Ömsesidig tolerans & respekt

I västra Jerusalem har man beslutat att bygga ett museum för tolerans och ömsesidig respekt, ”[a] great landmark promoting the principles of mutual respect and social responsibility”, så långt gott och väl.

Men nu är den inte helt obetydliga detaljen i sammanhanget, att platsen man valde bland olika alternativ, är en gammal arabisk begravningsplats...

Haaretz Bradly Burston har en strålande artikel i ämnet, och konstaterar krasst:

One needn't be a jurist, nor an expert in Middle East conflict resolution, to know that Muslims will have zero tolerance for the chosen site of this museum. One need only to be a lover of Jerusalem, and of Israel, to have zero tolerance for it as well.

Även Jonathan Cook har en fyllig artikel i ämnet, där han bland annat pekar på kontrasten mot den gamla judiska begravningsplatsen på Oljeberget, som blivit renoverad och utnämnd till "heritage site", jämfört med den arabiska begravningsplatsen Mamilla, som omgående 1948 togs ur arabisk kontroll, och sedermera fördes över till den judiska staten under den ökända lagen om "frånvarandes egendom" 1950.

Om projektet för ökad tolerans, verkligen ökar den – återstår att se, men ingenting talar för det.
Som det ser ut idag så blir museet snarare ännu ett monument över judisk ignorans och intolerans mot den arabiska minoriteten i Israel.

Burston avslutar:

No one disputes that Jerusalem is in dire need of tolerance and human dignity. Rabbi Hier was surely right to set that as his goal. But when the Wiesenthal Center originally chose the Mamilla cemetery site from a range of locations offered, it was wrong.

Just det. Nästa nobelpristagare torde vara den som kan ge en vettig och logisk förklaring hur Wiesenthal Center har tänkt i frågan.

Besatt var ordet...

Veckans självinsikt stod man för hos, i närmaste osannolikt skräniga, bloggen "Fred i Mellanöstern".
Under rubriken "Diakonia- en studie i besatthet", basuneras det ut hur Diakonia är besatt av Israel.

Riktigt kul blir det om man i sammanhanget tittar på vad Meiri & Karfunkel själva har skrivit om Diakonia.
Det visar sig då att författarna under de senaste 4 veckornas tid själva författat 12 inlägg!

Detta ger ett snitt på ungefär ett inlägg varannan dag...

Besatt, sa Bull... Det var ordet, sa Bill

Valkampanj i Israel 2009

Natten till den 5 november så bestämde sig israels försvarsminister och tillika arbetarpartiets ordförande, Ehud Bark, att startskotet för kampanjen inför kommande israeliska val 2009, skulle avfyras.
Kanske inte helt oväntat så skedde det ifrån israeliska flygplan och stridsvagnar under ett plötsligt anfall mot Gazaremsan, som Barak personligen beordrat [1], med Livnis godkännande, får man förmoda.

Aktionen är givetvis ett flagrant brott mot den vapenvila som sedan sommaren 2008 råder med Hamas i Gaza, vilket har upplevts positivt av alla parter och sedan nästan ett halvår skapat ett lugn för boende i södra Israel.
Attacken besvarades naturligtvis med åtskilliga raketsalvor mot södra Israel ifrån militanta palestinier.

Nu i efterhand slår armé och etablissemang sig för bröstet och hävdar att man förhindrat och undanröjt ett akut och förestående hot i form av en ny kidnappning eller någon form av terrordåd som skulle utföras via den tunnel som man påstår skulle ha utgått ifrån huset.
Och i tidningen Haaretz låter armén publicera ett foto, men eftersom det är en flygbild så syns ju ingenting mer än sand och åkrar. Hur IDF tänkte här – om man gjorde det, får man nog förklara.

Det som bevisligen skett är att ett hus i Gaza ca 250-300 meter ifrån gränsen till Israel, attackerades och sprängdes. I samband med intrånget dödades ett antal Hamas medlemmar.

Att beväpnade palestinier befinner sig nära gränsen är inte mera märkligt än att vi har israeliska armen nära gränsen - på andra sidan. För att kunna hålla ett eldupphör måste naturligtvis Hamas ha folk ute för att bevaka att andra grupper efterlever det.

En högst väsentlig detalj i sammanhanget som lämnas obesvarad, är om tunneln verkligen passerade gränsen och mynnade i Israel.
På den punkten är det tyst ifrån IDF, och i texten till ovannämnda foto heter det "a nearly completed tunnel" som "the IDF believe was dug in order to kidnap Israeli soldiers"...Och den hårdvinklande Dick Haas har rubriken "Israelisk raid in i Gaza för att förstöra tunnel invid gränsen".

Med andra ord, om tunneln verkligen existerade så korsade den inte gränsen, annars så hade man säkerligen sagt så - det påstådda hotet blir ju lite mer reellt då...

En annan sak som lyser med sin frånvaro i IDF:s story, är motivet.
Fakta i målet är att det var Hamas som i våras först erbjöd vapenvilan - med möjlighet till förlängning.
Dessutom ville man även inkludera Västbanken – men Israel vägrade ta hela paketet, och anföll sedan Hamas på Västbanken 2. När de ytterst förutsägbara raketerna kom farande från Gaza - anklagade man Hamas för att bryta eldupphöret...


Varför nu Hamas skulle erbjuda en lång och total vapenvila, för att sedan kidnappa fler israeler – vilket ofelbart hade fått vapenvilan att kollapsa - gör att IDF:s ostyrkta påståenden inte känns speciellt logiskt eller vettigt. Men man är knappast förvånad.

Om nu israels styre kan godkänna en vapenvila med Hamas, så torde det inte vara en större sak att i sådana fall lyfta telefonen och informera om tunnelns existens – så att Hamas styrkor förstör den – om man inte vill riskera vapenvilan.

Men det här handlar inte om säkerhet utan israelisk showbiz - det är noterbart hur händelsen utnyttjas i den israeliska inrikespolitiken av samma figurer som beordrade raiden.
Påläggskalven Livni hävdar nu att det är Hamas 2?!? som bryter mot vapenvilan, vilket inte är något annat än en ren trams – en treåring begriper vad resultatet skulle bli av Baraks & Livnis beslut.

Det är fullständigt absurt hur den israeliska regeringen rutinmässigt kränker internationellt fastställda och erkända gränser, (Syrien, Libanon, Gaza ) samtidigt som man fullständigt går upp i falsett när det gäller sina egna krav på att andra ska respektera Israels gränser – i den mån man själv behagar att definiera dem.

Men som vanligt när det gäller skrupelfria israeliska politiker så är palestinskt blod en alldeles för enkel ingrediens för att dom ska kunna avhålla sig ifrån att försöka ta billiga inrikespolitiska poänger.


Raiden mot Gaza är i princip en karbonkopia på Ehud Olmers valkampanj inför valet 28 mars 2006 då man gjorde en totalt obegriplig, men spektakulär, raid mot ett palestinskt fängelse i ett annars sömnigt Jeriko. Bildspel
Detta betalade sig väl 1 2
(Till råga på allt så var dessutom var hela aktionen koordinerad med amerikansk och engelsk personal, som strax innan attacken lägligt lämnade fängelset där man hade en övervakande funktion.Tony Blair, kvartettens nuvarande ombud var en av dom som då tillstyrke saken)

Frågan vad som är mest skandalöst - att den israeliska valmanskåren premierar israeliska våldsamheter mot palestinier, eller att israeliska politiker så lättvindigt beordrar dem.

Brev till Barack Obama

Journalisten och Mellanösternkännaren Brian Whitaker, på brittiska tidningen The Guardian, har skrivit brev till USA:s kommande president Barack Obama.

Läs det

Brian står även bakom sidan al-Bab - An open door to the Arab world

Val och möjligheter

Ett ofta förbigånget problem i försöken att nå fred mellan Israel, dess grannstater & palestinierna, utgör israels proportionella valsystem.
Det brukar ofta pratas om hur splittrade palestinierna är, men sällan nämns i samma andetag den israeliska splittringen - i valet 2004 ställde exempelvis 31 olika partier upp. [1]

I de bästa stunderna brukar landets demokrati beskrivas som ovanligt "livlig", men jag börjar snarare tycka det verkar som om skutan Israel har kommit väldigt nära roderhaveri – på 60 år har staten Israel haft 31 olika regeringar och inget parti har någonsin ensamt lyckas uppnå majoritet i Knesset…[2]

Detta torde väl vara någon form av demokratiskt världsrekord i vissa avseenden, men efter ett oräkneligt olika koalitioner och i snitt på ett val vartannat år - gör att landet i praktiken helt enkelt inte går att styra långsiktigt. Och långsiktigheten är A och O när man ska desarmera över 60 års hat och konflikt.

Och 10 februari 2009 så kommer det femte israeliska valet under en period på ca 10 år att hållas.

Detta står klart sedan Livni vägrade att acceptera Shas-partiets utpressning – det hade varit helt meningslöst att få med sig Shas i en koalition under premisserna att Jerusalem inte skulle finnas med vid fredsförhandlingar. Glädjande är att Livni vann i opinionsundersökningarna på ställningstagandet.
Naturligtvis kan inget parti stå över hela statens intressen, särskilt inte om ens stöd bara ligger på ca 10 % av väljarna, och Shas hade den goda smaken att sänka regeringen Barak innan han åkte till fredsförhandlingarna vid Camp David år 2000. Men det var Arafat som utsågs till sabotör, nej-sägare & allmän syndabock...

Den gängse principen har hittills varit; att inför val har den israeliska "högern" vunnit på våldsamheter, medan den israeliska "vänstern" och fredsrörelsen förlorat.
Nu är ju situationen sådan att det faktiskt råder ett lugn, både på Libanongränsen och Gaza gränsen, faktorer som sålunda borde räknas till fördel för vänstern. Naturligtvis kan oväntade saker inträffa.

Ulf Bjereld spekulerar i att Kadima och Labour kommer att strida om samma röster i kommande val - och det ligger något i det.
Det verkar som om den annars hökaktige Ehud Barak har valt att positionera sig mera vänsterut än tidigare och talar numera positivt om Arabförbundets fredsinitiativ – Berutdeklarationen.
Det har hävdats att både Labour och Kadima har mest att förlora på nyval – så Baraks agerande är väl säkerligen koordinerat med Livni i en form av taktik.


Likudledaren och högerpopulisten Benjamin Netanyahu, har i vanlig ordning deklarerat att Israel minsann tänker behålla hela Jerusalem och stora delar av Västbanken – åtgärder som omöjliggör en normalisering av Israel situation visavi världen i allmänhet och arabvärlden synnerlighet.

När Netanyahu så tydligt siktar in sig på bosättarna, så ser man tydligt hur Labour bundit ris åt egen rygg, genom att öka denna grupps inflytande. Vanligt sunt förnuft säger att man inte tänker rösta på den som i förlängningen kanske tänker göra en bostadslös – oavsett om bostaden är byggd på stulen mark och totalt olaglig från början till slut.


På den palestinska sidan så ska det även hållas val i början av 2009 (senast 9 januari), då President Abbas mandat går ut.
Hans sits är verkligen inte avundsvärd – men den kan förbättras om styret i Israel önskar så…

Situationen är sålunda; styret i Israel, nu och framåt, har möjligheter till en positiv växelverkan genom att påverka det palestinska valet i en gynnsam riktning - vilket i sin tur kan påverka de efterföljande israeliska. En möjlighet att ta vara på.

Det Ehud Olmert behöver göra är att börja leverera och inte bara muntligen säga vad som behöver ske. Att Olmert slutligen väljer att ta bladet ifrån munnen när han inte har mer att förlora, är definitivt inget som kommer att ge honom ett bättre eftermäle.