att ens få till stånd vettiga samtal” hävdar Björklund.

Jag vet inte det. I Israel är regeringsstommen byggd på partiet Likud som fortfarande år 2012 inte erkänner en palestinsk stat.
PLO erkände den israeliska staten för 25 år sedan…

I Amman, Jordanien gick ”samtalen om samtalen” i backen för ett par veckor sedan för att israelerna inte ens kunde leverera en karta som det internationella samfundet gett dom 3 månader för att ta fram…
Det tyder knappast någon större ömsesidighet.

”...skarp kritik mot de bosättningar som byggs på ockuperat territorium. De strider mot internationell lag”
Förvisso så, och det är alla parter mer än väl medvetna om.
Men, eftersom ingen annan israelisk bebyggelse kallas ”bosättningar” så är kommentaren om ”ockuperat territorium” något märklig.

Menar Björklund att alla bosättningar byggda på fel sida Gröna linjen är olagliga? Inkluderas Östra Jerusalem?
Eller ges det utrymme för tolkningar att de som nu ”byggs” är olagliga – medan andra bosättningar på något vis ska ses som legala…
Visst, läsningen kan verka konspiratorisk – men det är så man läser avtal i Israel.
Björklund kunde ha uttryckt sig mer bestämt.


En radda klichéer och plattityder avslutas med den intetsägande frasen ”det finns ingen annan väg än samtal; parterna måste till förhandlingsbordet”
Sannerligen - och även det är alla parter mer än väl medvetna om.

Här kunde Björklund ha gjort ett förtydligande, en markering vart Folkpartiet befinner sig i frågan.
Hur ser den liberala Folkpartistiska vänskapen med Israel ut – är det en vänskap med det liberal sekulära pluralistiska Israel i Tel Aviv, eller är det trångsynta extremistiska religiösa Israel i Jerusalem?

Utifrån vilka premisser ska de av Folkpartiet så omhuldade förhandlingarna ske?
Från den israeliska avgrundshögern där mänskliga rättigheter reduceras till ett ”förhandskrav” och förhandlingsfråga -och inte en rättighet och självklar bas.

Eller ska det vara utifrån de internationella lagar och traktat som gäller, som de flesta stater som aspirerar på att vara demokratier av nordeuropeiskt snitt, självklart respekterar?
Björklund ger i vanlig ordning inga svar.


Folkpartiet rider spärr utifrån principer när det gäller erkännande av den palestinska staten, eller att följa policyn med isolation av företrädare för Hamas för sin vägran att erkänna Israel.
Men att åka till Israel för att träffa företrädare från Likud och Habayit Hayehudi (Hebreiska för "Judiskt hem) som är en israeliska spegelbild av Hamas åsikter, då åker den Folkpartistiska principfastheten rakt i papperskorgen.

Jag hoppas verkligen att Jan Björklund har självbevarelsedrift nog att han inte tänker ge sig in i debatten om Iran, under parollen ”Västs undfallenhet mot extremism”...

Lisa Abramowicz tendensiös om judisk terror

Att judisk terrorism i högsta grad bidrog till att bilda staten Israel - och dessutom utöka dess territorium långt utan för de gränser som de tidiga sionisterna accepterade i och med Delningsresolutionen 1947 - torde vara omtvistlig.

Den springande punkten är att utan fördrivningen av de arabiska invånarna som utgjorde 2/3 av Palestinamandatets befintliga befolkning, så hade aldrig en judisk stat upprättats. Mer komplicerat är det inte.

Benny Morris en av experterna på området redogör i sin The birth of the Palestinian Refugee Problem, sida upp och sida ner, hur de palestinska araberna terroriserades.
Hur vissa fördrevs, andra flydde självmant - hur hundratals byar och samhällen attackerades och sprängdes.
Då har Morris ändå gjort det lätt för sig genom att bara hänvisa till skriftliga judiska källor och helt ignorera vittnesmål från hundratusentals förstahandskällor, de fördrivna araberna…

Artikeln på Newsmill är så dåligt skriven att Lisa Abramowicz några timmar senare tvingas gå in och kommentera ”…min artikel är inte en doktorsavhandling, eller ens en akademisk uppsats”
Nej, ingen doktorsavhandling är ett understatement…

Abramowicz som aldrig någonsin visat upp någon form av nyanser i beskrivningen av palestinska Hamas, som även utöver den militära har stora politiska och sociala grenar, ska nu plötsligt försvara och förklara judisk terrorism som något mycket finare och bättre än palestinsk sådan. Man häpnar.


När det gäller attacken på Der Yassin, som tydligen inte kvalificerar sig att listas under ”de mest kritiserade terrordåden”, så är byn rent geografisk belägen inom det område Delningsresolutionen stipulerade skulle ingå i Jerusalems Corpus separatum. Byn och dess befolkning skulle med andra ord aldrig ingå i den judiska staten.

Vägen mellan Jerusalem- Tel Aviv, som nämns, är till största delen belägen på området som enligt samma resolution skulle ingå i den palestinska staten.
Ändå har Abramowicz mage att längre ner i sin text kritiserar palestinska Al-Aksa brigaderna för attacker mot civila på ”fel” sida gröna linjen…

Utöver dess geografiska läge så hade Der Yassin sedan tidigare tecknat en icke aggressionspakt med judiska företrädare (Haganah) (Morris s.91) och dessutom vid upprepade tillfällen försvarat byn mot arabiska gäng som försökt utnyttja den. (Morris s.97,237)

Det är kanske inte så svårt att förstå paniken som utbröt när de överlevande visades upp i en judisk segerparad i västra Jerusalem (Morris s.238) och nyheten om massakern spred sig i mandatet.
Sensmoralen är fullständigt glasklar - om befolkningen i en by som aktivt hade ställt sig vid sidan av fientligheterna mellan araber och judar behandlas på detta viset – då går naturligtvis ingen säker.

De ädla judiska terroristerna beskrivs som ”antiimperialistiska” och ska ”främst attackerat brittiska maktsymboler”, och om man ska tro på Abramovicz artikel så var deras enda terrordåd mot palestinierna, attacken mot Der Yassin våren 1948….

Naturligtvis var det inte så, utan detta är en skönmålning utan dess like.
Judisk terrorism och bombkastande började minst 10 år innan Deir Yassin massakern nämligen våren 1937, och under arabiska upproret 1936-39 samarbetade britter och Haganah och upproret slogs ned synnerligen brutalt. Totalt 415 döda judar, de arabiska siffrorna uppskattades grovt till 5000 döda, 15 000 skadad och 4500 fängslade.


Man kan kritisera Yasser Arafat för hans fel och brister, men att anklaga honom för att vara ”feg” med hänvisning till Ben Gurion och ”seriösa" israeliska bud 2000 & 2001 är inget annat än ren och skär historierevisionism.

Ben Gurion införlivade så småningom terroristgrupperna i Haganah, och tog kontrollen med våld där så behövdes – men det var först efter att målet uppnåtts och staten Israel var ett faktum.
Det Abramowicz kräver av palestinierna är något helt annat – någon som är förvånad?

Det är lite roande att se hur gullandet med judiska terrorister blir ett mått på ”Israels trovärdighet som en demokratisk stat med en ansvarsfull regering”.
Som om terroristerna inte var terrorister längre, eller att Ben Gurion inte skulle vara ansvarig för den etniska rensningen som han förordade.

Den ”fege” Arafat var dessutom en föregångare bland arabledarna i att erkänna Israel officiellt, vilket skedde 1988, detta möjliggjorde fredsfördraget mellan Israel och Jordanien sex år senare 1994.

Den israeliske premiärministern Ehud Barak förlorade sin majoritet i Knesset för att han ens åkte till förhandlingarna i Camp David år 2000 – hans koalition gick från 65 till 37 av 120 platser. Han hade med andra ord inget större tyngd i att lova saker.
Shlomo Ben- Ami, israels dåvarande utrikesminister i Camp David, har i efterhand sagt att om han var palestinier så hade han också förkastat Baraks förslag…

I Taba 2001 stod nyval för dörren, 6 februari, och Ariel Sharon ledde stort i opinionsundersökningarna och vann en jordskredsseger med dryga 20 %.

År 2008 var Olmert redan på väg ut ur politiken efter mångåriga anklagelser om korruption. Men framför allt var premissen för Olmerts ”fördelaktiga erbjudande” att Fatah skulle starta inbördeskrig och besegra Hamas i Gaza, något som Abbas vägrat från början – först då skulle planen eventuellt förverkligas.

När Abramowicz avslutar med att påstå att kriget 1967 började med arabiska anfall mot Israel – när det i själva verket var israeliskt militärflyg som angrep Egypten – så kan man fundera på hur länga man kan framhärda i rollen som en seriös debattör, när lägsta nivå uppenbarligen ligger så lågt.