Två blinda fläckar

Det rasar en debatt över vad som är att betrakta som tillåtet i kampen mot ockupationsmakten.

Staten Israels blinda fläck består i att den har på ett direkt olagligt och fullständigt förkastligt sätt begagnat sig av sin egen civilbefolkning som en sorts mänskliga sköldar och som ett instrument i ockupationen av Palestinierna.
Enligt internationell lagstiftning (4 Genèvekonventionen) är det förbjudet att på något sätt förändra statusen på de ockuperade områdena, likaså är det direkt olagligt att bosätta den egna befolkningen på dessa områden. Därför är den israeliska staten direkt ansvarig för när israeler dör på Västbanken.

När dessa bosättningar sammankopplas med det verkliga Israel, fungerar dom och dess vägar som effektiva hinder för den enskilde palestinierns möjlighet att transportera eller att leva ett normalt liv.
Som enskild israel har man därför ett ansvar att man inte medverkar i den statliga brottsligheten, och därför har man en skyldighet att inte flytta till någon bosättning.

Den judiska statens fullkomliga arrogans inför människoliv och mänskliga rättigheter, är inget annat än en ren skymf mot de miljoner judar som dog under vidriga omständigheter under nazisterna.
Det är bland annat dessa, vi idag kan tacka för att vi har den 4:e Genèvekonventionen, som ska skydda civila och förhindra ockupationsmakters övergrepp.

Den israeliska arméns hänsynslösa framfart bland civila, har genererat tusentals oskyldigt dödade och sårade. Detta beteende som saknar allt moralisk eller juridiskt stöd. Detta har i sin tur genererat ett klimat där attacker mot civila palestinier eller israeler inte längre ses som något avskyvärt.


Den Palestinska fläcken består i att motståndsgrupper har i många fall tagit steget över till att medvetet rikta sina attacker mot israeliska civilister, istället för fullt legitima mål som de militära.
Att spränga sig på en uteservering i Tel Aviv eller Jerusalem gör inte på något sätt chansen att ockupationen skulle avslutas mer trolig, snarare tvärtom.
Hämnd kan vara begripligt men är likväl fullständigt förkastligt, att medvetet attackera civila saknar all juridisk och moralisk legitimitet, och har reservationslöst fördömts av människorättsorganisationer.

Attacker mot bosättare som inte utgör något omedelbart hot, är likaså inget annat än brottsligt.
Militanta grupper har ett enormt ansvar när man skickar självmorsbombare in i Israel, och därmed satt sin egna politiska agenda före den resterande palestinska befolkningen. Det finns ingenting som har skadat palestiniernas sak lika mycket som självmordsattacker riktade mot civila i Israel.

Jag nominerar Bradly Burston

Jag ser att utmärkta Anna Veeder har kommenterat Bradly Burstons kollumn i Haaretz
Jag kan i mångt och mycket hålla med i Annas slutsats, men bitvis lämnar Burston en del i övrigt att önska.

När Burston radar upp sina misstänkta som "förrått", så väljer han en majoritet av politiker från vad många israeler skulle beskriva som den israeliska vänsterkanten.
Man ska då vara på det klara med att vänster i detta fall handlar om synen på palestinierna, inte på ekonomin. I Israel kan man nämligen vara vänster när det gäller palestinierna och höger när det gäller ekonomin, och vice versa, så antalet olika politiska kombinationer som finns är ganska många…

Det jag tycker är ett problem med Burston är att han missar att det som folk kallar "vänster" i Israel i praktiken inte är speciellt vänster, utan handlar till största delen om partiernas inbördes positionering. Det är naturligtvis förståligt att Burston i egenskap av israel inte själv automatiskt reflekterar över detta, men om han hade gjort det så hade det gett artikel en ytterligare en dimension.
Dessutom hade det varit tydligare hur vänstern blivit förråd, om han hade haft en definition att förhålla sig till.

(Hur man förhåller sig till internationella traktat och lagar är för övrigt knappast en fråga om höger/vänster styre, utan ett rent juridisk ställningstagande. I demokratin Sverige är det knappast svårare för en borgerlig regering än för en röd-grön, att följa dessa lagar. Det samma ska naturligtvis gälla i demokratin Israel.)

Om man frångår Burston, så kan man se att det som snarare varit ledordet i Israel har varit att hålla samman ett folk som är minst lika splittrat som palestinierna. Därför har exempelvis vänstern under Arbetarpartiet (Labour) ägnat sig åt bosättningsbyggande sedan 40 år tillbaka, fast då gömde man sig bakom eufemismen att detta skulle vara relaterat till landets "säkerhet".
I slutändan har resultat ändå varit det som högern förespråkat som skett, ett förhindrade av en palestinsk statsbildning, även om högern naturligtvis hade sett ännu fler bosättningar.

På senare år har Labour i allmänhet och Shimon Peres i synnerlighet fungerat som fikonlöv åt den israeliska högern under Ariel Sharon. Med den urusla ursäkten att det skulle ha haft en dämpande effekt på besluten gällande palestinierna, har man istället frestats av maktens köttgrytor och valt att sitta med i koalition.

I praktiken har det funnits en samsyn mellan stora delar av den så kallade vänstern och högern rörande palestinierna, majoriteten av vänstern har inte på något sätt varit en större förespråkare av en fungerande palestinsk stat än vad högern varit. Den israeliska vänstern har ofta uppträtt som en lightvariant av den israeliska högern, och därmed gjort sig själva överflödiga. Som ett exempel på detta finns vänsterfredsduvan Perez från Labour numera i Sharon skapelsen, murbyggarpartiet Kadima…

De israeliska väljarna är inte på något sätt oskyldiga till det politiska landskapet, utan har glatt låtit sig förblindas och förledas.
2001 så valde man den ökände motståndaren till Osloavtalet Ariel Sharon, som gick till val på den osannolika parollen "fred & Säkerhet". Detta renderade honom 62.4% av rösterna mot Ehud Baraks 37.6, fastän Israeler och palestinier aldrig stått närmare varandra i Taba. Ett faktum som båda sidorna var överrens om.

År 2003 var det val igen, där Labour & Amram Mitzna gick till val på att lämna det ockuperade områdena, Sharon på att inte göra det, och vann återigen en jordskredsseger och Likud ökade med 19 platser i Knesset till 38, Labour förlorade 7 och minskade till 19...
Att Sharon varken levererade fred eller säkerhet, var uppenbarligen inget problem för de israeliska väljarna.

Och det var knappast en tillfällighet att det var stora delar av den uttalade vänstern som totalt okritiskt även anammade Ehud Barak & Bill Clintons mytologiserande av Arafat efter Camp David 2000, och gjorde sig därmed irrelevant eftersom man då återigen gjorde gemensam sak med högern.


Som Anna mycket riktigt påpekar så har numera ordet ”fred” förlorat all sin status i och med att det använts av folk som vitt och brett talat om behovet, men aldrig varit beredd att ta steget fullt ut (Barak), alternativt haft sina helt egna uppfattningar om vad det står för (Sharon).
Samtidigt kan man även se att när personer som Mitzna talar klarspråk vad som kommer att krävas för fred, så genererar det ytterst få israeliska röster…

Frågan man kan ställa sig är om det är åsikten som är "fel", eller varför den utalade "vänstern" inte röstar vänster när det kommer till kritan?

Vidare tycker jag att Burstons lista borde ha innefattat Yigal Amir, som i bokstavlig mening lever upp till rubriken "att varit personen som mördat vänstern" då han 1995 sköt ner dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin, just på grund av sitt signerande av Osloavtalet 1993 och arbete för fred mellan israeler och palestinier.

När Burston avslutar en annars intressant artikel med ett hudflängande av palestinierna för sin röst på Hamas 2006, blir han helt enkelt för onyanserad och därmed dålig.
Om han själv gör distinktion på vänster-höger i Israel, tycker jag att man likaledes ska göra skillnad på moderat palestinier visavi extremisterna, inte bara dra ”palestinierna” över en kam. (Den enkla förklaringen kan naturligtvis vara att Burston tyckte det var för magstarkt att utelämna Hamas & Islamiska Jihads destruktiva påverkan, när han sågar den israeliska vänstern.)
Med tanke på att moderata palestinier sedan 1988 försökt få tillstånd en fungerande tvåstatslösning utan någon framgång, så anser jag Burstons perspektiv blir väl kort.

Vidare tycker jag att Burston kunde ha problematiserat mer genom att nämna att israelerna i kritiska och avgörande val konsekvent gått åt höger, när man istället borde ha gått mer åt vänster. Detta har utan tvekan gynnat krafter i det palestinska samhället, som inte borde gynnats.

Om Burston valt att begränsa sin kolumn till israeliska politiker med dubiös vänsterprofil, som med det skadat vänstern, hade allt varit gott och väl. När han ändå väljer att blanda in den klassiska myten att palestinierna själva är orsak till avsaknaden av fred och egen stat, kan han lika gärna lista sig själv bland de andra som ”förrått” vänstern.
För det är nämligen så den israelisk högerns argumentation låter.