Tramsigt från SKMA
Nivån på vad man försöker krama ur Donald Boströms artikel och vad man försöker hålla honom ansvarig för, har numera nått rent parodiska höjder.
Donald Boströms text om israeliska mordraider, palestinska misstankar och hur han själv blev vittne till den israeliska militärens märkliga förehavanden på Västbanken under tidigt 1990-tal, publicerades först i boken Insallah år 2002. Boken platsade inte ens i Henrik Bachner:s notoriska skrift, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 - där de flesta som har yttrat sitt stöd till palestinierna hamnat.
Sju år senare, augusti 2009 publicerades texten något omarbetat under Kulturen i Aftonbladet – och helvetet bryter plötsligt lös.
Firma Jonathan Leman & Charlotte Wiberg har under ett halvårs tid lyckats med att sammanlagt författa över 30 blogginlägg och artiklar om Boström, så när Wiberg ännu en gång tar sats och hävdar att ”Det finns viktiga aspekter på Donald Boströms famösa Aftonbladetartikel som alltför lite lyfts fram i debatten” kan man mest le lite roat över den misslyckade retoriska knorren.
För vad är det som man fortfarande inte har lyckats förmedla i denna veritabla Tsunami av anklagelser och angrepp?
Trots att Charlotte Wiberg försöker pynta texten med intetsägande klichéer som ”jordmån som artikeln landade i” ,”närheten mellan Boströms retorik och myter om judiska skändningar” och ”Boströms artikel landade i fertil jord”, så döljs inte det faktum att artikelns grund är lövtunn.
Ta valet av rubrik - ”Boströmsartikelns effekter”. Om man nu ska diskutera eventuella effekter, varför utelämnar man i sådana fall att Professor Nancy Scheper-Hughes offentliggjorde gammalt inspelat erkännande av Dr. Yehuda Hiss - just med hänvisning till Boströms artikel?
Men hoppsan, då hamnar ju diskussionen i det som åtskilliga israelvänner/antisemitjägare inte vill låtsas om eller prata om– nämligen att judar i Israel har stulit organ…
Är inte den intetsägande haranger om ”närheten mellan Boströms retorik och myter om judiska skändningar” ett tecken på ett svagt case?
Är det så svårt att se den faktiska skillnaden på medeltida skrock och folktro – med moderna händelser, där huvudrollsinnehavaren Dr. Yehuda Hiss faktiskt har bekräftat omständigheterna?
Det är sannerligen så långt ifrån Medeltida myter man kommer.
Som om inte detta är problem nog – dessutom så är inte argumentationen speciellt logisk.
Det hävdas ju att dessa gamla myter om judar är så otroligt välkända och spridda – men då är knappast innehållet i Donald Boströms artikel speciellt nytt eller sensationellt i den bemärkelsen att man kan tala om Boströmsartikelns effekter…
Man får helt enkel välja vilket spår man ska ta; antingen så har Boström skrivit något nytt och då kan man spekulera i effekterna, alternativt så är påståendena kända sedan Medeltiden och då existerar det ingen ”Boström effekt”…
Talande nog så finns det i texten ingenting som stöder påståendet att det skulle existera någon reell "Boström effekt"…
Man har rotat fram sex(!) exempel som handlar om påstådd organstöld, varav bara 2 har kopplingar till Boström, ett korrekt referat av vad som skett – Nationell nu, den andra är någon iransk nyhetssida som hänvisar till artikeln, men gör påståenden som inte existerar i Boströms text.
Debattgreppet att anklaga Boström - inte för vad han skriver - utan vad andra kan tänkas tro och tycka är bekant, Jesus Alcala använde det också - som att det skulle vara Boströms fel vad andra använder hans text till.
Den missvisande rubriken ligger helt i paritet med avslutningen på texten, där Wiberg försöker koppla ihop Aftonbladet/Boström med ex politikern Jenny Tonge i England.
(”…hon [Tonge] utgör dock ett exempel på hur vitt konsekvenserna av Donald Boströms och Aftonbladets oskyldiga ”frågeställningar” sprider sig.”)
Nu är problemet med påståendet att det i texten framgår att Toge hämtat sina åsikter från tidningen The Palestine Telegraph, Aftonbladet/Boström nämns inte överhuvudtaget i sammanhanget…
Vad har Wiberg för belägg i sitt påstående att Tonge skulle vara ett exempel på ”hur vitt konsekvenserna av Donald Boströms och Aftonbladets oskyldiga ”frågeställningar” sprider sig.”?
Svaret är – inga alls.
Man blir lätt förvånad (eller kanske inte) att en så dåligt skriven text publiceras hos SKMA. Nu återstår det bara att se hur många dussin med artiklar man får ihop om nya hatobjektet -Ilmar Reepalu
Donald Boströms text om israeliska mordraider, palestinska misstankar och hur han själv blev vittne till den israeliska militärens märkliga förehavanden på Västbanken under tidigt 1990-tal, publicerades först i boken Insallah år 2002. Boken platsade inte ens i Henrik Bachner:s notoriska skrift, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 - där de flesta som har yttrat sitt stöd till palestinierna hamnat.
Sju år senare, augusti 2009 publicerades texten något omarbetat under Kulturen i Aftonbladet – och helvetet bryter plötsligt lös.
Firma Jonathan Leman & Charlotte Wiberg har under ett halvårs tid lyckats med att sammanlagt författa över 30 blogginlägg och artiklar om Boström, så när Wiberg ännu en gång tar sats och hävdar att ”Det finns viktiga aspekter på Donald Boströms famösa Aftonbladetartikel som alltför lite lyfts fram i debatten” kan man mest le lite roat över den misslyckade retoriska knorren.
För vad är det som man fortfarande inte har lyckats förmedla i denna veritabla Tsunami av anklagelser och angrepp?
Trots att Charlotte Wiberg försöker pynta texten med intetsägande klichéer som ”jordmån som artikeln landade i” ,”närheten mellan Boströms retorik och myter om judiska skändningar” och ”Boströms artikel landade i fertil jord”, så döljs inte det faktum att artikelns grund är lövtunn.
Ta valet av rubrik - ”Boströmsartikelns effekter”. Om man nu ska diskutera eventuella effekter, varför utelämnar man i sådana fall att Professor Nancy Scheper-Hughes offentliggjorde gammalt inspelat erkännande av Dr. Yehuda Hiss - just med hänvisning till Boströms artikel?
Men hoppsan, då hamnar ju diskussionen i det som åtskilliga israelvänner/antisemitjägare inte vill låtsas om eller prata om– nämligen att judar i Israel har stulit organ…
Är inte den intetsägande haranger om ”närheten mellan Boströms retorik och myter om judiska skändningar” ett tecken på ett svagt case?
Är det så svårt att se den faktiska skillnaden på medeltida skrock och folktro – med moderna händelser, där huvudrollsinnehavaren Dr. Yehuda Hiss faktiskt har bekräftat omständigheterna?
Det är sannerligen så långt ifrån Medeltida myter man kommer.
Som om inte detta är problem nog – dessutom så är inte argumentationen speciellt logisk.
Det hävdas ju att dessa gamla myter om judar är så otroligt välkända och spridda – men då är knappast innehållet i Donald Boströms artikel speciellt nytt eller sensationellt i den bemärkelsen att man kan tala om Boströmsartikelns effekter…
Man får helt enkel välja vilket spår man ska ta; antingen så har Boström skrivit något nytt och då kan man spekulera i effekterna, alternativt så är påståendena kända sedan Medeltiden och då existerar det ingen ”Boström effekt”…
Talande nog så finns det i texten ingenting som stöder påståendet att det skulle existera någon reell "Boström effekt"…
Man har rotat fram sex(!) exempel som handlar om påstådd organstöld, varav bara 2 har kopplingar till Boström, ett korrekt referat av vad som skett – Nationell nu, den andra är någon iransk nyhetssida som hänvisar till artikeln, men gör påståenden som inte existerar i Boströms text.
Debattgreppet att anklaga Boström - inte för vad han skriver - utan vad andra kan tänkas tro och tycka är bekant, Jesus Alcala använde det också - som att det skulle vara Boströms fel vad andra använder hans text till.
Den missvisande rubriken ligger helt i paritet med avslutningen på texten, där Wiberg försöker koppla ihop Aftonbladet/Boström med ex politikern Jenny Tonge i England.
(”…hon [Tonge] utgör dock ett exempel på hur vitt konsekvenserna av Donald Boströms och Aftonbladets oskyldiga ”frågeställningar” sprider sig.”)
Nu är problemet med påståendet att det i texten framgår att Toge hämtat sina åsikter från tidningen The Palestine Telegraph, Aftonbladet/Boström nämns inte överhuvudtaget i sammanhanget…
Vad har Wiberg för belägg i sitt påstående att Tonge skulle vara ett exempel på ”hur vitt konsekvenserna av Donald Boströms och Aftonbladets oskyldiga ”frågeställningar” sprider sig.”?
Svaret är – inga alls.
Man blir lätt förvånad (eller kanske inte) att en så dåligt skriven text publiceras hos SKMA. Nu återstår det bara att se hur många dussin med artiklar man får ihop om nya hatobjektet -Ilmar Reepalu
posted by Guardian | 15:29
|
1 comments
