Vad ska Olmert ha högerextremisten Lieberman till?

Så har israeliske högerextremisten Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinu (Vårt hem Israel), av någon outgrundlig anledning givits nycklarna till demokratins finrum, och Lieberman själv tituleras numera vice statsminister, med speciellt ansvar för "strategiska hot".
Flitige bloggaren Jinge noterade detta

Om man i sammanhanget vet att den arabiska delen av israels befolkning (som utgör en femtedel av det totala) brukar ses som ett "hot" mot den judiska majoriteten i demokratin Israel, så låter det inte speciellt sunt att ha en öppen förespråkare av etnisk rensning som vice statsminister.
Men i Israel är tydligen allt möjligt…

Höökaktiga högerblaskan Jerusalem Post, (som för några år sedan grundligt skämde ut sig genom att öppet förespråka att israelerna skulle mörda palestiniernas demokratiskt valde ledare Yasser Arafat) anser att Lieberman inträde i koalitionen skulle "balansera" mot Labour, som då skulle anses vara "vänster".
Naturligtvis är Labour mer vänster än både Kadima & Yisrael Beiteinu, men en bättre beskrivning i sammanhanget torde vara mindre höger…

Den politik som Labour bedriver mot palestinierna har i mångt och mycket varit identisk med Likuds, och det är knappast någon tillfällighet att mångårige ledaren för Labour, Shimon Peres, numera företräder Kadima.

Bara för att Lieberman emellanåt titulerat sitt parti Yisrael Beiteinu (Vårat hem Israel), som "pragmatic and responsible Right" så skulle dom genast vara ett salongsfähigt alternativ anser tydligen Jerusalem Post.
Särskilt när Olmert fått lägga tillbakadragandet från Västbanken på hyllan (vilket Lieberman var en rabiat motståndare till), tack vare sitt katastrofala krig i Libanon så finns det inga hinder för Liberman att vara med.
Svekdebatten gäller tydligen inte Kadimas vallöften…

Tja, blir Sverigedemokrater och andra partier från den svenska avgrundshögern ett regeringsalternativ om man säger sig vara en ansvarsfull och pragmatisk höger?
Knappast.
Den svenska högern är i en jämförelse med den israeliska dito, att betrakta som tämligen moderata och oförargliga, så högervridet är det politiska spektret i Israel.

Det som i alla fall sker är att Olmert blir något starkare mandatmässigt; med Liebermans 11 platser så har koalitionen 78 platser av 120 möjliga.
(Kadima: 29, Labour: 19, Pensioners: 7, Shas: 12)
Dock är frågan vad som kommer att ske rent politiskt, då Labour splittras på mitten, rörande sin medverkan i en regering innehållande Lieberman…

Bland Liebermans många stinkande åsikter finns bland annat att man borde avrätta de israeliska politiker av arabisk börd som träffat Hamas eller Hizbollah ("förrädare"), eller att man borde byta arabiska befolkningsområden i Israel mot de olagliga bosättningarna, dvs beröva israeliska araber sitt nationstillhörighet…

Det återstår att se om omvärlden sitter lika tyst och passiv nu, som när en viss Ariel Sharon tog makten i Israel. Trots ett bloddrypande förflutet som borde ha varnat, så valde man hellre att hålla sig passiv, avvakta och se.
Den position har Europa haft alltsedan dess, rörande Israel. Fast detta gällde naturligtvis inte Europas reaktionerna rörande utfallet i det palestinska valen, förstås...

Glädjande nog så skräder i varje fall inte Gush-Shalom på orden och skriver under rubriken Black flag följande:

"When the racist Joerg Haider joined the Austrian government, the Israeli government recalled our ambassador from Vienna.
Now there is an intention to invite Avigdor Liberman, a racist much worse than Haider, to join the Israeli government itself.

The inclusion of Liberman in the government is not just a change in the coalition. It raises a black flag over the State of Israel.
The very idea that such a person, with such views, can be a member of the Government of Israel is shocking. It shames everyone who advocates it."

Japp, så sant som det är sagt!

Nya Israeliska folkrättsbrott

Att Folkrätten inte står högt i kurs hos israeler i allmänhet, och dess ledare i synnerlighet, är ytterst beklagligt ur en historisk synvinkel.

Det var ju faktiskt så att den 4:e Genèvekonventionen har sin faktiska grund i nazisternas behandling av Judarna i Europa under andra världskriget, därför skapades ett reglemente för att skydda civilbefolkning under ockupation, 1949.

GK har en exklusiv folkrättslig status genom att över 150 stater har ratificerat dem, vilket även staten Israel gjorde 1951. Skandal vore väl annat..

I skrivandes stund har EU ett avtal med Israel som explicit stipulerar att Israel ska följa dessa (självklara) regler, annars får det handelsrättsliga följder.
Naturligtvis har inga konsekvenser drabbat Israel för dess flagranta kontraktsbrott, om man dessutom kommer ihåg att samma EU ( där även Sverige är en del) ingår i den ekonomiska blockad som riktas mot palestinierna, för att erkänna ”ingångna avtal”, så tar sig dubbelmoralen i det närmaste groteska uttryck.

Svenska judar, Israeler och andra Israelvänner brukar vanligtvis dra ett löjets skimmer över sig när man ständigt pratar om hur "antiisraelisk", "antijudiskt" eller till och med "antisemitiskt" Europa är, men man kanske inte känner till handelsavtalet...

Som om inte ekonomisk blockad hjälpte, så ägnar sig Israelerna åt att rutinmässigt attackera civila mål bara för att sabotera och göra palestiniernas liv, så helvetiskt som möjligt.

På Västbanken ökade de israeliska vägspärrarna med 40% förra året rapporterar FN
Detta är ett medel att på ett "sofistikerat sätt avbryta alla aspekter på palestinskt liv"

I Gaza förstör man infrastrukturen och spränger de el-alstrande generatorerna som gör det möjligt att kunna förvara mat i kylskåp, eller att pumpa vatten.
I Norra Gaza, Beit Hanoun skedde 18 december 2005, i Gaza stad 28 juni 2006, och nyligen skedde det i Beit Hanoun, igen.

Man behöver knappast ha någon större fantasi för att inse vad detta innebär för en familj...

Den dåraktige israeliske försvarsministern Amir Peretz, har tydligen inte lärt sig någonting av sitt dunderfiasko i Libanon, säger nu att man på inrådan från israeliska armén & underrättelsetjänsten(!), ska eskalera attackerna i Gaza.

Numera ska man skjuta på alla "militanta" oavsett grupptillhörighet, vilket i praktiken innebär att armén skjuter på allt som rör sig, hur många civila man mördar återstår att se. Att vara herde i Gaza torde vara bland världens farligaste sätt att försörja sig på…

När den 945 israeliske politikern, för miljonte gången hävdar att man ”nu ska ta i med hårdhandskarna” rörande palestinierna, är detta inte någon större nyhet eller sensation i sammanhanget.

Det skulle det däremot vara om EU vaknar ur sin Törnrosasömn och faktiskt sätter ner foten rörande det israeliska barbariet, och börjar följa sitt egna avtal, där palestinierna förväntas ha rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Alternativt om Israel plötsligt skulle bli begåvat med ett ansvarstagande, laglydigt & humant styre värdigt en riktig demokrati, men det lär knappast inträffa "nästa år i Jerusalem"...

Stop Condi, you’re killing me…

Så har USA utrikesminister tagit till orda igen… och man vet knappt om man ska skratta eller gråta. Man kan i alla fall lugnt konstatera att Condoleezza Rice inte är personen som har grepp om realiteten i Mellanöstern.

Som jag redan påpekat så är Bushadministrationen i högsta grad ansvarig för den katastrofala situationen på Västbanken & Gaza, tack vara den ekonomiska blockad man leder.
Det är knappast något fröken Rice kan vara främmande inför…

Att då häva ur sig plattityder som "The Palestinian people deserve a better life ... free of the humiliation of occupation", när USA är den enda orsaken till att ockupationen tillåtit fortgå i nästan ett halvt decennium, gör att man tar sig för pannan! Kan ingen ge människan en historiebok!?!


Condi illustrerar hur stor hennes Mellanösternkunskap är

Om man dessutom i sammanhanget erinrar sig om att den av Bushadministrationen skapade Vägkartan stipulerar, demokratiska val på de palestinska områdena, så blir Bushadministrationens flagranta brott mot sin egna "fredsplan" bara ett i raden av exempel på varför amerikanskt inflytande numera är ytterst begränsat i Mellanöstern. De Arabiska ledarna har sedan länge slutat att ta någon Washingtons mer eller mindre verklighetsfrånvända utspel rörande regionen, på allvar.

När då Condi då har varit i regionen 5 gånger utan någon som helst positiv effekt, utan tvärt om mot den egna uttalade agendan, så stärks de extrema krafterna, på bekostnad av de moderata.

Och hur i hela friden ska man kunna påverka utvecklingen i Mellanöstern, när man vägrar att kommunicera direkt med de stater som USA anser vara "problem"?
Meningslöst hökaktiga poser, hjälpte inte mot Nordkorea, det har inte hjälpt mot Syriens inflytande i Libanon.

Det är väl knappast förvånande då Condi uttrycker sorg för att Palestinierna har svårt med att få mat på bordet, och samtidigt säger till Israelerna att sanktionerna ska fortsätta, sanktioner som då slår mot palestinier i gemen.

Men Condi Rice är säkert till stor glädje för Usama Bin Laden och hans extrema efterföljare!

Världens ledare kräver fred!

Dagens Nyheter rapporterar:

"Mer än hundra av världens före detta ledare, utrikesministrar, diplomater och religiösa överhuvuden, har skrivit under ett öppet brev med krav på en lösning på den arabisk-israeliska konflikten"

Brevet i sin helhet finner du här

Noterbart är att Sveriges Utrikesminister, Carl Bildt finns med bland undertecknarna.


Jaha, då ska vi se om detta hamnar i den sedvanliga israeliska papperskorgen, bredvid Beirutdeklarationen, Vägkartan, Osloavtalet, Fadh-planen och dussintals FN-resolutioner.

Krig mot Iran?

Allas våran Condolezza Rice har igen varit på en misslyckad turné i Mellanöstern. I ett fullständigt patetiskt försök att ge sken av att Bushadministrationen skulle ha någon form av fungerande Mellanöstern policy, försöker man tydligen samla någon form av koalition av ”moderata” (USA vänliga) arabstater mot Iran, Hizbollah Syrien & Hamas.

Som vanligt har Bushadministrationen osannolikt svårt att se verkligheten istället för att ägna sig åt neokonservativa drömmar. När dessa arabstater pliktskyldigt fördömde Hizbollah "aggression" i sommarens krig med Israel, så genererade det ett ramaskri bland befolkningen i dessa länder, vilket tvingade ledarna att backa ifrån uttalandet.
Svart var givet från början; eftersom USA traditionellt lutar sig mot odemokratiska arabiska regimer det råder ett konstant glapp mellan styret och befolknings åsikter i dessa länder.

Vidare så har de USA-vänliga regimerna konsekvent underminerats av Bushadministrationens ensidiga Israelstöd och militarism…
Moderata röster har fått det förtvivlat svårt mot växande extremism som följer i spåren på den amerikanska mellanösternpolitiken.

Förträfflige Brian Whitaker på Guardian kommenterar igen:
"Maybe the overwhelming majority of actual moderate voices in the region are just too busy denouncing your [US] policies and complaining about how you've spent the last five years undermining their position to meet up with you."

När man i Washington drömmer om att arabiska länder skulle ställa sig sida vid sida med Israel och USA mot Iran, är säkerligen förklaringen varför man försöker vifta med en synnerligen välbekant morot; belöning med nya försök på Israel-Palestinafronten…
Och några försöksballonger har redan släppts iväg

Nu tror jag inte att någon glömmer att, Madridkonferensen som var tacket för arabiskt stöd år 1991 i första kriget med Irak, eller Vägkartan från år 2002 som möjliggjorde det andra Irakkriget, inte på långa vägar levererat någon form fri Palestinsk stat...


I alla fall så stannade Condi pliktskyldig till hos den hårt prövade USA vänlige President Mahmoud Abbas och levererar där ett tal där hon hävdade att "United States wants to help improve the daily lives of Palestinians"...

Right...då kan det vara på sin plats att påminna Condi att hon är del i en administration leder den ekonomiska blockad mot palestinierna som på ett oblygt sätt är ett försök att svälta ut den palestinska befolkningen för att få dom att störta den demokratiskt valda Hamasregeringen.
Oerhört cyniskt, nästan i klass med de famösa "Födslovärkarna" i Libanon, och så mycket för Bushadministrationens fagra tal om att "sprida demokrati."


Nu ska tydligen ska Condi iall fall ha lämnat någon form av förslag för att lätta på blockaden, som säker funkar tills Israelerna väljer att stänga gränsen på grund av något obskyrt "säkerhetsskäl", som uppstår om sisådär 4 dagar….

Om Hamas faller till föga och utför den fullständigt innehållslösa gesten och erkänner Israel inom 1967 års gräns, så har styret i Israel sedan 2001 ändå förkastat dessa gränser…
Och så länge inte Bushadministrationen inte visar att dom är kapabla att pressa israelerna till detta, så lär de moderata arabledarna ha en fortsatt skakig situation med de inhemska opinionerna. Likaledes lär Bushadministrationen hitta ett obefintligt stöd för någon Iran-koalition...

Monty Python i Gaza

Den som har sett Monty Pythons klassiker Life of Brian från 1979, har i inte svårt att känna igen situationen nästan 30 år senare.

Scenen när motståndsgruppen The Judean People's Front (John Cleese mfl) i sitter och tittar på gladiatorspel och käkar romerskt godis som utternosar, och samtidigt är osams med "splittrarna" i The People's Front of Judea. Ögonblicket efter fångar kameran utbrytargruppen som sitter längre bort på läktaren, och visar sig bestå av 1 person…

Det har alltid varit israelernas lycka att palestinierna ständigt varit så splittrade, något som israelerna i decennier har utnyttjat maximalt, genom den klassiska devisen härska och söndra.

Extrema grupperingar har ofta blivit israels gunstlingar, och de moderata och progressiva palestinierna får konsekvent se sig missgynnade och motarbetade av en stat som ständigt säger sig "bara" vilja leva i fred, men ändå har ett uppenbart behov av fiender.
Exempelvis så gynnade Israel helt oblygt de då nystartade religiöst präglade Hamas, gentemot det sekulära Fatah partiet.

Ett annat klassiskt exempel är hur Arafat blev en föregångare i arabvärlden genom att via PLO indirekt erkänna Israels rätt till existens redan 1988, för att sedan ta steget fullt ut 1993 i Osloavtalet.
Under dessa 15 år genererade Arafats historiska erkännande palestinierna ingen som helst credit från israel, freden var alltid ett oändligt antal steg bort oavsett vad som skedde.
Klimax nåddes i Camp David år 2000, då Arafat fick skulden för att han inte accepterade att israelerna ämnade behålla stora delar av Västbanken.

Efter sin död 2004, ersattes Arafat av den like pragmatiske Mahmoud Abbas, men Israel var lika ointresserat av fred som alltid. Man lyckades till och med få det historiska tillbakadragandet från Gaza att framstå som en seger för Hamas.

I våras hände det som var oundvikligt; efter 15 år insåg palestinierna att Fatah inte kunde få ett slut på israels ockupation och infria deras nationella aspirationer, man valde att rösta på ett annat parti istället, Hamas.

Detta ledde i sin tur till att en hycklande omvärld med Israel i spetsen, satte palestinierna i ekonomisk blockad.
Kraven består i att regeringen minsann ska följa ingångna avtal och erkänna Israels rätt till existens!!, en motsvarande position staten Israel aldrig följt när det gällt palestinierna.
Att det är med sina fiender man sluter fred, tycks ingen ha reflekterat över…


De senaste stridigheterna, de värsta på ett decennium, beror delvis på misslyckandet i samtalen mellan Fatah & Hamas i att forma en gemensam regering, som då förhoppningsvis kunde lösa den akuta ekonomiska krisen.
Det pågår dessutom månadslånga strejker i protest mot att de av Palestinska myndigheten anställda, inte fått fullt betalt sedan mars månad då Hamas övertog styret.

Hamas anser att Fatah står bakom protesterna mot dem, och Hamas anser i sin tur att Fatah enbart är intresserade av att hålla sig väl med USA, och dessutom försöker störta regeringen..

Abbas kan naturligtvis upplösa regeringen, och därigenom, bryta blockaden, men det hade antagligen fått till följd att de sporadiska sammanstötningarna eskalerat mot ett regelrätt inbördeskrig.

Fler bosättare, mera elände

När Ariel Sharon annonserade Israels tillbakadragande från Gaza, så möttes det rättmätigt med en stor nypa skepticism från omvärlden. Vad är karl ute efter nu, frågade man sig, väl medveten om att Ariel Sharon varken ägnar sig åt välgörenhet eller plötsligt börja följa internationell lag, såvida det inte fanns ett högre syfte.

Från Isrelvännernas horisont sågs uttåget som ett svek, alternativt så målades allt rosenrött; detta var ett steg på ”Vägkartan” (som Sharon iofs aldrig accepterat fullt ut) och alla problem med palestinierna skulle därmed vara lösta.

Många bedömare 1 2 3 pekade på att Sharons Gazaplan sannolikt var ett bondeoffer, man släppte dyra & farliga Gaza som bara var en belastning, för att sedan lägga beslag på ideologiska, strategiska och värdefulla delar av Västbanken. Ett agerande som i praktiken omöjliggör en fungerande Palestinsk stat.

Svenska Israellobbyns Leading Lady, Lisa Abramowicz, kunde inte acceptera detta och festligt nog anklagade hon upprört Peter Löfgren för att vara "onyanserad" (!!).

Man kan ju fundera om Abramowicz är lika upprörd över att Adolf Hitler onyanserat förknippas med en av historiens värsta Folkmord, istället för den känsliga konstnärssjäl han även var, men det är en annan story…

Ett år senare är inte freden 1 millimeter närmare, situationen i Gaza är värre än någonsin. Efter att väl fungerande demokratiska val hållits på arabisk mark (vilket inte tillhör vanligheterna) så straffas befolkningen istället.

"I praktiken har palestinierna utsatts för ekonomiska sanktioner - det är första gången ett ockuperat folk behandlas på detta viset."
Från John Dugards rapport, FN:s ombud för mänskliga rättigheter

Rapporten läser du här

De amerikaledda sanktionerna slår som vanligt mot fel personer, men som tidigare bekymrar det styret i USA, föga.

På bosättningsfronten så rapporterar Haaretz att man bygger i de tredubbelt illegala "utposterna", som är ett brott mot Vägkartan, brott mot israelisk lag, brott mot internationell lagstiftning.
Försvarsminister Peretz lovade att skulle dom skulle tömmas under sommaren 2006.
Istället så valde regeringen Olmert att huvudlöst istället kasta sig in i ett krig mot Libanon, vilket man förlorade både militärt och politiskt, för när röken skingrats var inte Hizbollahs positioner som låg i ruiner, utan Israels.
Bosättarutvecklingen på Västbanken, kan man lugnt konstatera, har enbart gått åt ett håll, vilket har uppmärksammats 1 2

Intressanta är det att notera, att bosättarantalet ökar årligen med 5.5%, jämfört med 1.8% för hela israels befolkning i stort.

Som ovan noterat så evakuerade man 9000 bosättare under stort spektakel från Gaza år 2005, trots detta så är antalet bosättare större nu 250 000, än vad det var år 2004 med 243 000 bosättare. Utvecklingen går käpprätt åt fel håll, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet i sammanhanget.

Lägg därtill till Östra Jerusalem med sina 200 000 bosättare, där Israel via etnisk ingenjörskonst försöker förhindra och strypa palestinsk utveckling och befolkningsökning, så är problemets magnitud enorm.

Så länge regering efter regering i Israel, huvudlöst och ryggradslöst, fortsätter att subventionera och stödja bosättningarna och bosättarna, finns det ingen förutsättning för samexisten och fred. Det är dagens enkla sanning.

Det är sannerligen ödets ironi att staten Israel som skapades till skydd för Judar, med vidöppna ögon själv aktivt ägnar sig åt att skapa fiender. Men det är naturligtvis oerhört praktiskt att själv producera det hat, som man sedan hänvisar till skulle var grund för Israels existens...

Oerhört tröttsamt, Anders Carlberg

När man läser ordförande i Judiska församlingen i Göteborg, Anders Carlberg krönika i Expressen drar jag mig till minnes en kommentar jag såg i en Internetdiskussion där en person, uppenbart trött på ständiga kopplingar mellan förintelsen och kritik mot staten Israel, utbrast: "Förintelsen är väl den enda tillgång Israel har kvar".

Samtidigt som Israelsadvokater pliktskyldigt förklarar att saklig kritik mot Israel inte är antisemitism, så försöker man ständigt underblåsa tesen att vi européer inte är något annat än inpyrda judehatare.

Det är naturligtvis listigt att ideligen hänvisa till någon obskyr "evig [europeisk] skuldkänsla gentemot Judarna", för då har man utan att för den sakens skull nämna den vid namn, ändå subtilt lyckats göra kopplingen mellan Israel och nazismen, den ultimata antisemitismen.

Carlbergs senaste publicering är inget annat än ännu en bekräftelse, för vad annars är syftet med dessa citat från Kertesz & Konrad?

Är det något som många är till leda är trött över, så är det israelvänner och judiska företrädares väldokumenterade ovilja att föra en saklig diskussion rörande Israel & Palestina.

Ännu tröttare blir man när Carlberg diskuterar staten Israel, då är det minsann "Allas ansvar att nyansera bilden av Israel", ett ansvar som uppenbarligen inte räcker längre än till svepande påståenden av typen, "ett evigt behov av att demonisera och delegitimisera Israel i europeiska medier och offentlighet" eller att kritik mot Israel egentligen är "förklädd antisemitism".


Nu är förvisso inte dessa anklagelser direkt nya, Per Ahlmark, har framfört dem i decennier, Henrik Bachner blev på senare år doktor på det…

När Carlberg väljer att citera Broder i "Djupt i sina hjärtan, hoppas européerna att araberna fullföljer det jobb som nazisterna inte avslutade", blir det bara plumpt.
Dock funkar det ändå som en ypperlig illustration på hur vilse man kan gå när ständigt försöker flytta fokus från kritik mot Israel, till kritik mot kritikerna själva.

Broders påstående är rent oförskämt och faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Om någon annan hade dristat sig till att påstå att alla världens judar djupt i sina hjärtan hoppas att israelerna snart gör slut på palestinierna, hade det i motsats till Broder, Konrad & Kertesz tirader, utan tvekan fullt korrekt stämplats som antisemitism.

Rörande Anders Carlberg, så kan man bara beklaga att ledande judiska företrädare inte har något mera adekvat än smutskastning, att sätta i tryck år 2006.