Jan Björklund i Israel

För en dryg vecka sedan publicerade Folkpartiets ledare Jan Björklund sitt nyhetsbrev om sin resa till ”Israel och Palestina.”
Återigen är det en ödets ironi att Björklund benämner det ockuperade Västbanken som ”Palestina” när Folkpartiet konsekvent agerar mot bildandet av staten Palestina.
Brevet som sådant är ganska kort, fullt med plattityder och inte mer visionärt än Folkpartiets intetsägande syn i frågan – utöver det rent religiösa Israelstödet.

Något som sannerligen inte är intetsägande är Expressens Ledarredaktion som efter PM Nilsson avgång 2007 med besked tagit över den liberala fanan i frågan om Israel och Palestinierna.”
”En person som förväxlar vänskap med Israel med lojalitet till dess djupt självdestruktiva regering kan inte se frågan klart” skriver Johannes Forsberg om Björklunds visit. Så sant, så sant.


”Det intressanta är att de flesta på båda sidor i stort har samma bild hur ett fredsavtal måste se ut, men att misstron mot andra sidan är så stor att det är svårt att ens få till stånd vettiga samtal” hävdar Björklund.

Jag vet inte det. I Israel är regeringsstommen byggd på partiet Likud som fortfarande år 2012 inte erkänner en palestinsk stat.
PLO erkände den israeliska staten för 25 år sedan…

I Amman, Jordanien gick ”samtalen om samtalen” i backen för ett par veckor sedan för att israelerna inte ens kunde leverera en karta som det internationella samfundet gett dom 3 månader för att ta fram…
Det tyder knappast någon större ömsesidighet.

”...skarp kritik mot de bosättningar som byggs på ockuperat territorium. De strider mot internationell lag”
Förvisso så, och det är alla parter mer än väl medvetna om.
Men, eftersom ingen annan israelisk bebyggelse kallas ”bosättningar” så är kommentaren om ”ockuperat territorium” något märklig.

Menar Björklund att alla bosättningar byggda på fel sida Gröna linjen är olagliga? Inkluderas Östra Jerusalem?
Eller ges det utrymme för tolkningar att de som nu ”byggs” är olagliga – medan andra bosättningar på något vis ska ses som legala…
Visst, läsningen kan verka konspiratorisk – men det är så man läser avtal i Israel.
Björklund kunde ha uttryckt sig mer bestämt.


En radda klichéer och plattityder avslutas med den intetsägande frasen ”det finns ingen annan väg än samtal; parterna måste till förhandlingsbordet”
Sannerligen - och även det är alla parter mer än väl medvetna om.

Här kunde Björklund ha gjort ett förtydligande, en markering vart Folkpartiet befinner sig i frågan.
Hur ser den liberala Folkpartistiska vänskapen med Israel ut – är det en vänskap med det liberal sekulära pluralistiska Israel i Tel Aviv, eller är det trångsynta extremistiska religiösa Israel i Jerusalem?

Utifrån vilka premisser ska de av Folkpartiet så omhuldade förhandlingarna ske?
Från den israeliska avgrundshögern där mänskliga rättigheter reduceras till ett ”förhandskrav” och förhandlingsfråga -och inte en rättighet och självklar bas.

Eller ska det vara utifrån de internationella lagar och traktat som gäller, som de flesta stater som aspirerar på att vara demokratier av nordeuropeiskt snitt, självklart respekterar?
Björklund ger i vanlig ordning inga svar.


Folkpartiet rider spärr utifrån principer när det gäller erkännande av den palestinska staten, eller att följa policyn med isolation av företrädare för Hamas för sin vägran att erkänna Israel.
Men att åka till Israel för att träffa företrädare från Likud och Habayit Hayehudi (Hebreiska för "Judiskt hem) som är en israeliska spegelbild av Hamas åsikter, då åker den Folkpartistiska principfastheten rakt i papperskorgen.

Jag hoppas verkligen att Jan Björklund har självbevarelsedrift nog att han inte tänker ge sig in i debatten om Iran, under parollen ”Västs undfallenhet mot extremism”...

Gunnar Hökmark suddar dåligt

"Ett förstört samhälle kommer ta tid att bygga upp
Decennier av israelisk ockupation har förstört det palestinska samhället. Kvar är de gemenskaper som människor höll sig till under ockupationen, klanerna och de religiösa grupperingarna som kunde överleva. Efter ockupationens slut börjar en ny. Den kommer att vara svår och den är oviss. Det kan vara värt komma ihåg den insikt om ockupationens mentalitet och konsekvenser som vi har sett de senaste dagarna. Många kommer nämligen i kommande tider av osäkerhet hävda det var bättre förr.

Så länge människor bara nöjde sig med att vara ockuperade och accepterade eländet så hade de det bättre än när de gjorde slut på ockupationen, kommer de säga. Men vad de förtränger är mer än 40 års ockupation har förstört landet, utplånat normala samhällsstrukturer och skapat ett samhälle präglat av ockupationens brutalitet. Det är arvet av ockupationen vi kommer se samtidigt med något nytt förhoppningsvis växer fram.

Det kommer kräva både öppenhet och krav från demokratiska samhällen och det kommer inte ens när det går som bäst gå fort. Men det är likväl en väg bort från den gamla ockupationens logik. De som tror på demokrati bör inte hävda folket bör vara tacksamma för det som var eller längta tillbaka.
Men vi kommer få se och höra dem som säger så, som så många gånger tidigare. Som tågen gick i, eller barnomsorgen bättre eller sjukvården. Aldrig sant men alltid en del i den gamla ockupantens propaganda som återanvänds av dem som i friheten ser ett hot."

Så här skrev alltså Gunnar Hökmark den 1 september 2011.
Man blir förvånad hur klarsynt Hökmark kan vara inför de problem som ockupationen medfört och de som väntar det palestinska statsbyggandet.

Nu var det förstås så att den befolkning Hökmark egentligen beskrev var libyerna, det enda jag har gjort är att byta ut orden ”libyer” ”förtryck” ”diktatur” mot ”palestinier” ”ockuperad”, ”ockupant”.

Uppenbarligen drabbades Gunnar Hökmark av eftertankens bleka krankhet - därför valde han att radera sin text.
Han insåg förmodligen att texten precis lika gärna kunde ha lästs i en palestinsk kontext inför förestående FN-omröstning, och då blivit en svidande uppgörelse med Hökmarks egna position i frågan.

Agerandet är symptomatiskt för våra liberala Israelvänner – frihet och mänskliga rättigheter är viktigt för alla – utom palestinierna.
Stödet till Israel har gjort att man totalt tappar bort sin moraliska kompass - och då tvingas man sudda...