Selektiv solidaritet, Nima?

Idag, i slutet på juni är Nima synnerligen upprörd över vad som sker i Iran och vad han anser vara folks bristande engagemang, och exempel på selektiv solidaritet när det gäller demonstranterna i Iran. Man är hellre för palestinierna, än iranierna...
Det är naturligtvis lätt att förstå upprördheten med tanke på Nimas bakgrund, men samtidigt faller han själv offer för det yx-svingande format som han som kolumnist själv ägnar sig åt - så länge inga bygger barrikader i protest på Essingeleden, så existerar i denna värld inget stöd till demonstranterna i Teheran...


Annat var det i januari. Jag minns Nimas kolumn i City, då den sedan länge planerade israeliska attacken mot Gaza, operation Cast Lead (Gjutet bly), rasade för fullt.
Då skrev han en cynisk krönika över just folks val av engagemang, och i synnerlighet engagemang för palestinierna - Är svartas lidande 30 gånger mindre värt?


Några dagar senare följde han även upp med en stadig rallarsving mot en pricksäker karikatyr av den liberala ikonen Dilsa Demirbag-Sten.
Visst har Nima all rätt att tycka att bilden är "juvenil", men är personangrepp och kommentarer om knark, ett mått på större mognad?

En lite mera vuxen approach hade varit att åtminstone nämna något om det tveksamma i att en förtroendevald i Röda korsets styrelse, går på stödmöte till förmån för den stat som just attackerat sjukvårdare och ambulanser tillhörande Röda korset.


Och varför ska stöd till palestinierna ständigt bedömas, värderas och villkoras utifrån vad jag tycker och gör för folket i exempelvis Sudan?
Jag har inga som helst behov i att spekulera i Nimas stöd till iranska demonstranter. Det räcker väl att konstatera att vi har olika fokus – men inte nödvändigtvis olika synsätt.

Visst, nu bedyrar förvisso Nima; "Jag är absolut inte ute efter att förminska vare sig lidandet i, eller engagemanget för, Gaza. Det är självklart bra att folk bryr sig"
Fint - varför måste han då anamma samma föraktfulla och insinuerande retorik som bland annat Per Ahlmark & Lisa Abramowicz har kört de senaste decennierna. Varför ifrågasätta, och ställa folks lidande mot varandra?
Är det någon skillnad på sorgen och lidandet hos den förälder som får sitt barn skjutet av en israelisk krypskytt, sprängt på en buss i Jerusalem av en självmordsbombare eller dödat av milisen i Sudan?


Men nu är det sommar, och saken gäller inte Gaza utan Iran och då finns det inga förbehåll mot engagemang; "Jag beundrar verkligen de här killarna och tjejernas dedikation och engagemang" , säger Nima, och då är det inte tal om svartas lidande skulle vara 30 gånger mindre värt.



I de snabba kolumnisternas tid, är det lätt att man tappar tidsperspektivet; demonstrationerna i Iran har pågått i drygt 1 vecka, palestiniernas kamp för frihet och upprättelse har pågått under decennier - därav skillnaden i uppmärksamhet.

Det är fullt möjligt att vi ser början på något nytt i Iran, men oavsett måste Nima inse att omvärldens engagemang och stöd är något man inte får per automatik, oavsett om man hojtar "selektiv solidaritet", utan något man får kämpa sig till. Se på palestinierna.

Göteborgs Posten och Benjamin Netanyahu

Visst är det intressant att se hur flatheten regerar på Göteborgs Posten, när det gäller Israel och palestinierna.
Mörkermannen och fredsmotståndaren Benjamin Netanyahu har äntligen tvingats upp ur sin håla för att hålla ett tal som han egentligen absolut inte vill.
Slutligen har han mellan sina sammanbitna tänder mumlat ”tvåstatslösning” - och då uppnås ett stadium av eufori hos Ledarredaktionen på GP. Man förundras.
Berättigad glädje hade varit om talet hållits under hans förra mandatperiod 1996, då hade det varit något att tala om - nu är det bara passé.


Att en högerpolitiker i Israel över 60 år efter att FN:s delningsresolution beslutades, över 2 decennier efter att palestinierna (och åtskilliga israeler) anammat tvåstatslösningen, slutligen tvingas – för så var det - att till viss del officiellt korrigera sina åsikter så att dom harmoniserar något mera med omvärlden - är absolut inget fantastiskt utan mer ett mått på det tragiska tillståndet i staten.

Det som Benjamin Netanyahu dessutom vill ge sken av är att detta steg skulle vara en stor plågsam uppoffring för honom – en ”eftergift” från hans sida.
Det är det inte.
Den här typen av narrspel ska givetvis avfärda på stående fot – men det gör inte Ledarredaktionen. Istället understryker man resonemanget genom att kalla det hela för "betydande trendbrott".

Ännu mera märkligt blir sättet att resonera, när man ändå framhåller att Netanyahus syn på bosättningarna är "oacceptabel", Jerusalem som renodlat israelisk och odelat "en ej genomförbar linje" och att Israel ska erkännas som en judisk stat "rymmer en rad frågor".
Netanyahus tidigare syn på tvåstatslösningen var ju åtskilligt mer utopisk än dessa exempel - som man kan avpollettera utan en blinkning. Varför ska man då berömma någon som till slut medgivit att jorden faktiskt inte är platt?


Och varför ska talet ges rubriken "Ett ovisst fredsutspel", vaddå fredsutspel?
Som tidigare noterat har Netanyahu tvingats hit av Barak Obama - utan Obamas tal så hade Netanyahu aldrig hållit sitt.
Det finns för närvarande inget som överhuvudtaget talar för att Benjamin Netanyahu egentligen har ändrat sig från de ståndpunkter han tidigare haft, eller skulle vara mer intresserad av fred nu. Det man kan säga med talet som grund, är att han istället har omgrupperat motståndet.


Inte ens Netanyahus val av förhalningstaktik är ny, utan är mer än välkänd och tidigare praktiserad av israeliska premiärministrar som Ariel Sharon & Ehud Olmert, bland andra.
Man ”accepterar” en ”tvåstatslösning” och ställer sedan ett antal krav och förbehåll riktade mot palestinierna – och om dess efterlevs så kan det möjligtvis ske något.
Själva finessen är givetvis att förbehållen är formulerade på ett sånt sätt att det är fullstädigt givet att palestinierna inte kommer att acceptera.
Fredsutspel – knappast…

I nästa akt på farsen står sedan det israeliska ledargarnityret och slår ut med händerna i spelad indignation och uppgivenhet – titta här, vi israeler vill ha fred men palestinierna vägrar…

Ledarredaktionen fortsätter; "Det närmaste året lär visa hur allvarlig Netanyahus fredsvilja är…"
Oh Really? Varför ska man vänta med bedömmningen?
Netanyahu är inte på något sätt ett oskrivet kort i sammanhanget, utan har en historia av fotdragande , motstånd och sabotage mot tidigare fredsprocesser - därför är en sund skepsis som grundinställning, mer än väl befogad.
Netanyahu får själv bevisa motsatsen.

Värt att nämna är att företrädare för Hamas har tagit mer moderata och detaljerade ståndpunkter än Likudledaren – men knappast blivit hyllade på motsvarande sätt i Göteborgs Posten.

Men visst är det något mystiskt med att man kan skriva en hel Ledare om tvåstatslösningen och Benjamin Netanyahu utan att ens nämna ordet ockupation en enda gång.
Att anledningen till att vi år 2009 fortfarande inte har någon palestinsk stat bredvid den israeliska, beror på den israeliska ockupationen, där då nämnda bosättningar och tillhörande vägar är dess yttersta instrument.
Å andra sidan så klarar man inte att tala klarspråk i det man faktiskt nämner - istället blir det en frapperande flat kommentar om de "omdiskuterade bosättningarna på Västbanken".

Bara för att det finns folk som ifrågasätter Förintelsens omfång och existens, så innebär det inte på något vis att den i någon reell mening skulle vara "omdiskuterad".

Med bosättningarna förhåller det sig precis på samma vis - bara för att vissa israeler/israelvänner inte accepterar internationella traktat och förordningar som Genèvekonventionen, innebär inte det alls att dom är omdiskuterade.
Tvärtom finns sedan decennier en internationell konsensus rörande bosättningarna, något som ledarskapet i staten Israel- inklusive Benjamin Netanyahu - högaktningsfullt har struntar i.


Det är bara beklagligt att GP inte klarar av att vara mer rakryggade och klart och tydligt avfärdar Benjamin Netanyahus spelade martyrskap samt kalla bosättningarna för vad dom är – olagliga.
Med tanke på Netanyahus förra mandatperiod hade en betydligt mer sober hållning varit att låta Netanyahu leverera - innan man gett honom välförtjänt beröm.

Hans viktigaste tal

Idag kommer Benjamin Netanyahu att hålla sitt livs viktigaste tal.
Han har genom Barak Obamas tal i Kairo i praktiken blivit ställd mot väggen.

Är du för fred eller är du för bosättningar, har Amerikas president frågat Israels premiärminister.
På den frågan finns egentligen bara ett ja eller nej - antingen eller.

Man kan ju bara påminna sig de interna striderna i Likud som fick Ariel Sharon att bilda sitt nya parti, Kadima 2005.
Spörsmålet då var att Sharon ville lämna Gaza, och koncentrera sig på att kolonisera Västbanken. Opponent var en viss Benjamin Netanyahu som förvisso var för fortsatt utbyggnad av bosättningarna, men var emot ett uttåg från Gaza.

Inte blir sitsen bättre när Likud, frivilligt, har valt att sätta sig i en regering som vilar tungt på bosättarnas stöd.
Man kunde valt en koalition med Kadima för att få ett något mindre fokus på höger, istället fick man köpa sig röster från Labour, i ett fåfäng försök att framstå som "mindre" extremistiska.

Uttåget från Gaza tvingades delvis fram av att det cirkulerade en fredsplan i Israel, Genèveinitiativet. Sharon tvingades att agera för att visa att han faktiskt hade några framtidsplaner för Israel och palestinierna - så även Netanyahu idag.


Inte kommer det att hjälpa att premiärministern strategiskt förlagt talet till dagen efter presidentvalet i Iran, där han fick som han önskade. Det verkar som svavelosande Ahmadnejad om bibehåller posten.

Netanyahus största problem är att Likud har absolut ingen trovärdighet i fredsfrågor, då man ständigt varit motståndare. Och trots att man hävdar att talet kommer att "present a vision of moving forward in the peace process with the Palestinians", så är det säkerligen så att ett bättre ord istället för ”vision” hade varit synvilla eller hägring.
Men i ett fruktlöst försök att blidka Washington kommer Netanyahu förmodligen göra några gester; släppa lite på blockaden av Gaza, ta bort några vägspärrar på Västbanken och riva några utposter.


James Zogby har en intressant analys. Milt uttryckt, så förefaller det som Israel kommer att få uppleva åtskilligt mer "tough love" från USA, än de senaste 8 åren. Utmärkt!

"For his part, Rahm Emanuel, the President's Chief of Staff, has also been quite clear. Last month, in comments to Yedioth Ahronoth, Emanuel said that "In the next four years there is going to be a permanent status arrangement between Israel and the Palestinians on the basis of two states for two peoples, and it doesn't matter to us at all who is prime minister"

Därför är det inte så märkligt att man från amerikanskt håll, innan talet ens hållits - avvisat det.
Naturligtvis, Benjamin Netanyahu och hans högerkoalition har ingen realistisk lösning på hur man ska skapa fred med palestinierna.
Fortsättning lär följa...

Bjurvald i återvändsgränden

Jag läser Bjurvalds senaste i DN Våldsideologin den verkliga återvändsgränden, och det känns som man förpassats tillbaka en eller två decennier.
Den här typen av ideologiskt färgad och världsfrånvänd propaganda trodde jag sedan länge hade passerat bäst-före-datum. Uppenbarligen inte så – istället så hejar Lisa "jag-har-egentligen-varit-mot-bosättningar-hela-tiden" Abramowicz på.


Men visst har Bjurvald alldeles rätt i att våldsideologi inte leder någonstans i Mellanöstern – i synnerlighet den israeliska och amerikanska våldideologin.
60 år senare står Israel i praktiken och stampar på precis samma punkt som 1948.

Om man överhuvudtaget ska använda en så intetsägande term som våldsideologi, så får man väl åtminstone försöka fylla den med innehåll.
Man kan verkligen ha synpunkter på vissa arabers åsikter om judar och den judiska staten – men att som Bjurvald framställa åsikten som obegriplig är bara ett mått på hennes ignorans.

Det är inte så lite symptomatiskt att Bjurvald i första meningen nämner "Hizbollah", men undviker att nämna att organisationen grundats som en direkt följd av Israels våldsideologi – den 20 år långa ockupationen av södra Libanon.
Även den religiösa "terroristorganisationen Hamas" nämns - som en gång i tiden stöddes av Israel för att splittra och motverka det sekulariserade Fatah:s kamp mot ockupationen…

Från judiska terrorgrupper, etnisk rensning och en aldrig slutande ockupation, bosättare och ständigt återkommande grovt israeliskt övervåld riktat mot civila, så är det knappast obegripligt att synen på sionism och Israel är synnerligen negativ i regionen. Man måste inse att saker har en förmåga att interagera i området.


"...då som nu hotas regionens främsta demokrati av grannar besatta av dess förintande".
Minsann, "besatta av dess förintande" - som om det skulle finnas ett uns av realism i att Hizbollah och Hamas skulle kunna rucka på Israels existens. Återigen väljer Bjurvald ideologi före pragmatism.

Dessutom är inte Hamas eller Hizbollah motståndare till demokrati, som man skulle kunna tro, utan har vunnit sin legitimitet via demokratiska val - precis som regeringspartierna i Israel. Om det skulle hållas val idag så skulle Mohammed Abbas Fatah förlora även Västbanken till Hamas.

Om man ska gnälla på Israels grannar - Israel har faktiskt fredsavtal med Jordanien sedan 15 år tillbaka (1994) och med Egypten 32 år (1977).
Staten har sedan 7 år tillbaka ett stående erbjudande om normalisering och erkännande från Arabförbundet, istället väljer Israel att fortsätta ockupationen av delar av Syrien, Libanon och de palestinska områdena. Våldsideologi.

Och visst är ordvalet intressant - att man gång på gång väljer att använda just ordet "förinta".
Aldrig talas det om att israeliska/franska/amerikanska företrädare vill förinta det iranska nukleära programmet, (även om man garanterat önskar så) men så fort det gäller Israel så är ord som förinta eller utplåna helt i legio.
I det svenska språket ligger Förinta och Förintelse väldigt väldigt nära varandra, så man behöver knappast vara hjärnkirurg för att begripa hur man önskar att associationerna ska gå.
Och rent logiskt – om Israel hade stått inför hotet av att "förintas" – visst hade man i sådana fall varit de första för att förorda ett fredsavtal – nu är man istället parten som förkastar och förhindrar.

Eller det "växande hotet från Iran"?!?
Jag har ännu inte sett en enda sansad och trovärdig förklaring till varför Iran plötsligt skulle attackera Israel – dessutom med kärnvapen? Varför skulle prästerskapet i Teheran, förstöra muslimernas heliga platser i Israel, bland annat Al-aqsa moskén?
Tror man att ständiga hot om israeliska bombraider mot Iran gör något annat än gynnar dess pratglade president?

Eller denna floskel; "Amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor"
Jaha, "hot mot världsfreden" – inga falska blygsamheter direkt, och den amerikanska approachen mot Gazas befolkning har sannerligen präglats av "undfallenhet", eller?

Man kan fundera över vad som genererat mest hot mot världsfreden, Bushadministrationens konfrontationsinriktade sabelviftande och patetiska "axel-of-evil" snack, eller Barak Obamas åtskilligt mer sobra omvärldsanalys.
Med tanke på att Obama precis har avverkat 100 dagar som president, så återstår det sannerligen att se om hans pragmatism är detsamma som undfallenhet.

Efter 8 år av kanonbåtsdiplomati i Mellanöstern från Washingtons sida - som i praktiken har stärkt de krafter man önskat försvaga på bekostnad av de moderata som man säger sig stödja - så är det fullständigt glasklart att denna approach har bara förvärrat saker.
Hur kan man då kalla avsteg från detta - "beklaglig och kontraproduktiv"? Målet måste väl vara viktigare än vägen.

Just hänsynslösheten i Bushadministrationens strategi har gjort att den av omvärlden är sedan länge är utdömd som meningslös och kontraproduktiv - den har varken resulterat i att minska Hamas inflytande i Gaza, eller gett människorna där ("i fundamentalisternas klor") en drägligare vardag.

Man kan verkligen fråga sig vad som är beklaglig och kontraproduktiv i Bjurvalds värld.

Snacka går alltid, Obama!

Att Barak Obama är en erkänt duktig retoriker är vida känt, och hans mycket emotsedda och efterlängtade tal i Kairo gjorde nog ingen besviken - möjligtvis den israeliska högern – och omdömet har i de flesta fallen varit att talet var utmärkt.

Så kommer det – men, som de flesta kommentatorer även påpekade rörande Mellanöstern i allmänhet, och situationen med palestinierna och Israel i synnerlighet, så räknas inte amerikanskt fagert tal - utan det är förändringar på marken som räknas.

Aftonbladets Wolfgang Hansson kallar talet en knäpp på näsan åt Israel.
Men då missar nog Hansson syftet; det finns ingen anledning för Obama att knäppa Benjamin Netanyahu på näsan – än.
Syftet med talet var att försöka lyfta USA:s anseende i arabvärlden - cementerat i botten genom kriget i Afghanistan, anfallet på Irak och med en George W Bush som tidernas mest ”pro-israeliske” president.
Som synes harsannerligenen inte Bush hjälpt varken Israel , eller USA:s situation i regionen..

Det första steget i strategin att återställa ett anseende är då att dels bryta med föregående administration, och dels visa att man faktiskt är något att räkna med - därför tal i Egypten.


The Independents Robert Fisk, som bor i Beirut sedan ett antal decennier tillbaka, är från sin horisont tämligen vass i observationen rörande valet av plats - Kairo.
Att välja att tala om frihet och demokrati i Egypten där USA:s gunstling, den 80 årige autokraten Mubarak huserar, är knappast bra symbolik.

”[Obama] can, and will, surely, try his global-Arab line; that every Arab nation will be involved in the new Middle East peace, a resurrection of the remarkably sane Saudi offer of full Arab recognition of Israel in return for an Israeli return to the 1967 borders in accordance with the UN Security Council Resolution 242. Obama will be clearing this with King Abdullah on Wednesday, no doubt. And everyone will nod sagely and the newspapers of the Arab dictatorships will solemnly tip their hats to the guy and the New York Times will clap vigorously.

And the Israeli government will treat it all with the same amused contempt as Netanyahu treated Obama's demand to stop building Jewish colonies on Arab land and, back home in Washington, Congress will fulminate and maybe Obama will realise, just like the Arab potentates have realised, that beautiful rhetoric and paradise-promises never, ever, win against reality”

”Araber vet att Obamas tal gör lite skillnad”, summerar Fisk.
Ord och inga visor, från en rutinerad herre.


Intressant är även att ordförande för Hamas politiska utskott, Khaled Meshaal, i en intervju med den alltid utmärkte Helen Cobban, gör ungefär samma bedömning som alla andra;
”We want to see practical steps by the United States such as ending Israel's settlement activity, putting an end to Israel's confiscation of Palestinian land and its campaign to Judaize Jerusalem; an end to its demolitions of Palestinian homes; and the removal of the 600 checkpoints that are stifling normal life in the West Bank.

Rather than sweet words from President Obama on democratization, we'd rather see the United States start to respect the results of democratic elections that have already been held. And rather than talk about democratization and human rights in the Arab world, we'd rather see the removal of General Dayton, who's building a police state there in the West Bank”

Cobban pekar även på att Meshaal även ställer sig bakom grundförutsättningarna för en fredsprocess; ”We'll work for the success of any project that ends the occupation, restores Palestinian rights, and achieves the right of Palestinians to self-determination”

A change we can belive in

Under presidentvalskampanjen i USA var Barak Obamas slogan En förändring vi kan tro på och det är just detta – att i första hand ge palestinierna något att tro på, som blir Obamas utmaning. Mot detta står en regering i Israel som inte ens kan säga "tvåstatslösning"…

Efter två decennier av amerikanskledd ”fredsprocess” som enbart gett palestinierna massa nya bosättare och bosättningar, så duger det inte att försöka återuppliva gamla misslyckade amerikansk/israeliska överenskommelser - för att sedan försöka få någon palestinsk ledare att acceptera det hela.


Och även på den israeliska sidan så är behovet av förändring fullständigt uppenbart.
Israel ser sig själva som demokratins ledfyr i Mellanöstern, men på senare tid har den institutionaliserade diskrimineringen och rasismen mot den arabiska minoriteten i Israel nått nya och illavarslande höjder.
En fredsuppgörelse med palestinierna kommer även att innebära att det är slut med att använda etnicitet/religion som incitament mot den arabiska minoriteten i Israel.

Inför stundande val februari 2009 så upprepade partiet Vårt Israel försöket från 2003, att förbjuda vissa arabiska partier från att delta.
Sedermera upphävdes beslutet, men noterbart var att enbart 2 mindre partier (Meimad, Meretz) röstade mot, denna gången röstade både Labour och Kadima – partier som av många anses som både ”moderata” och ”mittenpartier” – för förslaget. [1][2]
Detta hindrande dock inte att Vårt Israel, med Liberman i spetsen - gick till val med slogans explicit riktade mot den arabiska minoriteten i Israel - att segla in som tredje största parti i Israel.


Det gamla talesättet säger att Diplomati är att be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att han ser fram emot resan - och det är exakt vad Barak Obama måste göra med Benjamin Netanyahu.
Idag är Obama hyllad och uppburen för sina retoriska färdigheter, men det är inte efter dessa parametrar man bedöms – glapp mellan tal och verkligheten på marken kommer obönhörligt att avslöjas när palestinier i Gaza, Västbanken & Östra Jerusalem möter sin vardag.