Benjamin Netanyahu är fortfarande ingen fredsduva

Egentligen kunde jag ha kopierat in min över två år gamla kommentar om Benjamin Netanyahu – för så ytterst lite har förändrats sedan dess!
Jag kunde även ha kopierat min lika gamla postning om president Obamas linjetal i Kairo – Snacka går alltid Obama.
För precis så har det varit - mycket snack och lite verkstad.

Att det fortfarande inte finns någon existerande Fredsprocess är omvärlden ännu mer enig om – två år senare - liksom att orsaken till detta stavas I-s-r-a-e-l.

Från min postning Juni 2009:
”Det finns för närvarande inget som överhuvudtaget talar för att Benjamin Netanyahu egentligen har ändrat sig från de ståndpunkter han tidigare haft, eller skulle vara mer intresserad av fred nu. Det man kan säga med talet som grund, är att han istället har omgrupperat motståndet.

”Inte ens Netanyahus val av förhalningstaktik är ny, utan är mer än välkänd och tidigare praktiserad av israeliska premiärministrar som Ariel Sharon & Ehud Olmert, bland andra.
Man ”accepterar” en ”tvåstatslösning” och ställer sedan ett antal krav och förbehåll riktade mot palestinierna – och om dess efterlevs så kan det möjligtvis ske något.
Själva finessen är givetvis att förbehållen är formulerade på ett sånt sätt att det är fullstädigt givet att palestinierna inte kommer att acceptera. ”

I nästa akt på farsen står sedan det israeliska ledargarnityret och slår ut med händerna i spelad indignation och uppgivenhet – titta här, vi israeler vill ha fred men palestinierna vägrar…”

I Aftonbladet skriver den israeliske ambassadör i Sverige, Benny Dagan, en debattartikel (”Vi vill förhandla – Palestina förhalar”) där han på ena eller andra sättet nämner förhandlingar 10 gånger. Han finner sig dock slagen av Lisa Abramovicz som i sin artikel (”Genom FN vill palestina lyfta konflikten till en ny nivå”) kommer upp i 13…
Som sagt, skylla ifrån sig.

Mycket enkla sanningen är att Benjamin Netanyahu har byggt hela sin politiska karriär på att vara motståndare till fred med palestinierna:
1993 var han mot Osloavtalet när det signerades av ett mer moderat israeliskt styre.
Tiden som premiärminister 1996-99 präglades av sabotage och blockeringar mot det ingångna Osloavtalet.
2002 radade Arabförbundet upp arabstaterna att skriva under Beirutdeklarationen, han förkastade den.
2003 sjösatte Bushadministrationen Vägkartan vilket inte accepterades, och efter det var han 2005 mot att Sharon lämnade Gaza, där han avgick i protest.

Sedan 2005 leder han israeliska Likud, det största partiet i sin koalition, som fortfarande år 2011 inte erkänner en palestinsk stat…

Netanyahu ”förhandlar” gärna – men målet är inte att nå någonstans, utan att låsa in palestinierna i 20 år av meningslösa procedurer. Abbas har genomskådat detta.
Kejsar Netanyahu har inga kläder.