Lycka till Tony Blair!

Så har då Tony Blair inte helt oväntat blivit utsett till nytt Mellanösternombud, och man kan väl lugnt säga att hans position varken är glasklar eller helt okontroversiell... 1 2 3
Att utifrån Blairs tidigare eskapader i Mellanöstern leverera en duktig sågning, är som att sparka in en vidöppen dörr, men om man är på det ultra-kritiska humöret är Robert Fisks kommentar är läsvärd

Ibland kan man verkligen säga att historien upprepar sig, för dagens situation är inte helt olik den som rådde år 2000.
Då var det en stukad Bill Clinton som skulle rädda sitt eftermäle för att inte gå till historien som presidenten som hade kvinnoaffärer till höger och vänster - utan den som slutligen löste konflikten mellan Israeler och palestinier.

Intentionerna var det säkert inget fel på, men det slutade ändå med att han tillsammans med Ehud Barak gjorde praktfiasko, och sedan på ett oerhört ynkligt och fegt sätt skyllde allt på den svaga och ockuperade palestinska parten, men det är en annan historia.

På samma sätt är även Tony Blair en försvagad ledare, som framför allt bär på det irakiska kvarnhjulet runt sin hals, men även hans vägran att snabbt få till ett eldupphör mellan Hizbollah och Israel, när de israeliska bombningarna till största delen drabbade infrastruktur och civilbefolkningen i Libanon, lägger extra tyngd till bördan.
Att han som lök på laxen av många dessutom ses som en av Bush handplockad knähund, gör att man kan anklaga Blair för mycket, men knappast för feghet.

Blairs position innebär att han inte börjar från skratch, utan blir tvungen att börja arbeta från minus, där arabstaterna och palestinierna kommer att vara mycket skeptiska till honom. Varje millimeter av ökat arabiskt förtroende kommer att behöva vinnas genom hård kamp och verkliga bestående positiva resultat på marken.

Man kan ju bara notera hur Olmert efter det senaste "toppmötet" i Sharm el-Sheikh, genom en rad åtgärder lovade att stödja Abbas.(Har vi inte hört detta förut?) Detta genom att bland annat göra det lättare att resa för de ca 2,5 miljoner palestinier som lever på den ockuperade Västbanken (Detta känns också väldigt bekant...), bland över 500 israeliska vägspärrar.

Detta möttes i sedvanlig ordning omgående av protester från det israeliska säkerhetsetablissemanget, som hellre vill fortsätta att trakassera vanliga palestinier genom att behålla meningslösa vägspärrar som inte spelar någon som helst roll för israels säkerhet.
Militären och Olmert enades slutligen om att "utvärdera situationen"...

Detta ger naturligtvis en liten försmak om den destruktiva militariserade miljö där Blair, likt sin företrädare James Wolfensohn, ska försöka fungera som coach och bygga upp palestinska myndighetens institutioner, få ordning på ekonomi och säkerhetsstyrkor.


Det är även på sin plats att påminna sig om hur det gick för det förra ombudet James Wolfensohn, och varför han slutade i april förra året.

Redan i oktober 2005 beskrev Amira Hass målande i Haaretz "It's no wonder envoy is frustrated" hur Israel blockerade alla försök till ekonomiska framsteg på den palestinska sidan, vilket Wolfensohn såg som grunden för säkerhet och diplomatiska framsteg.
I detta fick fick han även stöd av Condoleezza Rice som också påtalade: Borders "need to get freed up so that the kind of economic program we all want to see in the Palestinian territories" can begin, Rice said.[1]

En utförlig beskrivning och översikt hur israelerna saboterar exporten från Gaza, bland annat genom att stänga gränsen när efterfrågan på frukt och grönsaker är som störst, vilket resulterade i att enbart 4 % av 12 700 ton exporterades, resten fick slängas eller skänkas bort i Gaza.
En annan får du här.

Med tanke på Olmerts rådgivare Dov Weisglass:s avskyvärda kommentar över hur Israel skulle svälta ut 1,5 miljoner Gazabor,1 2 (Hur många minns den kommentaren?) så är det vi ser idag och har sett tidigare rörande Gaza, inte resultatet av israeliska bekymmer med säkerheten, utan en medveten policy.




"The Israeli government has justified the persistent closure of Karni with what it said was intelligence about impending attacks. Others are sceptical. James Wolfensohn, the US-appointed special envoy to Israel and the occupied territories, who was critical of both sides before he resigned last month, expressed particular frustration at what he characterised as Israeli "foot-dragging" over the border crossings. He has accused the Israeli government of being "loath to relinquish control, almost acting as though there has been no withdrawal" from Gaza. Late last year, Wolfensohn threatened to quit unless Israel agreed to ease the blockade. The US secretary of state, Condoleezza Rice, intervened and won a commitment from Israel to open Karni 24 hours a day by the end of 2005 and to permit regular convoys of buses and lorries to move people and goods between Gaza and the West Bank. Israel also promised to discuss reopening Gaza's airport, closed at the beginning of the intifada when army bulldozers tore up the runway, and the construction of a sea port to allow the territory to trade directly without going through Israel...

Israel reneged on almost all of the agreement, with the exception of the crossing to Egypt, and buried the issue under the Hamas election victory."[2]

Det är alltså detta som många "israelvänner" beskriver i orden att palestinierna minsann hade en chans till en stat i Gaza, men inte var intresserade...

Nu ska alltså Tony Blair ska försöka få någon ändring på detta, fast på Västbanken.
Att han är en dokumenterat god förhandlare är det ingen som tvivlar på, men utgången av hans uppgift lär utan tvekan bestämmas av vilka verktyg och vilket stöd han får.

Det kommer att behövs ett par rejäla tumskruvar så att Blair kan agera oberoende och med pondus så att han kan bemöta israelisk arrogans, sabotage och sedvanligt förhalande.
I sin företrädares fall var det uppebart att det stödet saknades då Condoleezza Rice i november 2005 behövde komma till Wolfensohn:s undsättning[!!] för att det överhuvudtaget skulle hända något med gränsövergångarna 1 2.
Ett avtal skrevs 1 2 och sedan stängde israelerna gränsen igen 1 2 ...

Det som då talar till Blairs fördel och även är den fundamentala skillnaden mot Clinton, är tidsaspekten. Man visste redan innan Camp David vart den bortre gränsen låg då Clinton skulle avgång som president och försvinna.

I skrivandes stund har Bush 18 månader kvar på sin presidentperiod, och med tanke på den förödelse Bushadministrationen hittills spritt i Mellanöstern, är förmodligen önsketänkande att skulle ske några större policyförändringar under denna tid.

Till skillnad från Bushadministrationens fantasi att konflikten skulle lösas på 3 år[!!], så har Blair både betydligt mer diplomatisk erfarenhet och säkerligen ett betydligt längre perspektiv, som går bortom Bush och hans kanonbåtsdiplomati, jag antar att vi kommer att få se honom i många år.

Det man dock ska vara på det klara över, är att coachens primära mål snarare borde vara Washington än Ramallah. Detta eftersom dagens katastrofala situation i de palestinska områdena är i mångt och mycket är en produkt av den Israel-vänliga och destruktiva politik som bedrivs från Washington.

Men så mycket hoppas man ju att Blair redan har insett innan han blev Mellanöstern sändebud.

Alan Johnston fri Part II

Det är svårt att inte notera den illa dolda besvikelse som i vissa fall förekommit i kommentarer och reaktioner på frigivningen av Alan Johnston.
Att Hamas faktiskt lyckades med något som obestridligt var bra är tydligen oerhört svårsmält, och man kan fundera över om man hellre sett att det hela slutade i en katastrof, så man verkligen fått det bevisat vilka inkompetenta banditer Hamas är.

Ledarsidan på liberala Göteborgs Posten skämmer igen ut sig ordentligt igen när man redan initialt hävdar att ”När [Hamas] hade chansen i regeringsställning gjorde Hamas inget för att leda sitt folk mot fred och försoning”.
Det är på sin plats att påpeka att problemet faktiskt var Fatah:s ovilja att acceptera sin förlust i det palestinska valet och dela med sig av makten. Som rapporterat har Hamas sedan försökt skapa en samlingsregering men det har ideligen saboterats av USA, som kräver att Fatah står utanför denna, för plötsligt blev Bushadministrationen Fatahs bästa vän och rådigvare…

När GP helt ogrundat fortsätter ”… ett PR-trick helt fel i tiden med tanke på att [Hamas] förmodligen långt tidigare kunnat befria Johnston, men lät bli ” är det bara för dåligt.

Till och med frikyrkliga & mörkblåa tidningen Dagen vars sympatier knappast är okända, är mer ärliga än GP, eftersom man publicerar en fullständig kronologisk lista över vad som skett i Fallet Johnston. Där framgår det klart att Hamas inte hade kontroll över Gaza förrän 3 veckor sedan, den 14 juni.

GP publicerar även de samma kronologi, (båda tidningarna anlitar Arne Lapidus och har samma artikel) men är då tvungna att klippa bort datumet då Hamas tar över makten i Gaza, för att inte omgående skjuta ledarredaktionens ohemula påståenden i sank.
Fakta i målet är att det Fatah misslyckas under 4 månader, löser Hamas på knappt 3 veckor, oavsett Ledarredaktionens sunkiga insinuationer.

En sak som Hamas belackare lyckas att ignorera är att det med största sannolikhet var så att de som kidnappat Johnston hade skydd av Fatahs egna säkerhetsstyrkor, Johnstons egna vittnesmål pekar starkt på detta. Detta kan ju även förklara hur de tiotusentals personer som ingår i styrkorna under Fatah, inte lyckas med uppgiften tidigare.

Detta innebär ju i sin tur att om inte Hamas hade slängt ut delar av Fatah från Gaza, så hade Johnston förmodligen förblivit fången där betydligt längre.

Även Haaretz:s Avi Issacharoff gör sitt bästa 1 2 för att negligera det faktum att Hamas gjort något bra, och lägger istället ut texten om hur Hamas tidigare samarbetat med kidnapparna, Doghmush klanen.

Att Hamas slutligen satte ner foten handlade enligt Issacharoff inte om lag och ordning, utan istället om att Doghmush-tillhöriga Fatah män "ovetandes" attackerade Hamas folk, vilket i sin tur gjorde att Hamas vände sig mot klanen, och det var detta i sin tur som gjorde att blev Johnston fri!
Sålunda var Johnstons frihet inte något mål i sig för Hamas, utan resultatet av en lång och slumpartad händelseutveckling…

En betydligt mindre krångligt resonemang torde väl vara att milis under Fatah och Doghmush klanen egentligen stödde varandra (se ovan) och försökte bekämpa Hamas.
När Fatah besegrades, så försvann klanens stöd och i och med det visste man att klockan var slagen rörande Johnston, och utifrån det lyckades man förhandla sig till en bra deal, där man slapp efterräkningar för stödet till Fatah miliser.

Att sättet Hamas löste kidnappningen på, skulle ha varit ”Gaza-style” är också en underlig kommentar. Jag tror inte att några myndigheter som sysslar med kidnappningsfall hade gjort något annat än att applådera Hamas sätt att desarmera en farlig situation.

Man kan ju fundera över om Issacharoff bitterheten egentligen består i att det inte är de fångna israeliska soldaterna som släppts, för varför ska man jämföra det lugn man infört i Gaza med en kyrkogård och misskreditera Hamas för man lyckades få Johnston fri, saker som faktiskt är bra.

Dagens Nyheters ledarredaktion tycks å sin sida äntligen ha accepterat Hamas som en realitet, och insett att utan Hamas kan man inte gå vidare, och utifrån detta levererar man en helt okej ledare.
Dock kan man ändå inte låta bli onödiga kommentarer av typen att Hamas egentligen inte brydde sig om Johnston utan att syftet var att man ville "uppnå politisk legitimitet". En variant av Issacharoff resonemang.

Den givna kommentaren till detta är att Hamas faktiskt har fullständig politisk legitimitet, vare sig DN gillar det, eller inte!
I sammanhanget är det palestinierna som är den enda grupp som kan ge Hamas "politisk legitimitet"...
Att sedan omvärldens hyckleri när det gäller politisk legitimitet och demokrati i Mellanöstern är i det närmaste monumental, går knappast att anklaga Hamas för.

Att även DN nu indirekt kan medge att omvärldens strategi att isolera palestinierna har varit direkt dålig, är tecken på insikt vilket är bra. Dock det lite väl ryggradslöst när man ändå inte tar ansvar, utan ändå ska utmåla Fatah som ett större hot mot Hamas än vad omvärldens bojkott är.

Slutklämmen är ingen direkt höjdare; situationen handlar inte om någon "Palestinsk dödsdans" och att "Hamas försöker tänka bort Fatah".
Tvärtom, Hamas ville ha en samlingsregering, men Fatah vägrar ingå och agerar som om man inte hade förlorat ett demokratiskt val, ivrigt påhejade av de tidigare demokratiförespråkarna i Washington.

Däri ligger hotet mot palestinierna, och att det återigen kommer från Bushadministrationen är ingen tillfällighet.

Allan Johnston fri

Dagens mest välkomna nyhet var att BBC korrespondenten Allan Johnnston släppts fri, och att det hela slutade på ett lugnt och odramatiskt sätt.

Som tidigare rapporterats så hölls Allan fånge av en av Gaza's ökända klaner, Dogmosh klanen.

Vad Hamas har haft för inställning detta har knappast varit en hemlighet:
"This case was a first priority for the Hamas government. We made a big effort in past months to free him. He is the friend of the Palestinian people."
Ismail Haniya, sparkad palestinsk premiärminister

Noterbart är att Johnston, som själv bott i Gaza i 3 år, själv säger att så länge Gaza ”kontrollerades” av Fatah var hans kidnappare väldigt självsäkra, men när det stod klart att Hamas skulle ta över säkerheten, spred sig nervositeten.[1]


Hur laglösheten och våldet mellan klanerna eskalerat i Gaza har det länge rapporterats om 1 2 3

Efter Hamas maktövertagande i Gaza har man börjat rensa upp och få kontroll på saker och ting. En åtgärd som givetvis är nödvändig. 1 2


Detta har i sin tur inneburit att lugnet i mångt och mycket har återvänt och FN:s arbete har även sedan två veckor tillbaka återgått till den normala nivå, som man hade innan stridigheterna bröt ut


Mahmoud Zahar, the Hamas foreign minister said Hamas security forces tracked Johnston as he was moved from house to house and were ready at any moment to rescue him.

Mr Zahar promised a new era in the Gaza Strip. "Every kidnapping, every illegal behaviour, we will fight with all our force, the force of law, the force of moral principles. Every Palestinian and every foreigner will be secure and safe regardless of their political beliefs," he said. [2]

Om nu Hamas kan leverera detta, så är det enda som återstår att omvärlden, läs EU, visar upp en betydligt mognare och självständigare politik mot palestinierna.
Eller ska man återigen sticka huvudet i sanden och låta Bushadministrationens imbecilla Mellanösternpolitik återigen sprida kaoset i Gaza.