Indirekta samtal – nått nytt?

Så har Israeler och palestinier under största tystnad startat indirekta samtal.
Vice president Joe Biden anländer till det heliga landet och får omgående ett par spänner vatten tippad över sig – i form av 112 nya bostäder i bosättningen Beitar Illit och 1600 nya bostäder i ockuperade östra Jerusalem.

Bosättningarna är totalt olagliga enligt internationell lag och omvärlden - och Israel har förbundit sig senaste gången 2002 i och med Vägkartan att upphöra med aktiviteten. Tydligare än så kan knappast den israeliska arrogansen och ignoransens illustreras.


Moderata palestinier som den i praktiken maktlöse palestinske presidenten Mahmoud Abbas, har redan börjat vidta skadeförebyggande åtgärder, när han återigen släpas in i samtal med Israel.
Abbas är naturligtvis smärtsamt medveten om det faktum att varje gång som moderata palestinier sätter sig i dessa samtal, så blir resultatet att de blir ännu mera marginaliserade och försvagade ibland palestinierna.

Israel älskar moderata palestinier, och eftersöker dem med ljus och lykta – när det så passar, men man har aldrig varit beredda att ge dem någon som helst kredit för att man väljer en politisk väg framför våld.
Jämför exempelvis hur Hamas lyckades med att få ockupanterna att efter över 40 år åtminstone rent fysiskt lämna Gaza – hur mycket mark har moderata palestinier kunnat visa upp efter 20 år av förhandlingar, erkännande och allmän förödmjukelse?


Efter kraftiga påtryckningar från sin störste supporter – USA - och med stöd från Arabförbundet, så berövar en tveksam Abbas åtminstone regeringen Nethanyau möjligheten att fortsätta anklaga honom för att vara bromskloss.

Fyra månader får samtalen av Abbas, men frågan är vad man egentligen ska tala om.

Man kan bara notera det faktum att palestiniernas folkvalda styre Hamas inte är representerat. Förklaringen är givetvis att dom inte ”erkänner” Israel – men när det gäller den israeliska regeringen befolkad av religiösa extremister, bosättare och ledd av ett parti som fortfarande inte erkänner en palestinsk stat, då är man inte så nogräknad. Det ser inte bra ut.

Om inte 20 år av tidigare samtal genererat någonting – varför skulle ett splittrat palestinskt folk och israels historiskt mest högerextrema regering nå någonstans?
Man kan nog med största säkerhet förmoda att man inom 4 månader kommer att inse att motsättningarna mellan de båda parterna är för stora för att överbrygga enbart med samtal.
Och då pratar vi alltså om den mer moderata delen av palestinierna…

Situationen kommer då återigen hamna i Obamas knä, frågan blir då om han är villig att öppet deklarera vad han anser är en acceptabel lösning - och därefter även ta steg för att tvinga parterna att acceptera detta.

Att pressa de svaga och ockuperade palestinierna till förhandlingsbordet är inget större steg mot ”fred” - problemet består i att man måste få ett slut på den israeliska ockupationen av den mark där den palestinska staten ska bildas.
Att tydligt sätta ner foten rörande israeliska bosättningar i Jerusalem, hade varit välkommet steg i rätt riktning.
Obamas ”nystart” har sannerligen inte imponerat hittills.

Karl för sin traktor

På Uppsala Nya Tidning finns Håkan Holmberg, som ingår i Ledarredaktionen och även är politisk chefredaktör.[1]
Nu är inte Håkan Holmberg vem som helst, utan var en av de handplockade när Per Ahlmark sjösatte Svenska Kommittén mot antisemitism, SKMA, under tidigt 1980-tal.
(Israel hade under dåvarande högerregering skämt ut sig så till den milda grad att det var fullständigt omöjligt för svenska Isarelvänner att försvara landets agerande på ett rationellt sätt.)

SKMA, en gruppering vars största och enda uppgift är att hitta ”antisemitism” hos personer som kritiserat Israel och uttrycker sitt stöd för palestinierna.
Strategien är att oavsett hur saklig och korrekt den kritik som riktas mot Israels ockupation och behandling av palestinierna – så ska personen som framförde kritiken ifrågasättas och nagelfaras.

Påfallande ofta ägnar man sig åt glidande, insinuanta och ”guilty by association” – resonemang som hamnar slutsatsen att personen ifråga egentligen inte alls bryr sig om palestiniernas väl och ve, utan styrs av någon form av aversion och agg mot judar och/eller den judiska staten Israel.
Sedan avkrävs personen ett offentligt ”avståndstagande” eller tillskrivs en ”problematisk syn”, eller har begått ”ett övertramp”…

Att unge Karl Rydå på Ledarredaktionen i det avseendet sannerligen haft en god mentor i Holmberg, har man noterat.
Men om man som SKMA och deras band av ledarskribenter och vänner på den företrädesvis liberala delen av mediesfären – ska bedriva klappjakt – så behöver man ha något reellt att komma med, än insinuant skitsnack.

När Reepalu nämner ”israelisk lobby” är det sannerligen inte något ”övertramp” även om Rydå vill påskina det, eftersom det faktiskt existerar en israelisk lobby.
När Rydå dessutom sitter i samma Ledarredaktion som ovan nämnda Håkan Holmberg, blir påståendet enbart löjligt…

Sedan infinner sig de obligatoriska glidningarna ”… som motarbetar [Reepalu]”. (Min fetning)
I en normal läsning så innebär ordet motarbeta - att man arbetar mot någons mål eller syfte.
Talande nog så ger inte Rydå några som helst exempel på vilka punkter Reepalu har ”motarbetats” av den ”israeliska lobbyn”. Förklaringen är enkel - påståendet saknar helt grund.
Det Reepalu däremot påpekat är att många pro-israeliska grupperingar, medvetet misstolkar honom. (”… som inte är intresserade av vad jag säger och vad jag tycker utan däremot vill tillskriva mig massor utav av uppfattningar.”)

Rydå fortsätter ”den begreppsvärlden där [den israeliska lobbyn] hör hemma, är någonting som Ilmar Reepalu verkligen borde distansera sig ifrån. Sådan[a] begrepp brukas av grupper som antingen inte kan eller vill göra åtskillnad mellan Israel som stat och enskilda judar.”

Alltså, om man som Reepalu känner sig hotad och misstolkad av högst reella israelvänliga lobbygrupperingar – då har han inte ens rätt att påtala detta, utan ska även då förvanskas och i slutändan buntas ihop med antisemiter som tror på idén om en judisk världskonspiration.

Noterbart är att attackerna på Reepalu sammanfaller. Samma dag som Uppsala Nya Tidning skriver detta, 3 mars, så har Henrik Bachner (också SKMA associerad) en liknade dräpa i Sydsvenskan.

Som synes är den israeliska lobbyn inte något fantasifoster – utan kännetecknas av doften som man sprider. En lukt som de flesta förknippar med traktorer och gödselspridning.

Vårbruket har börjat tidigt i Uppsala.


Uppdatering kl 15.15
Nu har då även Judiska församlingen återigen kritiserat Ilmar Reepalu - för att han offentligt har tagit upp att kritiken mot honom till största delen kommer från grupperingar och personer som är att betrakta som den svenska Israellobbyn.
Så får man nämligen inte säga, eftersom det kan användas av ”antisemitiska krafter, som hävdar att det är judarna som äger makten i medierna".

Visst är det hjärtskärande trovärdigt att se hur Judiska Församlingen i Malmö är så angelägna att människor inte ska misstolkas, och att deras uttalanden ska användas av illvilliga krafter…