Dagens citat - tänk som en antisemit!

Det är pinsamt att inte svenska Palestinaktivister känner igen lögnerna och fördomarna.

Magnus "Extremister" Sandelin går från klarhet till klarhet.

Inte nog med att Donald Boströms text är klinskt ren från medeltida antisemitiska anspelningar,vilket Sandelin ändå hittar - nu ska vi som inte tänker antisemitiskt anklagas för att vi borde det.

Jag som trodde att problemet var att för många människor trodde och tänkte saker som var antisemitiska, inte för få...

Gamla antisemitiska myter avfärdade

Som tidigare noterat är inte kopplingen mellan Donald Boström text och gamla antisemitiska myter på något sätt bevisad eller verifierad.
Istället har texten och anklagelserna lagts ut i form av det räcker med att antyda, eller att det är underförstått - för mer än så behövs inte för att väcka den slumrande antisemitismen hos läsaren.

Att vi själva dessutom inte är medvetna om detta, beror på att vi svenskar är så antisemitiska att vi inte ser det själva - för det är en del av våran kultur.
Sug på den – ord och inga visor…

Senast i raden är Jonathan Leman och Charlotte Wiberg på Newsmill;
”… bilden Boström suggererar fram påminner om de myter om blodtörst och ritualmord som genom historien riktats mot judar”, ”…det handlar om gamla myter djupt försänkta i vår kultur, och att dessa rotats och spridits just på det sätt Boström gör, genom att binda samman mer eller mindre relevanta fakta med fantasier, lögner och lösa rykten”

När man läser lite om det här med ”Blood –libel” så får man det förklarat att myten ”judar - använder - människoblod- till- att- baka – bröd”, egentligen är en variant av myten ”judarna – mördade - Jesus ”– en skröna som har sitt ursprung i kristendomen på medeltiden, då judar inte existerade i Sverige. Verkliga judar flyttade inte till Sverige förrän i slutet av 1700-talet.


Nåväl, intressant nog så gjordes det en större undersökning i frågan för ca 3 år sedan, författaren var ingen mindre än Henrik Bachner.
Undersökningen blev sedermera kritiserad och sågad – med all rätt – för att vara oklar och insinuerande vilket säkerligen gav fler utslag av påstådd antisemitism - rapporten hävdade sensationellt att ”41 % i Sverige var fördomsfulla mot judar”.

I undersökningen passade man dock på att fråga folk vad man tyckte om ”bloodlibel”, då folk fick ta ställning till påståendet "Judarna korsfäste Kristus och deras lidande är ett straff för detta brott".

60 %, sa - Det stämmer inte alls, 12 % svarade att det stämmer ganska dåligt - över 70 % tog alltså avstånd.
Endast 1,7 % menade att det stämmer på pricken och 2 % att det stämmer ganska bra. 25 % var osäkra.

I ett europeiskt perspektiv där snittet på folk som instämmer i påståendet ligger på 20 % - Danmark 22 % - ligger Sverige väldigt lågt med sina 3,7 %.

Detta lämnar oss med i situationen att vi har en artikel - Boströms – som inte gör några kopplingar till ”bloodlibel”, samtidigt som vi har en undersökning som visar att folk som förmodas läsa alstret varken begriper eller tror på underförstådd ”bloodlibel” mot judar.
Med andra ord så finns det inget som stöder anklagelserna som slungas mot Boström text.

Är det inte dags att dra strecket i hetsen mot Boström nu?

Dagens citat - SKMA har rätt!

Artikeln presenterar inga belägg, utan bygger uteslutande på dunkla associationer, förmodanden och spekulationer av ett slag som är typiska för konspiracistisk argumentation.

Jesper Svartvik /ordf. SKMA/

Detta är SKMA:s reaktion på Donald Boströms artikel.
Det inte så lite tragikomiska är att det kunde lika gärna ha varit en beskrivning av SKMA:s frontman Henrik Bachners "vetenskapliga" metoder att hitta antisemitism hos Palestina-vänner.

Hysteriskt om Boström

Det är återigen med en viss förundran man ser de vildsinta och osakliga attackerna på journalisten Donald Boström och hans text i Aftonbladet. Märkligt nog så har en motsvarande text funnits i boken ”Insallah” sedan 2002 utan att några liknade storm - i- ett- vattenglas blossat upp.

Som vanligt är det rop om antisemitism som skallar, och man får väl ändå tillstå att Boström i sådana fall är en tämligen ovanlig judehatare, som inte bara ger israeliska militären rätt till replik sin artikel, utan även förordar en ”undersökning” för ”att bringa klarhet” i ”vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan Intifadan startade”.

Antisemitism brukar annars bestå i att man ljuger om judar – vad dom är och gör – och då brukar just önskemålen om granskning och klarhet vara obefintliga - så man kan fortsätta att anklaga judar för att dricka människoblod. Det verkar inte heller som någon kunnat peka på några direkta sakfel i Boströms text.

Att journalisten Boström även i en intervju framstår som högst sansad, (och mig veterligen) saknar ett förflutet med andra påstådda antisemitiska idéer, gör ju att man kunde ha visat en viss återhållsamhet i sammanhanget. Men uppenbarligen inte.

Vad i denna storm av anklagelser som är antisemitism och visar på judehat är inte helt enkelt att utröna; är det Boströms text, Aftonbladets publicering, eller palestiniernas åsikter?
Det råder en viss enighet i att det antisemitiska ska bestå i Boström text :
”…anspelar på och blandar in uråldrig antisemitisk mytbildning, i det här fallet de medeltida ritualmordsmyterna” enligt SKMA

”antisemitismens klassiker – juden som rövar bort barn och stjäl deras blod” Sydsvenskan

”Till de vanligaste och samtidigt mest chockerande antisemitiska vanföreställningarna hör myten om hur judar dödar icke-judar och bakar syrat bröd på deras tappade blod”
Svd blogg

Right. I det Medeltida Europa så fanns det vidskepliga föreställningar om judar och även mycket annat, det är ingen som bestrider det.
Problemet är ju att Boströms text är kliniskt befriad från något som överhuvudtaget visar på att han verkligen vill få läsaren att anknyta till gammal vidskepelse - palestinierna gör inga sådana anspelningar heller. Kopplingen till Medeltiden är i detta fall helt imaginär.

Folk har i allmänhet ingen större aning om denna Medeltida bit av historien, än mindre gör man kopplingen i en text som behandlar händelser många hundra år senare i en annan del av världen.
Det hjälper sålunda inte ett dugg hur mycket man försöker haussa upp påståenden som ”antisemitismens envisaste myter” ”att ickejudar ritualslaktas för att tappas på blod”.
Man kan ju snarare tycka att det borde mana till en viss eftertanke innan man försöker påstå att folk år 2009 fortfarande lika okunniga och obildade att associerar till sånt skrock.

Dessutom, om man ska anklaga någon för judehat, borde det väl då i rimlighetens namn vara de som kommer med anklagelserna - palestinierna som hävdar att organstöld förekommer.
Men att rikta någon kritik mot palestiniernas utsagor gör absolut ingen, tvärt om så utrycks det märkligt nog (på ett sätt) - istället förståelse för deras åsikt!

Ingen skulle väl komma på idén att anklaga en reporter som intervjuar nynazister, för att därför själv vara antisemit – man inser det orimliga i anklagelsen.
Men när Boström plitar ner palestiniers åsikter på ett papper och Aftonbladet publicerar det, då tar det hus i helvete!

Klockrent Haaretz

Dagens must-read är en analys hämtad från Haaretz – hur det eminenta ledarskapet i Israel bara på 4 år kvaddade Arafat, krönte Hamas och skapade Al-Qaida i Gaza.

"During the entire period of our rule in the territories, we have destroyed the existing leadership, which led to the rise of more extreme leaders. We destroyed the Palestinian Authority and Yasser Arafat, who had agreed to a two-state solution and was capable of "delivering the goods." And we brought about Hamas' seizure of the Gaza Strip. Now we are cultivating the third stage: Al-Qaida."
Och återigen kan man bara påpeka att denna utveckling förutsågs åratal i förväg av Mellanösternkännare – men i staten Israel fanns inget gehör eller större förståelse.


De moderata palestinierna spottades i ansiktet, och 20 år av erkännande gav palestinierna inget annat än fler bosättningar och elände.
En myndighet skapades, PA, som skulle lyfta bördan från Israel så man slapp kostnaden att "administrera" en befolkning under ockupationen. En springpojke utan reell makt - då områdena man administrerade ändå var totalt omgärdade av ockuperad mark.


Våren 2002 så lades ändå PA i grus och ruiner under den blodbesudlade krigsförbrytaren Ariel Sharons försorg. En förnedrad Arafat slutar sina dagar i husarrest, 2004, 75 år gammal.
Ändå så stod israeler och ”israelvänner” unisont som en samling fågelholkar inför Hamas jordskredsseger i valet härom året. Vad trodde man egentligen?

Göran Rosenberg från 2007, under rubriken Destruktiv politik;
"Upplösningen av det palestinska samhället under israelisk ockupation är i alla händelser det högst förutsägbara resultatet av en israelisk politik som i flera år haft som mål att omöjliggöra upprättandet av en verklig palestinsk stat vid sidan av Israel. Det har skett genom den systematiska försvagningen av varje palestinsk ledare med mandat och auktoritet att göra upp med Israel. Först förödmjukade man Yassir Arafat tills han dog, sedan drog man undan mattan för Mahmoud Abbas tills han blev patetisk, sedan bojkottade man den folkligt valda ”Hamasregeringen” så den inte kunde fungera, sedan beväpnade man Fatah mot Hamas, sedan spelade man förvånad och chockerad när palestinier helt förutsägbart börja slå ihjäl varandra."

"EFTER FYRTIO ÅR av förspillda möjligheter har Israel ingen strategi för hur ockupation och kolonisation ska kunna omvandlas i fred och säkerhet. Strategin att förlita sig på USA:s övermakt är efter nederlaget i Irak en förlorande strategi. Med den mur som byggts för att skydda Israel mot terrordåd, annektera huvuddelen av bosättningarna och rasera de territoriella förutsättningarna för en palestinsk stat, har Israel murat in sig i ett hörn."
Så sant.

Vidare Haaretz
"… when Al-Qaida people from Pakistan and Afghanistan take over Gaza, we will be able to say with full confidence that there is no one to talk to. Then we can live by the sword until the end of days, because, in the words attributed to early Zionist leader Yosef Trumpeldor, "it's good to die for our country."

Totalt indoktrinerade och förblindade i självförhärligande, självömkan och paranoia har staten och dess invånare tappat verklighetsuppfattningen och marscherar unisont åt höger, mot de religiösa och extrema - bort från freden.

En judisk stat oförmögen till insikt och i ständigt krig - ett scenario som säkerligen hade glatt varje sann antisemit.

Ett jämbördigt självmål

Som de flesta känner till så består ungefär 20 % av israels befolkning av palestinier, vilket för en del är ett problem, för andra en självklarhet.

Det som skapar problem är att israel definierar sig som en judisk stat – vilket innebär att det är skillnad i synen på dem som är judar och de som inte är, vilka behandlas annorlunda och ofta diskrimineras.

Man har sålunda redan från början byggt in ännu en konflikt i samhället, utöver den i grunden existerande; den spillra av palestinier som lever i nuvarande Israel är antingen sådana som valde att stanna kvar i området under den etniska rensningen som utfördes strax innan staten utropades 1948, eller är barn till dessa.

Diskrimineringen kan exempelvis ta sig i uttryck i att de ekonomiska medlen som allokeras till arabiska studenter är betydligt mindre än till judiska studenter i samma situation.

Ett annat exempel är så har vi den famösa och skamliga lagen som sedan 5 år tillbaka explicit ska förhindra att palestinier i Israel gifter sig med palestinier från de ockuperade områdena. Eller om man ska vara petig, så visst kan dom gifta sig – men leva ihop i Israel är inte aktuellt.
Jämför gärna det otroliga klemandet med bosättarna och deras (o)"naturliga tillväxt".

Men valet av gemål är inget problem som gäller för världens judar, som oavsett är välkomma till Israel.

Undantagen stavas FN:s människorättsutredare Richard Falk som kastades ut, och debattören och författaren Norman Finkelstein som tidigare besökt staten 15 gånger, som inte bara huvudstupa slängdes ut – utan även blev bannlyst på 10 års tid!
Judiska människorättsförespråkare och ockupationskritiker göra sig icke besvär, men judiska nynazister från Ryssland går utmärkt.


Idag 60 år efter att staten bildades har det fortfarande inte ännu funnits med något arabiskt parti i en regeringskoalition i Israel.
Visst, man kan argumentera utifrån att om "bara" alla palestinierna enat sig och röstat så hade dom haft en starkare röst – vilket är korrekt - men samtidigt krävs det ju även att regeringsbildare i den judiska staten Israel ska ha intresse av en stärkt arabisk röst, eller vara intresserad av att använda sig av ett arabiskt parti. Därom är jag ytterst tveksam.

Man kan ju ta exemplet Ehud Barak, som gick till val på ett starkt fredsbudskap 1999 - ett budskap som stöttades av arabiska småpartier – men ändå valde Barak att inte ta med dessa partier när han byggde koalition efter sin valseger. Istället så satsade han på de i fredsfrågan svaga religiösa partierna – som mycket riktigt lämnade regeringen i strömhopp inför fredsförhandlingarna i Camp David år 2000.


Nu har i varje fall regeringen Netanyahu tillsatt en kommitté bestående av 11 personer, i syfte att öka antalet palestinier anställda av staten Israel, som för närvarande uppgår till svindlande 6,8 %…

En kommitté som ska arbeta för att öka den palestinska representationen, och se vad som händer - ingen av personerna i kommittén är palestinier!
Duktigare självmål har jag inte sett sedan amerikanska sionister vill bygga ett museum över tolerans - rakt över en gammal arabisk gravplats i Jerusalem.

Ibland kan man bara ställa sig i stum förundran, exakt hur tänkte man?