Hadar Cars & Ernst Klein - när myten får vingar

Jag har roat mig att läsa den lilla skriften (32 sidor) "Israel och säkerheten" (utgiven sommaren 2006) där författarna Hadar Cars & Ernst Klein, tar på sig uppgiften att beskriva saker och ting ur ett "israeliskt perspektiv". Något annat hade naturligtvis inte varit att vänta eftersom båda betraktar sig som "liberaler", har varit aktiva inom Folkpartiet och är (ö)kända israellobbyister.

Här någonstans är det tragiskt att den generation inom Folkpartiet, 30-talisterna, som både Klein & Cars tillhör tillsammans med Per Ahlmark, är så fullständigt blind och låst i dogmer och symbolfrågor, att man inte förmår eller vill greppa en förändrad värld.

Hur man som uttalad liberal i dag år 2006 kan stödja staten Israels raslagar, sociala ingenjörskonst, stöld av enskilda människors egendom, samt trampande på de absolut grundläggande mänskliga rättigheterna, är en fullständig gåta.

När jag läser boken så blir jag mer och mer irriterad över hur rörig och full av upprepningar den är.
Om man ska skriva en sådan här bok hade naturligtvis det enklaste och mest överskådligaste sättet varit i kronologisk ordning, men det gör inte författarna, utan istället är det evinnerligt blandande av årtal, händelser. När dessutom beskrivningar av händelser kastas om och sprids ut på flera olika sidor, blir det för skruvat.

Oavsett om man skriver ur ett "israeliskt perspektiv" måste man kunna ge en vederhäftig historisk beskrivning av faktiska händelser och skeenden.
Det är knappast en tillfällighet att källhänvisningar endast förekommer vid två tillfällen; för att styrka att de israeliska styrkorna var underlägsna de arabiska 1967, samt för att beskriva antalet existerande palestinier. (Som författarna sedan ändå menar är felaktigt.)
Om man dessutom lägger till en radda sakfel, ett inkonsekvent förhållningssätt, en knippe propaganda och ett sätt att skriva som är rent sagt gaggigt, blir resultatet därefter - pinsamt uselt.


Boken bygger på teserna att Israel är konsekvent hotat till sin existens och att alla krig som varit handlar om Israels säkerhet/överlevnad
En monumental fadäs är att författarna klipper bort Beirut-deklarationen från 2002, då arabstaterna erbjöd fred och politiska garantier, i utbyte mot ett slut på ockupationen (ett erbjudande som israelerna ignorerade totalt), däremot nämner författarna mer än gärna Arabförbundets "Nej" i Khartoum hösten 1967, flera gånger om…
Förhandlingarna i Taba 2001, där israeler och palestiner stod närmre varandra än någonsin, existerar inte heller i författarnas medvetande. Däremot har man inga problem att hävda att Arafat erbjöds "95% av Västbanken i Camp David", ett påstående som saknar verklighetsförankring, men av Israellobbyn utsetts till ett faktum...

På 30 sidor lyckas man vidare nämna Iran & kärnvapen 12 gånger, men Suezkrisen 1956 nämns endast 3 gånger, och ingen av gångerna framgår det att det var Israel som i maskopi med Frankrike och Storbritannien anföll Egypten…
Första gången 1956 nämns är det enbart i sammanhanget att "Egypten krävde att FN skulle lämna området.." (s.2).
Här är det på sin plats att påpeka att Israel vägrade att ta emot FN-styrkorna, det var därför dom placerades i Egypten. Egyptens krav används istället av israelvännerna som ett kvitto på FN:s allmänna uselhet.
Andra gången nio sidor senare!!(s.11) nämns det att "Israel under hårt tryck…drog sig tillbaka från Sinai och Gaza"”, detta tituleras av någon outgrundlig anledning "israelisk eftergift".
Hur något kan bli en "eftergift" när man inte har rätt till Sinai i förstaläget, är ett fascinerande förhållningssätt…

Om författarna är måna att tala om hur överlägsna de arabiska styrkorna var 1967, så är man desto mindre intresserad av att tala om styrkeförhållandena som rådde 1948. I boken slås det redan på första sidan fast att "fem arabstater anföll den nybildade staten Israel...och upphäva upprättandet av en judisk stat", men först fem sidor senare (s.6) nämner man att de arabiska arméernas styrka kan "diskuteras".
I realiteten var styrkeförhållandena likvärdiga, (om inte en lätt övervikt för israelerna.) dessutom var arabstaterna hopplöst splittrade inbördes.
Att det sedan långt tidigare än 1948 pågick ett inbördeskrig i Mandatet Palestina nämns inte alls

När författarna påstår att Israels gräns mot Västbanken är "700 km lång" (sid3), är det en freudiansk felskrivning som är både roande och avslöjande. Israels gräns mot Västbanken är internationellt fastställt som "Den gröna linjen" och är 315km lång, det som däremot är 700 km lång är den mur som Israel bygger till minst 75 % på Västbanken. En mur som israelvännerna allt sedan 2002 då bygget startade, påstår inte alls ska bli en framtida gräns...

En annan förvanskad beskrivning är vem som erkänner vem.
I boken låter det så här: "PLO sluter fred med Israel 1993"(s.3) "Arafat tvingades acceptera en tvåstatslösning" (s.14) "Genom Osloavtalet 1993 erkände palestinska myndigheterna staten Israel" (s.25) osv
I realiteten var palestinierna först med att redan 1988 förorda en tvåstatslösning och därmed ett accepterande av Israels existens, vilket stadfästes i undertecknandet av Osloavtalet 1993.
Därmed var det Israel som för första gången 1993 erkände palestiniernas existens och en tvåstatslösning.

Avslutningsvis är det svårt att undgå det totalt osannolika resonemanget rörande Iran, Israel och kärnvapen.(s.10)
Författarna skriver att om Iran skulle skaffa kärnvapen så skulle en terrorbalans råda, vilket då utesluter användandet av kärnvapen mellan Israel & Iran vid ett eventuellt krig.
Men som gubben i lådan dyker då plötsligt Fidel Castro upp (!!!) ;
"Vi vet att Fidel Castro under Kubakrisen 1962 var fullt beredd att utlösa ett kärnvapenkrig. De härskande i Moskva som velat basera kärnvapen på Kuba var emellertid i slutändan inte beredda att gå så långt.
Hur tänkandet i Iran går vet vi inte riktigt"
Sålunda ska tydligen Israel känna sig hotat eftersom Castro aldrig hade några kärnvapen på Kuba!?!...

Vem som kan tänkas köpa detta pekoral är möjligtvis de redan troende, som behöver få sin redan hårdvinklade världsuppfattning bekräftad. Annars är detta en totalt överflödig publikation, vars enda ljuspunkt är att den inte är längre än 30 sidor, vilket gör att ens lidande blir ganska kortvarigt då man läser skräpet.

Freden förhindras av bosättningarna - de ökar dessutom!

Konfliktens kärna är att staten Israel, sedan anfallet 1967, vägrar att sluta terrorisera den palestinska befolkningen på Västbanken. Israel har ingen som helst rätt till en kvadratmeter av Västbanken, utan har beordrats att förpassa sig därifrån genom FN resolution 242, från 1967.
Därför har istället regering efter regering under decenniernas gång spenderat astronomiska summor på att permanenta bosättningar där, allt i syfte att dels stjäla så mycket värdefull mark som möjlig, samt att förhindra skapandet av en självständig och livaktig palestinsk stat.

Som dom flesta är medvetna om, är bosättningarna och deras vägnät den mest centrala och viktigaste instrumentet i den israeliska ockupationen av Västbanken.

Staten har sponsrat utflyttning till sina illegala projekt genom att subventionera kostnader, vatten, bygga vägar enkom för bosättare vilket möjliggör snabb transport till Israel, och sist men inte minst sätta armén till att skydda bosättarna.

Totalt sett är över 80 % av bosättningarna är byggda delvis eller helt på privatägd palestinsk mark, endast 27 stycken av de 162 officiella är inte byggd på någon annans mark. Endast 1,3 % av den totala ytan är bevisligen ägd av judar, 5,7 % är "omtvistat" mark där då staten (Israel) ifrågasätter palestinierns rätt till marken.
54,3 % är "statlig mark" dvs mark som ingen "ägde"” (brukade) och skulle tillfalla staten, en lagstiftning som härrör från det Ottomanska styret av mandatet…
Om den rättmättige ägaren förhindrades att bruka sin mark tillföll den sålunda staten
Hela 38,8 % av bosättningarna är placerade på mark som staten Israel är väl medveten att den defacto tillhör palestinier.[1]

Att bosättningarna fortsätter att öka är inte någon större hemlighet för israels invånare, både judar som palestinier. Tidningarna rapporterar titt som tätt hur läget är.
Om man ser till Internet så finns det ett enormt utbud av informationsmaterial rörande bosättningarna.
Exempelvis så har B´tselem till och med en lista över hur befolkningsökningen ser ut, år för år i enskilda bosättningar. Och Peace Now har även stora mängder fakta och information
Men i Israel väljer majoriteten av invånarna att antingen att öppet stödja detta eller alternativet blunda och stoppa huvudet i sanden - för utvecklingen går enbart åt fel håll.

När man ser på de krav som riktas mot Hamas regeringen och jämför med det israeliska uppförandet, kan man inte låta bli att förundras över den galopperande dubbelmoral som omvärlden praktiserar.

I Israel har ledare i decennier vägrat att erkänna den faktiska existensen av den arabiska befolkningen i Palestina, man har konsekvent vägrat dem rätten till en egen fungerande stat, man gör det fortfarande. Men det är Hamas som ska erkänna staten Israels rätt...

Staten Israel är unik i sitt totala förakt och trampande på internationell lagstiftning, folkrätt och mänskliga rättigheter, så var det för 60 år sedan och så är det även idag. Men det är Hamas som ska följa lagar och ingångna avtal...


I september 2006 rapporterade Haaretz att befolkningsökningen i bosättningarna var nästan dubbelt så stor som i de centrala delarna av Israel. 5-6 % jämfört med 2-3 % eller ännu lägre på sina håll, samt att bosättningarna de senaste 19 åren har haft en årlig snitt omsättning på 7600 utflyttade, men ändå haft en ökning på 5100 personer per år eftersom det flyttade in 12 700 nya invånare.[2]


Statistiken för 2006 var inte annorlunda jämfört med tidigare år, ökningen på Västbanken låg på 6 %, 15 000 personer, och där bor nu 268 400 jämfört med 253 700 året innan.

De bosättningar som växer mest är de som befolkas av ultraortodoxa judar, och bosättningen Modi'in Ilit har numera gått om Ma'aleh Adumim och blivit den största på Västbanken.[3]

Modi'in Ilit är 4 kvadratkilometer stort och ligger på ett område där marken till 45 % är privat palestinsk ägd, 0 % är dokumenterat ägd av judar.

Ma'aleh Adumim på sina 13 kvadratkilometer ligger för sin del på 86,4 % palestinsk ägd mark, 0,7 % "omtvistad" mark och slutligen 13 % "statlig" mark, Israel i detta fallet. 0 % är dokumenterat ägd av judar.
Bosättningen Beit El ligger på minst 97 % palestinsk ägd mark och Migron ligger till 100 % på palestinsk ägd mark, Ofra över 93 % palestinskt, 3 % judiskt. Och så håller det på...[4]


I en kommentar till 2006 års statistik så hävdar USA:s Israel ambassadör, Richard Jones "that Israel honor a pledge to freeze settlement activity made under the U.S.-backed 'road map' peace plan in 2003."
[5]


Att frysa innebär inget annat än att det ska vara ett stopp på bosättningsbyggandet, så har aldrig skett, vilket omvärlden är väl medveten om. Istället annonserades till och med nyligen ett nybygge i Jordandalen, där "utrymda" bosättare från Gaza skulle inhysas.

Ambassadör Jones bisarra och verklighetsfrånvända kommentar är inget annat än ett kvitto på en historiskt enfaldig presidents monumentala misslyckande i Mellanöstern.
Men var något annat att vänta av en person som utnämnde den blodbesudlade Ariel Sharon till "a man of Peace"?